30. Marit Kapla: Osebol

Trots omfånget på drygt 800 sidor är det här en ganska snabbläst bok. Den består av intervjuer med de flesta invånarna i Osebol, en by i norra Värmland, där Marit Kapla själv har vuxit upp. Texten är satt med ojämn högerkant, korta rader och sällan fulla sidor, så det känns som att läsa poesi. Det är något med det grafiska som gör att man läser långsammare och låter formuleringarna sjunka in på ett sätt som man inte hade gjort om varje intervju fick några sidor vanlig text.

En del av invånarna är födda på platsen eller i närheten, men det finns också inflyttade. En del av dem kommer långt bortifrån, Nederländerna och Ungern, men har sökt sig till lugnet och naturen. Utmaningen för både dem och de infödda är att hitta något att leva på hela året. Vissa veckopendlar, andra har vanliga jobb i någon tätort, men både barn och vuxna får långa dagar när restiden kommer till.

Eftersom några minns hur det var i byn så långt bakåt som för sjuttio eller åttio år sedan blir det också en Sveriges historia i litet format. Osebol är inte unikt, utan ett exempel på landsbygdens utveckling, när samhällsservicen centraliseras och arbetslivet förändras.

29. Agnes Ravatn: Fågeltribunalen

Man är ovan vid att nya böcker kan vara på under 200 sidor, men det borde fler vara, tycker jag. Den här historien är sparsmakad, närmast minimalistisk, men då räcker formatet. Alltför många böcker är dubbelt så långa utan att ha mer att säga.

Persongalleriet består egentligen bara av två medverkande, Allis Hagtorn och Sigurd Bagge. Hon kommer till honom för att hjälpa honom att få ordning på trädgården runt hans ensligt belägna hus, och därutöver laga tre mål mat om dagen, städa och handla. (Expediten i affären finns med på ett litet hörn, förresten.) Miljön är i stort sett huset och tomten med brygga och sjöbod, och så affären där Allis gör de nödvändiga inköpen. De båda huvudpersonerna är utlämnade till varandra och därmed är samspelet mellan dem en stor del av historien.

Men så finns det också sådant som inte berättas, åtminstone inte förrän efter ett tag, och inte heller då fullt ut. Sigurds hustru är frånvarande, och det är anledningen till att han behöver någon som tar hand om hushållet. Allis har en anledning att vilja ha ett arbete på ett ensligt ställe utan alltför mycket kontakt med omvärlden. Hon tänker "Så häpnadsväckande lätt det är att lämna allt, tänkte jag. Fattar folk det? Det borde faktiskt inte få komma ut." Tillsammans med det som faktiskt berättas skapar det en stämning som inte kan kallas annat än olycksbådande. Vem av de två som är mest underlig i sitt uppträdande växlar.

Det mest fascinerande med den här boken är att den blir så spännande, fast det händer så lite.

28. Maria Adolfsson: Mellan djävulen och havet

Maria Adolfssons Doggerland är en självständig önation i Nordsjön mellan England och Danmark, och har en del gemensamt både med Storbritannien och Skandinavien. Hon har lyckats väl med att skapa en fiktiv miljö som inte blir ett sagoland, utan framstår som om det skulle kunna finnas, om inte om hade varit. Till det som jag tror är nytt i den här boken hör att landet har en egen toppdomän på nätet.

I huvudrollen, liksom i de tidigare böckerna, återfinns polisen Karen Eiken Hornby, medelålders med ett förflutet som återigen gör sig påmint, den här gången kanske ännu mer än innan. Hon är kompetent på det hon gör, men gissningsvis för kantig och självständig för att bli riktigt framgångsrik i karriären. Det gör henne å andra sidan till en mer intressant karaktär än en helt harmonisk person hade varit.

Intrigen den här gången har två spår, och om det finns någon svaghet är det just det, och kopplingen mellan de båda spåren. Det ena handlar om en våldtäktsman, ovanligt brutal även för att vara fiktiv, och det andra om världsartisten Luna. Hon är född och uppvuxen på Doggerland, och har nu återkommit för att i hemlighet spela in material till en ny skiva efter många års tystnad. Men så försvinner hon spårlöst, och helst ska hon inte efterlysas alltför officiellt för att undvika medieanstormningen.

Av något skäl som jag inte helt kan identifiera fungerar de här böckerna bäst för mig när jag kan läsa långa sjok i taget. (Den förra läste jag till stor del på akuten, men det är jag glad att inte göra till en tradition.) Kanske är det att få sjunka in i den fiktiva doggerska miljön som behöver få ta sin tid.

27. Jan Mårtenson: Middag med döden

Det mest förvånande med den här, den tionde deckaren om antikhandlaren Johan Homan, är att han först nu är på matlagningskurs i Grythyttan. Det känns snarast som något han kunde göra varje år med tanke på recepttätheten i intrigerna. Det är förresten inte bara matlagning som ingår, utan diverse restauranggöromål, och praktiskt nog är det Homan själv som får servera en förgiftad sorbet till mordoffret. Eftersom det inte är Maria Lang som har skrivit drivs gästgiveriet inte av Carl-Jan Granqvist utan av en fiktiv krögare, och alla kursdeltagarna och övriga gäster är rimligen också påhittade.

Har man läst de tidigare böckerna - eller lyssnat, som jag gör - så vet man vad man får. Det är ett slutet sällskap som från början verkar vara okända för varandra, men så småningom visar sig känna varandra sedan förr på olika sätt. I sällskapet finns den obligatoriska unga damen som Homan kärar ner sig i samt någon som han har gemensamma bekanta med sedan sin tid i Uppsala. Framställningen är förhållandevis omständlig, och för den som har svårt att följa med rekapituleras händelser och överväganden både som inre monolog och i Homans samtal med den unga damen och med hans vän Calle Asplund på riksmordkommissionen. Den här gången är historien berättad med en uppbruten kronologi som inte är alldeles lyckad. Men på något sätt är det trivsamt och hörvärt ändå.

26. Monica Rehn: Moratorium

Inledningen till den här spänningsromanen utspelar sig på nittiotalet, och det är den händelsen som finns avbildad på omslaget. En scoutstuga brinner under ett sommarläger, och ett av barnen dör. De två ledarna, David och Jonathan, döms inte för något, men särskilt Jonathan brottas med svåra skuldkänslor, eftersom de båda drack alkohol och nattbadade i stället för att vara på plats där de borde. Ett decennium senare försvinner han spårlöst, och ytterligare ett decennium därefter blir David kontaktad av Jonathans pappa, en känd och rik affärsman, som vill ha utrett vad som ligger bakom försvinnandet. David har under tiden hunnit både bli advokat och förlora titeln, och han har all anledning att ta ett uppdrag som innebär en chans för honom att sanera sin privatekonomi.

Förutsättningarna tar sin tid att etablera med en ovanligt uppbruten kronologi. Det är ovant i en modern spänningsroman att det inte rafflar igång på högvarv - förutom branden då, men den är snabbt överstökad. Men sedan blir faktiskt boken bättre och bättre efter hand som David dras in i sin undersökning och i Jonathans familj, som han en gång i tiden kände väl, men inte har haft kontakt med på många år. Slutet, som jag annars tycker brukar vara den svaga sidan i den här sortens litteratur, är faktiskt både trovärdigt och överraskande, en alltför sällsynt kombination. Någon av twisterna såg jag komma, men inte de mest avgörande, och de känns ändå fullt logiska. Av allt att döma är det här en bok som inte kommer att ingå i en serie - också alltför sällsynt - men man kan hoppas att det kommer mer av Monica Rehn, för detta var hennes första.

25. Mats Källblad: Hundra år i samma klass

Den här volymen har en tillkomsthistoria som inte är alldeles lätt att reda ut. Den rymmer fyra delar, varav den första är nypublicerad här, och handlar om författarens mormor och hennes bakgrund i en statarfamilj, vilket definierade en stor del av hennes liv. Hon födde sedan elva barn, inte så vanligt ens på fyrtio- och femtiotalen, och det är en gripande historia om hur hon försöker försörja sin familj utan något vidare stöd av maken.

De tre följande delarna är tidigare publicerade separat och handlar om Mats' egen uppväxt i Osby på åttio- och nittiotalen, även om hans alter ego här heter Isak. Han spelar i band och tecknar, men vill göra något annat av sitt liv än att arbeta på fabrik för att försörja sig. En viktig person är också Molly, som inte heller har en bakgrund i "den kulturella medelklassen" - tvärtom, måste man säga.

Eftersom delarna är tillkomna under lång tid spretar stilen en del, naturligt nog. Men helheten är definitivt något mer än delarna, och är absolut läsvärd fortfarande.

24. Peter Handke: Berättelse om ett liv

Nobelpriset till Peter Handke 2019 blev som bekant omdebatterat, och jag har därefter inte haft någon större lust att bekanta mig med hans författarskap. Men jag har ju ett pågående projekt att försöka läsa något av varje pristagare, även om det avancerar mycket långsamt och ojämnt, och ibland känns som om det är för många kvar för att det ens ska vara meningsfullt. Nu gav i alla fall Radioföljetongen möjlighet att lyssna på en kort historia av honom, bara sex knappt halvtimmeslånga avsnitt, och då kändes det lika bra som något annat för att få det gjort.

Den här biografiska romanen är så gammal som från 1974 och skriven i anslutning till att författarens mor tog sitt liv. Det är alltså hennes liv det handlar om, från början till slut, nyktert och sakligt redovisat. Det är inte ointressant, men vad det är som definierar nobelprisnivån förstår jag inte alls. Ur motiveringen, "för ett inflytelserikt författarskap som med stor språkkonst har utforskat periferin och människans konkreta erfarenhet" är det väl snarast det sista som kan vara aktuellt här, men den stora språkkonsten måste vara mer påtaglig annorstädes.

23. Montague Rhodes James: The Haunted Dolls' House

Den här lilla läskiga novellen kan tolkas som att den handlar om en mardröm. Men i så fall är ägaren till det hemsökta dockskåpet inte ensam om att drömma den, för även antikhandlaren som han har köpt det av visar sig ha drömt samma sak. För att inte tala om att det verkar ha hänt i verkligheten.

22. Montague Rhodes James: The Uncommon Prayer-Book

Man ska eventuellt vara mer påläst än jag på vad The Book of Common Prayer är, liksom om Oliver Cromwell, för att riktigt uppskatta den här novellen. Men så fick man anledning att bilda sig lite. Som så ofta hos James förekommer det ett engelskt lantgods med något antikt och värdefullt föremål samt något övernaturligt.

21. Anna Alemo: Alla hjärtans längtan

Liksom föregående novell utspelar sig denna i Lund, men utan särskilt utpräglad lokalfärg. Den är till innehåll och ibland även formuleringar mycket lik den förra, och så bra var inte konceptet att det håller för sådan upprepning. Det är här en after work och inte en klassåterträff, men snyggingen som huvudpersonen mot sin vilja kärar ner sig i är lika mörk och hårig som den förre och har lika spontant reagerande genitalier.

Inläsningen är inte heller något vidare. Det är gott om konstiga betoningar, och dessutom mycket av vad jag kallar Stil-frasering (efter radioprogrammet i P1). Den går ut på. Att man gör paus. Efter vart tredje. Eller vart fjärde ord. Och går upp. I slutet av frasen.

Nu har jag provat det här och kan återgå till något jag vet att jag uppskattar.

20. Anna Alemo: Alla hjärtans väntan

Det här är inte vad jag normalt läser (= lyssnar på), men jag såg att en av mina blogg- och bokcirkelkompisar hade läst denna och en novell till av samma författare. Även om hon inte var översvallande ville jag ge det en chans med tanke på Lundaanknytningen (jag bor i kommunen).

Tyvärr är det för lite Lund för att det ska kunna bli bra av den anledningen, bara några korta anspelningar på miljöer. Intrigen om en skolåterträff hade kunnat utspela sig var som helst. Mycket till intrig är det förresten inte, för man inser ganska tidigt vartåt det lutar. Det ska bara ånga lite om huvudpersonerna först

19. Birgitta Bergin: Toktanten

Det här är en sorts litteratur som jag tror att många uppskattar att lyssna på snarare än att läsa med ögonen - i varje fall var det så för mig. En pappersbok tror jag faktiskt inte att jag hade läst ut. Det är en skäligen enkelt uppbyggd historia, rättframt berättad utan särskilda finesser. Men den är lagom spännande och lagom medryckande för att fungera i den här formen.

Scenen är sommarstugeområdet Lövudden, numera också innehållande en del helårsboende. Där har några sedan länge sammansvetsade familjer fått en ny granne, som börjar med att se till att ett pågående nybygge får byggstopp. Och sedan fortsätter det med gränstvister och bråk om servitut och allt man kan tänka sig. Ett tag i början undrar jag över om det inte är så att Toktanten, som hon snabbt kommer att kallas, helt enkelt har rätt gentemot ett kollektiv som inte kan hantera en utomstående. Men det visar sig så småningom att hon helt enkelt är spritt språngande galen, så till den grad att det efter hand inte blir helt realistiskt i fiktionen. Det utesluter inte att det skulle kunna vara realistiskt i verkligheten, där man ju får acceptera sådant som inte passerar när det är påhittat. Mer än en gång tänker jag på TV3:s Grannfejden.

Det är alltså inte genomgående feelgood, men visst finns det inslag av det. En hel del löser sig på sätt som man inte blir oerhört överraskad av. Däremot är upplösningen av den stora konflikten inte särskilt lyckad, utan lämnar snarare läsaren/lyssnaren med ytterligare frågetecken.

18. Ann Jäderlund: Ensamtal

Detta är ännu en av de nominerade till Sveriges radios lyrikpris, men till skillnad från den föregående är detta faktiskt dikter som det går att läsa med viss behållning, även om man inte förstår dem fullt ut. Det är ordknappt och avskalat, så man frestas att läsa för fort, när det sällan står mer än tjugo ord per sida. Men så upptäcker man vad som återkommer - floden, ister - och börjar fundera på det och bläddra fram och tillbaka. Men man noterar att diktsamlingar tydligen inte har baksidestexter som skulle kunna hjälpa en in i läsningen.

17. Barbro Lindgren och Anna Höglund: Titta Hamlet

Barbro Lindgren arbetar här vidare i sin egen tradition från pekböckerna om Max och bearbetar världens väl mest kända pjäs på ett sätt som har viss släktskap med Henrik Langes fyrrutingar. I den här formen:

och med antropomorfa djur i rollerna:

blir det tydligt hur absurt originalet är.

Jag hade inte hittat till den här boken om den inte hade stått på seriehyllan på biblioteket, men återigen undrar jag var gränsen mellan serie och bilderbok ska dras.

16. Simon Gärdenfors: Simons 120 dagar

Den här pocketstora självbiografiska serieromanen är produkten av att Simon Gärdenfors i fyra månader 2007 hyrde ut sin lägenhet (med vägglöss och allt) och reste runt i landet till personer som erbjudit honom mat och husrum i ett par dagar. Det leder till intressanta möten, och inte alls bara med storstadsbor i hans egen ålder, utan också med en strutsfarmarfamilj i Markaryd, för att nämna något.

En del av dem han bor hos känner han sedan tidigare:

men verkligen inte alla. Det är nog tur att det inte var ett längre projekt, för tidvis känns det aningen destruktivt:

15. Judith Kiros: O

Utan att gå så långt som att kalla det ett projekt har jag ambitionen att under 2020 läsa mer utanför min komfortzon. Därute befinner sig - bland mycket annat - poesi. Ett sätt att göra urvalet är att snegla på prisbelönta verk, som det samiska verseposet häromsistens, eller i varje fall de nominerade till något framstående pris. Sveriges radios lyrikpris får väl anses höra till de mer etablerade, och där får man fem diktsamlingar från 2019 att börja med, varav detta är en.

Den här lilla volymen innehåller inte bara dikter utan också korta prosastycken, med två olika radavstånd, om det nu spelar någon roll för tolkningen. På ett eller annat sätt ska verket relatera till Shakespeares Othello, så mycket har jag förstått. Men därutöver är det inte mycket jag begriper, och det är inte heller den sortens dikt som man kan uppleva utan att till varje pris förstå. Just nu känns det som om uppförsbacken är ganska brant i den här genren.

14. Ingvild H. Rishøi: Vinternoveller

Det är vinter i alla de tre noveller som ingår i den här norska samlingen, men mest påtagligt i den sista, om en flicka i övre tonåren som är på flykt med sina två småsyskon, på väg till en god väns vinterstängda stuga. Både den och de två andra handlar på olika sätt om vuxna som inte tar sitt vuxenansvar och om barn som därför måste göra det i stället.

Formatet, tre noveller på mellan ungefär trettio och ungefär sjuttio sidor, samlade i en volym, är aningen utmanande. De är fristående, men har något tematiskt gemensamt, som säkert kan analyseras ytterligare. De är längre än man nu är van vid att noveller är, och därför inte helt lämpliga att läsa i en sittning, även om jag nu har gjort det (det är ganska små sidor, förresten). Men språkligt och innehållsligt är de inte komplicerade, även om det är en enkelhet som inte ska förväxlas med ytlighet, tvärtom.

13. Tomas Zackarias Westberg: Total panik

Den här serieromanen med endast helsidesbilder handlar inte bara om panikångest, även om den återkommer regelbundet:

som den gör i livet. Det är också ett utsnitt av några för författaren/tecknaren omvälvande år med händelser som inte direkt hjälper honom att må bättre. Men han lyckas stanna på rätt sida av linjen så det inte blir outhärdligt.

12. Jason: Den hemlighetsfulla mumien

Antropomorfa fåglar och hundar är ju stapelvara i seriemediet, men norrmannen Jason - signatur för John Arne Sæterøy - gör något eget av det, tycker jag. Det är korta historier på en eller några sidor, ofta lätt absurda och med mycket lite text:

Replikerna är på ett intressant sätt också seriefierade; annars brukar det väl mest vara svordomar som återges så:

11. Åke Edwardson: Winterland

Den här novellsamlingen har viss överlappning med vad jag har lyssnat på av Edwardsons noveller tidigare, vilket känns ganska onödigt. Och den är tyvärr inte särskilt välproducerad, med varierande ljudnivå och inga pauser mellan historierna, så att man plötsligt inser att man är i en ny intrig.

Innehållet varierar i kvalitet. De bästa är helt acceptabla, men en del är verkligen inte bra, snarast som om skrivbordslådan (hårddisken) har länsats. Som bäst blir det när formatet är lite längre än den korta novellen; en historia i restaurangmiljö låter Erik Winter få ta sitt utrymme, även om själva gåtan inte är så avancerad.

10. Rachel Cusk: Transit

Det här är en fortsättning på Konturer, som jag läste i somras. I själva verket är det den andra boken i en trilogi, som nu lagom när jag har passerat mitten har kommit i en behändig samlingsvolym i pocket. Men jag ställer mig i kö på den sista delen på biblioteket, så blir det väl min tur vilken månad som helst.

Kanske är det just att det är en fortsättning som gör att jag inte uppskattar den på samma sätt som den första. Faye, författaren och skrivkursledaren som är huvudperson, är nu hemma i England, separerad och skild med delad vårdnad om de två sönerna. Det är därför mer vardagsmiljöer än det var i den förra boken som utspelade sig i Grekland, men konceptet är detsamma - att Faye egentligen bara är en iakttagare och åhörare. De hon träffar berättar om sig själva, sina liv och ofta om sina vänner och bekanta, som blir huvudrollsinnehavare i episoder, som löst knyts samman av Fayes närvaro, men inte särskilt mycket annat.

Nu verkar jag mer kritisk än jag egentligen är. Det här är en läsvärd bok, men lite för lik den förra, helt enkelt. Omslaget av Petra Börner är också likt, men det gör mindre tycker jag. Det är samma bild fast i annan färgsättning, och det verkar som om det ska gå igen även i den tredje delen.

9. Katarina Lange och Henrik Lange: Strindberg för dig som har bråttom

Henrik Lange har blivit känd för sina ofta geniala sammanfattningar av världslitteraturens klassiker i fyra serierutor. Här samarbetar han med Katarina som står för texten, men det förekommer ett antal sammanfattade Strindbergsverk, förutom en övergripande skildring av Ågusts liv och verk. På tal om Ågust finns det också utvikningar om bilden av Strindberg:

Jag tror att det här kan vara en utmärkt sammanfattning för den som har bråttom och/eller inte orkar läsa för mycket text. Det hindrar inte att det skulle vara intressant att faktiskt läsa något mer av Strindberg; jag tror faktiskt inte att jag har läst mer än Hemsöborna i fullformat.