55. Roald Dahl: Herr och fru Slusk

Herr och fru Slusk är typiska vuxna för att vara i en Roald Dahl-bok. De är fula (mest fru Slusk), smutsiga (mest herr Slusk) och elaka (där tycker jag att de är relativt jämnstarka). De är i huvudsak elaka mot varandra, men det beror på att ingen annan vill komma i närheten av dem. När så ändå sker håller de sig inte för goda för att låta sin ondska gå ut över barn, fåglar eller den apfamilj som herr Slusk har boende i en bur på tomten. Men som sagt, mest är de elaka mot varandra, vilket ofta möjliggörs av att båda är rätt enfaldiga. Herr Slusk lurar i fru Slusk att hon håller på att krympa, medan det i själva verket är han som limmar på en liten träbit på hennes käpp varje kväll när hon har somnat. Fru Slusk blandar maskar i spagettin som hon serverar, varpå hon och vi läsare njuter av att herr Slusk tycker att spagettin är för klafsig och dessutom smakar beskt.

Det är faktiskt roligt även för en vuxen att följa hur deras vansinnigheter når nya höjder, som när de inte får tag i fåglar till veckans fågelpaj, och aporna tar tillfället till hämnd. Och för den som är i rätt ålder är det säkert synnerligen festligt.

54. Christoffer Holst: Ett delikat mörker

I den första delen av den här deckarserien var det påtagligt somrigt, men nu har det gått ett halvår och därför är det nu lika påtagligt vintrigt. Det förstärks av att halva historien utspelar sig i Dalarna, där man ju kan vara säkrare på snö än längre söderöver, och inte minst av julstämningen på det gästgiveri där den ena huvudpersonen tillbringar några veckor under julbordssäsongen. Huvudpersonerna är som tidigare de två (halv)systrarna Louise, i sjuttioårsåldern, och Lina, i fyrtioårsåldern. Det är Louise som är i Dalarna mesta tiden, i syfte att undersöka möjligheterna att etablera ett hotell i Sveriges redan hotelltätaste by. Lina sköter under tiden sin delikatessaffär på Söder i Stockholm, och på stunder som blir över försöker hon sig på privatdetektivbranschen, eftersom hon fortfarande tar hand om den post som kommer till hennes avlidne granne Börje, vars skomakeri var täckmantel för en detektivbyrå. Ni hör, det är inte en intrig som ska bedömas i första hand efter sin verklighetsförankring.

Linas utredning handlar om att få tag i en person som på åttiotalet låg inne på Långbro sjukhus, och det är ingen överraskning för den vane läsare att det spåret så småningom ska leda till Dalarna. Om inte annat ska systrarna få tillfälle att träffas. Vi läsare får också ta del av en något splittrad allvetande berättares iakttagelser av omgivningarna som stärker dessa aningar. Det hela kompliceras av ‒ eller om man ska uttrycka det som att det hela förvandlas till en deckare av ‒ att en ung man som är anställd som pianist på gästgiveriet dör i vad som först verkar vara en bilolycka, men ganska snart visar sig vara något annat. (Däremot förstår jag inte varför polisen så frikostigt berättar det för huvudvittnet Louise.)

Det bästa i hela den här röran är beskrivningarna av mat och dryck. Författaren är enligt uppgift själv sommelier, men jag är för dålig på vin för att kunna bedöma de delarna utöver att det är trovärdigt nog för mig. Däremot känner jag mig flera gånger direkt sugen på något ätbart när Louise (och så småningom alltså även Lina) beställer upp en ostbricka på rummet eller på annat sätt gör restaurangen rättvisa. Vad gäller deckardelen inser man rätt tidigt hur det hänger ihop, och att Louise och Lina inte gör det lika fort får ursäktas med att de inte har tillgång till den allvetande berättaren. De sköter sig ändå hyggligt, även om kanske polisen hade kunnat kopplas in något tidigare.

Som synes har jag svårt att bestämma mig för att vara odelat positiv eller negativ. Mycket är bra, tillräckligt bra för att jag ska lyssna färdigt och med viss nyfikenhet se fram en nästa del (det vore underligt om det inte kommer en sådan). En del annat, som att alla byggnader på landet kallas "lador", hade man önskat att författaren fick eller tog hjälp med. Men jag tror att det här konceptet kan klara sig ett tag till på att det finns ett antal platser i landet som systrarna kan få anledning att besöka, och att de faktiskt är sympatiska karaktärer som det känns trevligt att återkomma till.

53. David Ericsson: Truck stop

Den här novellsamlingen utspelar sig i en dåtid som innehåller telefonautomater. Riktigt när det är framgår aldrig, tror jag, men min gissning är att det kan vara åttio- eller kanske nittiotal. Den som kan det svenska vägnätet bättre än jag kan nog komma närmare, för en hel del av berättelserna utspelar sig där, och åtminstone på något ställe identifierar jag att en europaväg går genom ett samhälle, där så inte är fallet idag.

Alla historierna handlar inte om lastbilschaufförer, även om det kan kännas så. Mellan varven är det också en del sjömän och andra, men av någon anledning är det chaufförerna som stannar kvar hos mig. De kör allt som kan tänkas, äter på vägkrogar, fuskar med färdskrivare och lever ett i stort sett oglamouröst liv. Den frihet man kanske tänker sig ska finnas i yrket märker man inte mycket av här; snarare präglas jobbet av tidspress och dåligt samvete för att man försummar familjen. Något säger mig att det inte har blivit bättre idag.

Ibland diskuteras vad som har kommit i stället för den gamla arbetarlitteraturen, och kanske är det den här sortens böcker. Yrket är möjligen inte huvudsaken, men handlingen utspelar sig med få undantag under arbetstid, och arbetet och dess rutiner genomsyrar det hela. Fast det här borde ligga långt från min egen komfortzon uppskattade jag lyssningen oväntat mycket.

52. Maria Adolfsson: Tiga som muren

Sjunde delen har vi nått fram till i den här serien, och jag gissar att den nu befinner sig i det stadium då det gäller att hålla kvar sina gamla läsare, men att chansen att dra till sig nya har minskat rejält. Den som är intresserad ska hellre börja från början, tycker jag, än hoppa in här. Visserligen får man en del hjälp att orientera sig ‒ lagom mycket om man läste förra boken när den kom för ett år sedan ‒ men här finns en historia som löper över hela seriens kronologi som man missar om man inte läser böckerna i ordning.

Doggerland, det fiktiva landet som ligger mellan Danmark och Storbritannien, består av tre distinkt olika öar (och kanske en del mindre, som vi inte får höra talas om). Den här gången utspelar sig intrigen mest på Noorö, den nordligaste av dem. Där befinner sig huvudpersonen, Karen Eiken Friis, tillsammans med make och dotter för att fira mittsummer ‒ ja, midsommar, alltså ‒ hos släkten. När chefen ringer och ber henne undersöka ett försvinnande tänker hon sig att det kan klaras av på några timmar, och hon är förresten inte ovillig att ta en paus från släktträffen, även om hon har dåligt samvete för att hon lämnar maken på egen hand med hennes egna släktingar.

Försvinnandet är bara den ena halvan av vad den här boken handlar om. Den andra berör något som Karens syster Helena har fått nys om i sitt jobb som journalist. Det har kopplingar till personer på hög nivå i Doggerlands poliskår och statsförvaltning, nog så allvarligt för ett litet land, där om inte alla, så i varje fall många känner varandra.

Det är den senare delen som gör att Karen och Helena får anledning att ta sig till Stockholm i bokens sista fjärdedel. Helena har delvis sin bakgrund där ‒ de är egentligen halvsystrar och träffades för första gången i förra boken ‒ men genom Karen får man tillfälle att se staden genom en utomståendes ögon. Det blir stundtals ganska underhållande, när deras besök sammanfaller med byggandet av nya Slussen, till exempel.

Den här tudelningen av boken är tyvärr inte helt lyckad, måste jag efter viss tvekan konstatera. Det finns för litet samband mellan de båda trådarna, och när den ena tråden knyts ihop återstår det nästan hundra sidor att ägna åt den andra. Det blir visserligen spännande så det räcker till, men fram till dess har den delen varit mer av en bisak medan Karen växlat mellan släktträff och utredningsarbete. Den starka sidan är, som alltid, skildringen av Doggerland, inte minst dess mat och traditioner. Om det hade varit ett riktigt land hade turisterna strömmat dit på grund av de här böckerna.

51. Cecilia Sahlström: Vit syren

Om jag har gjort min research rätt ska det numera finnas nio böcker i den här serien om Sara Vallén, som är polis i Lund. Den lokala anknytningen var det som gjorde mig nyfiken, och den får man verkligen i form av gator och andra miljöer. Det är också väl beskrivet hur det bakom en tjusig fasad kan dölja sig olika former av elände, även i en privilegierad samhällsklass.

Först hittar Sara Valléns son en svårt misshandlad flicka i en rhododendronbuske i Stadsparken i Lund. Eftersom han är inblandad får Sara, åtminstone ett tag, inte sköta utredningen som hon annars hade gjort, men hon blir inte helt åsidosatt (eller låter sig inte ställas åt sidan, ska vi kanske säga). Runt henne finns ett team, som ser ut som det brukar i polisromaner, med några som kan sitt jobb och tar det på allvar, och någon som inte tar det fullt så allvarligt. Författaren placerar sig därmed i en tradition från Sjöwall/Wahlöö och framåt, där polisarbetet beskrivs realistiskt och ingående, och eftersom Sahlström själv har ett förflutet inom polisen tvivlar jag inte på att det är verklighetsanknutet.

Första halvan av boken är avgjort bäst, för då är det fortfarande spännande. Sedan blir det en för lång transportsträcka fram till upplösningen, som jag inte riktigt tycker håller samma klass. (Transportsträckan består för all del av både ytterligare dödsfall och jakt efter misstänkta.) Där tar också ett sidospår om Sara Valléns privatliv mer plats än vad jag hade önskat mig. Sammanfattningsvis tycker jag att det här är ett gott hantverk, men inte har något mer än lundamiljön som gör att boken sticker ut i mängden, och det räcker inte riktigt.