105. Christer Bodén: Sigurd Lewerentz Klippans kyrka 1966-2006

I publikationspaketet från utställningen i Klippan fanns också den här tio år gamla jubileumsskriften från när S:t Petri kyrka fyllde 40. Mer än den andra är den här en guide till besökaren, och det har varit roligt att gå i sina egna fotspår med hjälp av den, och att få reda på de detaljöverväganden som Sigurd Lewerentz gjorde före och under bygget.

Jag tog lite bilder när jag var där, till exempel på klocktornet och de specialutformade, vördsamt bugande lyktstolparna:

Det här är strängt taget inte kyrkan, utan församlingshemmet, med karmlöst infattade fönster:

Invändigt är det nästan ännu mer fascinerande med de mörka tegelväggarna och återanvändningen av tegel för till exempel altare och predikstol:

Dopfunten är en mussla, och under den finns en vattenfylld spricka i golvet - symbolik så det räcker för den som är sinnad för sådant:

I väggarna finns det dekorativa inslag som också vad jag förstår fyller en funktion i uppvärmningen:

Byggnadens konstruktion, valv och bjälkar, är synlig:

Ett intressant besök, som förhöjdes av intressant läsning efteråt.

104. Lewerentz S:t Petri 50 år: kontext, fragment, och influenser

Nu rör sig bloggen utanför sin vanliga komfortzon. I slutet av augusti var jag på utflykt till Klippan och såg en utställning om arkitekten Sigurd Lewerentz, som ritat S:t Petri kyrka där, vilken i år firar 50 år. Trots både intresse för kyrkor och relativ närhet hade jag faktiskt aldrig varit där förr. Det här är utställningskatalogen, bestående av ett antal korta kapitel med olika infallsvinklar på Lewerentz, men mest kyrkan i Klippan och hur den kom till. (Tyvärr är ett par av de ingående kapitlen i starkt behov av korrekturläsning.)

103. Åsa Foster: Förresten gör folk så märkliga saker nuförtiden

Den här novellsamlingen fick jag tips om just via novellutmaningen, och det är väl just så den är tänkt att fungera. Åsa Foster var en ny bekantskap för mig, men hon har tydligen gått Författarskolan vid Lunds universitet, som - utan att gå i detalj - finns i huset bredvid det där jag jobbar (och även organisatoriskt i viss anslutning). Det här är hennes andra bok, och jag är faktiskt sugen på att vid tillfälle ta mig an hennes första.

Det är berättelser om människor och deras relationer, ibland inte så väl vårdade som de borde vara. Ofta får man följa någon under ett skede i livet och sedan lämna dem, inte på samma ställe, men heller inte alltid så att alla konflikter är lösta. Ungefär så som livet kan vara, alltså.

Jag tyckte det var roligt att en huvudperson bor i en tvåa på Klostergården och en annan cyklar nerför Sölvegatan, för jag har själv gjort bådadera. En del andra berättelser utspelar sig på den mellanskånska landsbygden, där jag också hittar ganska bra och alltså kunde känna igen mig.

För utmaningen bockar jag av följande:

31. En novell där någon råkar ut för en olyckshändelse: "Omplåstring"

15. En sorglig novell: "Harens mod att vänta" (men det finns fler, och det säger något att jag inte kunde hitta någon till nr 28, "en novell med ett lyckligt slut")

39. En novell med en huvudperson som har ett husdjur: "Skadedjur" (fast husdjuret är en katt som heter Ossian och är till hjälp mot åtminstone vissa av skadedjuren)

34. En:novell som handlar om vänskap: "Evolutionen bryr sig inte om lycka"

Därmed har jag läst något för 20 av de 40 punkterna på listan, men jag fortsätter nog och försöker klara av alla.

102. Ransom Riggs: Miss Peregrine's Home for Peculiar Children

När jag beställde den här från England i somras var jag inte klar över att det var första delen i en trilogi, men det kanske inte borde överraska. Det verkar som om ingen numera får ge ut en bok utan att den ingår i en serie om minst tre, och den här är, inte minst på slutet [sic], mycket tydligt bara början på en historia. Det går därför åt en ganska stor del av den här boken att etablera förutsättningarna - en inte okänd nackdel i genren.

Det finns mycket att läsa om själva historien på andra håll på nätet. Här nöjer jag mig med att säga att det är en blandning av a) kampen mellan onda och goda, b) personer med övernaturliga förmågor, c) barnhem/internatskola och d) en ung huvudperson som har varit lite utanför men hittar ett sammanhang och kanske rentav ett love interest. Det är som synes inte helt originella ingredienser, men jag tycker ändå att det görs något relativt nytt av dem i det här sammanhanget. Till det bidrar inte minst det som är grejen - som det heter - med den här boken, nämligen bilderna. Författaren har samlat på sig gamla foton som kan föreställa olika fantasieggande saker och personer, och låter dem bli en integrerad del av berättelsen.

Det tar alltså lite tid innan det kommer loss, det vill säga innan huvudpersonen Jacob kommer till den karga (och fiktiva) ön Cairnholm utanför Wales' kust, där miss Peregrines barnhem ligger och där Jacobs farfar bodde som barn. Men när han är där blir det åka av, och det märks att författaren också har skrivit för film och TV. Utan att spoilra alltför mycket undrar jag om han inte blinkar medvetet till Homeros mot slutet, när Jacob får tillfälle att reprisera Odysseus' behandling av Polyfemos. Filmen (som går på bio just nu) är regisserad av Tim Burton, och som av en händelse kallar en av blurbarna boken för en "thrilling, Tim Burton-esque tale". Jag är förmodligen helt utanför målgruppen, men är ändå lite sugen på att se den.

Och så var det det här med mat, som jag ju har varit inne på förr när det gäller anglosaxisk barn- och ungdomslitteratur, bland annat här, här och här. Säga vad man vill om miss Peregrine, men hon serverar rejäl mat:

[A] roasted goose, its flesh a perfect golden brown; a whole salmon and a whole cod, each outfitted with lemons and fresh dill and pats of melting butter; a bowl of steamed mussels; platters of roasted vegetables; loaves of bread still cooling from the oven; and all manner of jellies and sauces I didn't recognize but that looked delicious.

Jag kommer nog tillbaka till del två och tre vad det lider.

101. Ngũgĩ wa Thiong'o: Upp genom mörkret

I början av veckan hade jag ärende till biblioteket, som skyltade med tänkbara nobelpristagare. Det var vad jag nu kommer ihåg Ko Un, Joyce Carol Oates och så Ngũgĩ wa Thiong'o, som ju har varit på listorna över tippade pristagare i flera år. Jag chansade alltså på den sistnämnde och var ungefär mitt i den när priset annonserades igår, torsdag lunch. Nu blev det som bekant ingen av dem, men det vore ändå roligt att nästa år kunna säga "honom läste jag redan förra året".

Ngũgĩ (som jag har förstått att han ska omnämnas som; "wa Thiong'o" är tydligen ett patronymikon, och han sorteras på N- på biblioteket) debuterade redan 1964 med den här eventuellt delvis självbiografiska romanen på engelska. Senare har han bytt språk, och skriver nu på sitt modersmål kikuyu. Det figurerar i förbigående i några citat, för övrigt.

Den handlar för det första om Njoroge, en pojke som får gå i skolan, en stor sak i hans familj, där hans äldre bror går i snickarlära och hans två mödrar har fått se andra söner stupa i andra världskriget eller försvinna till mer eller mindre ljusskygga sysselsättningar. Naturligtvis har Njoroge som alla vi andra bara en biologisk mor, men förutom henne finns alltså faderns första hustru, hans "äldre mor", i familjen. De båda kvinnorna bor i varsin hydda med sina respektive barn, men verkar ha ett gott förhållande till varandra. Det är bara ett exempel på att det här handlar om en helt annan kultur än jag är van att ta del av i litteratur och annan kultur, och det är förstås intressant.

För det andra berättas parallellt med Njoroges uppväxt om Kenyas självständighetskamp under 50-talet, där det som händer i hans by väl bara är ett exempel på vad som hände i många byar. Spänningen mellan de få vita och de många svarta är påtaglig, och dessutom finns en stor indisk befolkning, som är sin egen kategori. Jag visste inte mycket om det här heller.

Utan att vara lättviktig är det här en lättläst bok, rättframt berättad men med mycket att reflektera över. Det finns ett antal ytterligare böcker av Ngũgĩ översatta till svenska, och jag kan absolut tänka mig att läsa fler av dem.

100. Alf Henrikson: Skansenresan

Jag blev faktiskt lite inspirerad av Alf Henrikson-sällskapets årsbok och tog fram förra årets olästa årsbok, nämligen denna. Den är inte - som årets - en utgåva av något tidigare outgivet utan ett nytryck; originalet kom 1990.

Guidad av kråkan Hulda Hansen (som rimmar på, ja just det) förs läsaren runt Skansen, dess djur och byggnader. Författaren är sig lik och Björn Berg, som har tecknat, som han så ofta gjorde till Alf Henriksons böcker, har tittat noga på Skansens djur för att fånga smygande lo, hukande myskoxe och liggande älg:

99. Bo Balderson: Partiledarn avgår med döden

Denna Baldersons åttonde bok är något förvirrad vad gäller kronologin. I en ramberättelse är Vilhelm Persson på besök hos sin svåger statsrådet på Lindö, som vanligt. Som vanligt sitter han också under en björk och läser ett historiskt verk:

Jag återgick till "Rom und Romgedanke" och nådde efter bara någon minut det hägrande verbet, som överträffade alla förväntningar.

Men efter ett tag tröttnar han och tänker tillbaka på en annan sommar "för nu ganska många år sedan" (boken är i original från 1982), när han var på valturné med statsrådet i Skåne och Blekinge. Det skulle kunna vara 1976, men vid ett annat tillfälle talas det om att statsrådet varit med i regeringar av olika partifärg, och då borde det vara tidigast 1979. Men det är ju knappast "ganska många år sedan", så vi får kanske nöja oss med att det är licentia poetica.

Även lokalfärgen är blandad av autentiska och fiktiva nyanser. Det förekommer ett antal fiktiva slott som den historiskt intresserade Persson aldrig riktigt får titta på, en kommun som heter Fredriksstad och en blekingsk ö vid namn Stora Grundet. Däremellan passeras de autentiska Glimmingehus, Hörby och Åhus, där statsrådet håller torgmöte. Detta ska nog tänkas vara omslagsbilden av Bo Berling, men där är det han som har tagit sig den konstnärliga friheten vad gäller kyrkan, som i verkligheten inte är vitrappad:



Själva mordgåtan är även den här gången riktigt bra, även om jag kom ihåg både mördare och mordmetod redan från början. Den innehåller flera klassiska deckargrepp som "det slutna rummet" (egentligen i dubbel upplaga, både den blekingska ön och en av olika skäl välbevakad skrivarstuga), ett "meddelande från den döde" (inte blodskrift på väggen, utan en modernare variant) och ett vittne som låter alla misstänkta förstå att hon vet mer än hon har sagt - och då går det ju som det går för henne, förstås. (En rolig bonus är att det anspelas på Stieg Trenters Aldrig näcken i kapitel 19. Fullt så fantasifull är mördaren ändå inte i denna bok.)

Den politiska delen är något nertonad den här gången, kanske för att det är en före detta partiledare och minister som mördas, och bland gästerna på ön finns den nuvarande partiledaren och statsministern. Båda uppfattar jag som helt fiktiva, smakfullt nog. Miljöpartiet är nämnt för första gången, tror jag, och en anonym partiledare blir kallad "hatets och illviljans kolportör" av en anonym S-ledare. Alla de fem dåvarande riksdagspartierna är rättvist nog nämnda i det sammanhanget, som gäller hur politikerföraktet ökar när pressen skriver så elaka saker om vad politikerna säger om varandra. Den aktuelle partiledaren förutsätts på något vis höra till ett sjätte, fiktivt parti.

Liksom tidigare tror jag att den tillvanda publiken fick precis vad den önskade sig av varje ny Balderson.

98. M. L. Stedman: Fyren mellan haven

En bokcirkelkompis hade läst och gillat den här, så jag tänkte den kunde passa i årets tema, där jag nu jobbar mig ikapp efter att ha kommit ur fas. (Om jag någon gång kommer igenom den bok som fick mig att hamna på efterkälken lovar jag att den kommer att uppmärksammas extra här.)

Utanför Australiens sydvästra spets ligger Janus Rock. Den som brukar läsa här kan kanske gissa att jag försökte hitta det med Google maps, men det har man ingenting för. Både ön och den närmaste lilla staden på fastlandet är nämligen fiktiva, visar det sig. Kanske är det lika bra, så behöver ingen vallfärda dit och sabotera ostördheten.

Nåväl, på Janus Rock finns det en fyr, och där är Tom Sherbourne fyrvaktare. Hans fru Isabel sköter hem och trädgård. Var tredje månad kommer det en båt från fastlandet med allt de kan tänkas behöva, och däremellan är de utlämnade åt varandra. Det är oerhört väl beskrivet hur utsattheten och ensamheten får dem att ty sig till varandra i ovanligt hög grad. Samtidigt har de båda, särskilt Tom, som varit ute i första världskriget, varit med om saker i sitt förflutna som gör att de ibland inte når fram till varandra. De är också ganska olika, vilket kanske blir extra påtagligt när de är ensamma med varandra så mycket.

En dag flyter det iland en båt med en död man och ett levande spädbarn. Det händer kort efter att Isabel har fått missfall, och boken stannar upp och håller andan på ett nästan fysiskt påtagligt sätt när hon inser: Ingen kommer att veta att barnet inte är deras. Så de behåller det som sitt eget. Det vet de förstås att man inte får, och det går förstås inte heller bra (för annars skulle det inte bli någon bra historia).

Det är mycket som ställs på sin spets i den här boken, och det finns mycket att fundera på av livets stora frågor. Vad är rätt och vad är fel, och vad får man göra i en viss situation även om det egentligen är fel? Och så denna miljö som jag nästan tycker är det bästa av allt. Det är onekligen imponerande som debutbok, och det är inte förvånande att den nu också har blivit film. Det kan nog bli bra.

97. Anna Westphalen: Perfekt packad skit och andra noveller

Den här skyltade biblioteket med när jag var där i ett helt annat ärende, och förutom den fantasieggande titeln var det förstås möjligheten att få bocka av åtminstone punkt 4 i novellutmaningen som fick mig att låna den. Ett par av novellerna rekommenderar jag att man inte läser medan man äter, och det gäller inte ens i första hand titelnovellen. Annars är de faktiskt riktigt bra, för det mesta. Lite påminner det om Jonas Karlssons smått absurda historier om vanliga människor i vanliga sammanhang där något helt vansinnigt ställer allt på ända. Däremot har den här boken inte, som hans novellsamlingar, något som binder samman de olika berättelserna, utan de är verkligen helt fristående från varandra. Det gör ingenting, men i alla fall jag har svårt att läsa mer än ett par noveller i taget för att inte blanda ihop dem och de medverkande personerna.

Följande punkter hittade sina motsvarigheter:

4. En novell av en författare du aldrig tidigare läst: "Perfekt packad skit" (för att välja någon).

7. En novell som handlar om en förälder och ett barn: "Maman" (som handlar om en fransk kvinna som varit offentlig moderskapsexpert men nu inte har kontakt med sina egna barn; jag associerar lite till Anna Wahlgren).

11. En novell där huvudpersonen är förälskad: "Frans och jag" (som handlar om Frans som har Downs syndrom och är kär i Martin på samma gruppboende, vilket utmanar inte minst Martins föräldrars uppfattning om hur saker får vara).

25. En kuslig novell: "Invasion" (som slutar så jag ryser bara jag tänker på det).

32. En novell som utspelar sig i en huvudstad: "Viktigt meddelande till allmänheten" (som utspelar sig i Stockholm, även om det kanske inte är det viktigaste med den).

Boken skäms tyvärr av ett antal fula stavfel, som jag tycker att stavningskontrollen borde ha tagit hand om.

96. Alf Henrikson: Stora gestalter i litet format

Nästan ända från början har jag varit medlem i Alf Henrikson-sällskapet (och jag fortsatte även efter en gallring bland olika föreningsmedlemskap för några år sedan, när ett antal andra inte fick förnyat förtroende). Det har inte alltid blivit av att jag jag läst årsboken när den har kommit, och blir det inte av då är det lätt hänt att det inte blir av alls. Nu tog jag mig i alla fall för att läsa den här när den kom för ett par veckor sedan.

Det här är ett efterlämnat manus som inte varit publicerat tidigare, annat än att vissa av verserna har varit med i DN. Det är både stora kulturpersonligheter och historiska gestalter som bestås med små nonsensverser i anglosaxisk anda:

Det mesta är roligt; något kanske inte riktigt lyckas, men då kommer det strax något nytt och bättre. Det var till och med så att jag lärde mig något nytt om ett par av de skildrade. Bäst gör sig den här sortens böcker förstås i småportioner, varför inte en vers om dagen, så varar boken lite längre.

95. Ester Roxberg: Min pappa Ann-Christine

Månadens bok i bokcirkeln berör ett potentiellt ganska tungt ämne. (Cirkeln blev av oförutsedda anledningar uppskjuten, så vi har inte träffats och pratat om boken ännu.)

Ester Roxberg skriver om sin pappa Åke, som kommer ut som kvinna. Jag var rädd att det skulle bli för tungt, men det blir det faktiskt aldrig. Hon skriver medkännande, men utgår ganska mycket från sin egen reaktion på det som händer med Åke/Ann-Christine, och kanske är det så man måste göra. Hon är uppriktig med att det kan vara svårt också att vara anhörig i en sådan process, inte minst att inse att man kanske inte är så fördomsfri som man skulle vilja.

Boken är ett par år gammal, och söker man på nätet verkar det som om Ann-Christine själv nu är helt kapabel att ge sin syn på det hela, till exempel genom föreläsningar. Det känns också bra, för det är förstås inte anhöriga som har det jobbigast, ändå.