74. Jörgen Löwenfeldt: Män som inte väntar

Dagens radionovell utgår från den potentiellt farsmässiga förutsättningen att en man och en kvinna träffas via en nättjänst, eftersom de var och en för sig letar efter sin respektive partner där, eftersom de är övertygade om att partnern är otrogen. Det blir inte riktigt fars, men det är välformulerat och ganska roligt här och var. Att den är nyskriven märks inte bara på att man träffas via nätet utan också på att Lina Wolff nämns som Augustpristagare.

73. Jens Lapidus: Heder

Den här novellen kom i Novellix' barndom, 2011, som nummer 10 i deras utgivning. Jens Lapidus har jag inte läst något av tidigare, men han är ju känd, och jag kan förstå varför. Här i det lilla formatet handlar det om en kort tid i Adams liv, just när han har kommit ut från ett långt fängelsestraff. Han har ambitionen att bryta med sitt gamla liv, men det är kanske inte så lätt. Jag vet - förstås - ingenting om hur före detta fängelsekunder pratar med sina kompisar, men det är trovärdigt nog för att jag ska vara med.

72. Qaisar Mahmood: Vägen hem

Radionovellen gästspelar nu några dagar mellan radioföljetongerna. Dagens novell skulle nog handla om ett par - mest kvinnan, dock - som försöker få liv i sin relation genom att - eller möjligen trots att - de flyttar ut på landet. Jag vet inte om jag var på fel humör idag, men jag tyckte inte att det här var något vidare alls, faktiskt. Styltigt språk och obefintlig handling, för att inte tala om något som jag uppfattar som en surrealistiskt slut på en realistisk berättelse om vardag i Sverige ungefär i år. Då får man vara glad att det kommer något annat imorgon.

71. Håkan Nesser: Kommissarien och tystnaden

Med denna femte bok är vi - min bloggkollega Ulrica och jag - halvvägs igenom Nessers serie deckare om kommissarie Van Veeteren. Det betyder att det finns utrymme att blinka lite åt läsaren genom att anspela på tidigare fall, och det utrymmet utnyttjas lagom mycket, skulle jag säga. Kanske blinkningarna inte är av den mest sofistikerade sorten, och för den som hoppar in i serien här är det nog inte alltid möjligt att avgöra om det ens är blinkningar eller bara omnämnanden av fall som av någon anledning inte har blivit föremål för nedtecknande.

För den trogne läsaren finns ett lugubert påskägg redan på sidan 45 i form av "liknande lugubra tillställningar", nämligen konferens på senhösten på ett turisthotell vid havet. Klimke, den återkommande mångsidige doktorn, finns också med, den här gången som författaren till Betraktelser utan synvinkel, en bok som Van Veeteren tagit med sig som reselektyr.

I år är det nämligen inte i Maardam som det har mördats, utan i Sorbinowo, som låter mer slaviskt än flamskt, som orterna annars brukar göra hos Nesser. Polismästaren där och Van Veeteren känner varandra - från den lugubra höstkonferensen, för övrigt - och när polismästaren ska på semester får hans vikarie besked att kalla på Van Veeteren om det händer något. Och det gör det ju.

Jag håller med min medläsare om att den här delen i serien känns lite oengagerad, men har svårt att definiera varför. Beror det på att kommissarien (och så småningom också ett par kolleger) är utlånade till en mindre ort och inte har sin vanliga miljö att interagera med, eller på att han har siktet mer inställt på den inbokade semestern (och kanske på att efter semestern helt byta karriär)? Annars är ju sommarmord något alldeles speciellt, och inte minst mediernas aktiviteter i brist på andra nyheter är ett inslag som jag sätter på pluskontot.

Titelns "tystnaden" kan man med facit i hand tolka på flera sätt, men för att inte spoilra nöjer jag mig med det uppenbara. Det är många som inte vill eller vågar tala med polisen när mord begås i slutna sällskap. Och det här sällskapet, en fanatisk sekt med det nästan för välfunna namnet Det Rena Livet, är ovanligt slutet, även när det begås flickmord i eller i närheten av ett konfirmationsläger som de anordnar.

Sektmiljön och typen av brott gör också den här delen mörkare än vad jag tycker att Nesser brukar vara. Van Veeteren får anledning att oftare än vanligt känna sig nedstämd och uppgiven över mänsklighetens uselhet. Men till sist är det förstås han som får en ingivelse av hur det hänger ihop, och den är lite för mycket just en ingivelse för att vara fullt godtagbar i en deckare. (I verkligheten är det nog ofta så det går till, tror jag.) Nu är ju Nesser så bra att han är fullt godkänd även när han inte är på topp, och med tanke på hur dåligt det går med mitt andra årsprojekt (det är bland annat därför jag har läst och lyssnat så mycket på noveller på sistone) var jag glad att få läsa i alla fall en bok som det flyter på bra med hela vägen igenom.

70. Thom Lundberg: Gropen

Idag sändes den här lite obehagliga novellen om hur en nyinflyttad familj på en ö inte välkomnas av de riktiga öborna. Den är ett utsnitt av verkligheten som man skulle hoppas är orealistiskt, men förmodligen ändå förekommer. En bonus är att det hela berättas av en som själv är inflyttad lite före de riktigt nyinflyttade och därmed kan relatera till dem, men som också betraktas som tillhörig av den grannfamilj som är mer eller mindre infödd. Det är skillnad på folk och folk även bland de nya.

69. Sven Olov Karlsson: Samtalet

Min uppsamlingslyssning av tillgängliga radionoveller är i och med denna avslutad, det vill säga jag är ikapp med vad som har sänts tidigare. Den här sändes i januari, men är inte det minsta vintrig. Det handlar om Sofia som tar tillfället i början av terminen - det där vi väl alla har varit med om, när det ska skrivas uppsats om sommarlovet - till att berätta en skröna värdig Lars Molin. Sedan följs den inte riktigt upp, utan berättelsen tar en annan väg, men det blir bra det också. Jag har inte läst något av Sven Olov Karlsson tidigare, men det känns som om jag skulle kunna gilla det.

68. Thomas Love Peacock: Nightmare Abbey

En förutsättning för att parodi och satir ska fungera är att föremålet är bekant för läsaren (lyssnaren, tittaren, mottagaren). Här får man hjälp av 116 fotnoter och ett cirka 25-sidigt efterord, och det är tur eftersom det inte alls är Downton Abbey det handlar om.

Thomas Love Peacock var ungefär samtida med till exempel Shelley och Byron, vilka båda medverkar i lätt maskerad form här, tillsammans med andra författare som jag vet ännu mindre om. De citerar Shakespeare och varandra, förutom att de försöker få ihop det med relativt ointressanta unga damer på den halvruin som Nightmare Abbey numera är efter ett stolt förflutet.

Man känner förstås igen både delar av intrigen och miljön, även om man som jag är beroende av fotnoterna för att hänga med i finesserna. Kanske det ändå är lite för omodernt för att hålla för en nutida läsare som inte just är specialintresserad av de parodierade författarna.

67. Inger Edelfeldt: "Rätt julstämning"

Det är ju inte riktigt säsong för julnoveller nu. Den här sändes på julafton förra året, men då var jag upptagen med annat. Nu är det inte någon riktigt påtaglig julstämning i berättelsen, trots att den utspelar sig en julafton, så det gick bra ändå.

I korthet är det Inger Edelfeldt (eller en fiktiv författare som heter så och berättar i jag-form - detta återkommande autofiktiva manér) som träffar en yngre version av sig själv. Det är lite sorgligt och lite hoppfullt, men för mig lyfter det inte riktigt.

Inger Edelfeldt kände jag tidigare bara till som skapare av seriefiguren Hondjuret, men hon har uppenbarligen gjort mycket annat, både i text och bild. Det kanske man kunde ge sig på någon gång.

66. Jeanette Winterson: Det finns annan frukt än apelsiner

I vintras inledde jag ett försök att lyssna på radioföljetong. Sedan har det inte riktigt varit någon sådan som har lockat, men den här lät lite intressant, tyckte jag, förutom att den var i relativt behändiga nitton avsnitt. Sista avsnittet sändes idag, och för min del är det nog nödvändigt att lyssna i nära anslutning till att det sänds, även om alla avsnitten ligger en månad efter att det sista har sänts. Skjuter jag på det är det risk att det inte blir av när det har hopats för många ohörda delar.

Det är på något sätt en självbiografisk roman; allra sist kommer ett nyskrivet förord där författaren diskuterar den eviga frågan om fiktion och självupplevt. Jeanette i boken växer upp adopterad av en närmast fanatisk kvinna, aktiv i en frikyrkoförsamling av det mer sektliknande slaget. Ett huvudtema är att Jeanette kastas ut hemifrån eftersom hon har förhållanden med kvinnor och inte män.

Trots ämnet och miljön förekommer det många roliga episoder och formuleringar. Miljön är egentligen helt absurd, och så länge Jeanette befinner sig i den och berättar ur barnets perspektiv, där allting är helt naturligt, är det roligast. Ulla Skoogs utmärkta uppläsning gör sitt till.

65. Johanna Nilsson: Levande läppar rekommenderas

Till skillnad från i den första, andra och tredje novellen i den här boxen blir det nu till sist åka av. Dekadent studentliv à la Den hemliga historien! (Enda nackdelen är väl att det är i Uppsala; min studentstad är som bekant en annan.) Och mitt i orgierna är det också flera gånger väldigt, väldigt roligt.

64. Sara Kadefors: Till varje pris

Tredje novellen i kvartetten om att vara ung tar steget in i yrkeslivet. En ung kvinna (det är mest sådana överlag) jobbar i någon sorts jourbutik och upplever det nog många har upplevt på något tillfälligt jobb utan större krav på kvalifikationer eller engagemang. Tristessen är på nivå med novell ett och två, väl beskriven men det är en lite deprimerande bild av att vara 20 någonting som ges i de här berättelserna.

63. Elin Bengtsson: En vinterlek

Den här andra novellen i Novellix' kvartett om att vara ung handlar om hur det kan vara att möta en gammal klasskompis som man inte har haft kontakt med sedan man slutade skolan - och inte minst vad man kan ta sig för när det var en "kompis" man inte alls vill återknyta bekantskapen med. Upplösningen är nästan Roald Dahlsk, och det gillar jag, men den passar inte riktigt ihop med resten. Liksom med den första är det lite sorgligt att ingen verkar trivas med sin tillvaro.

62. Sandra Beijer: Juan-les-Pins

Förra veckan landade Novellix' senaste box/ask hos mig, fyra noveller på temat att vara ung. Som av en händelse är det fyra kvinnliga författare, varav jag inte har läst någon tidigare.

Den här första handlar om ett gäng tonårstjejer som går i skolan terminen innan de ska på språkresa till Juan-Les-Pins. De har det ändå inte så roligt, framför allt är de utsatta för olika former av trakasserier av killarna i skolan. Det är bra fångat, men kanske det korta formatet inte riktigt gör berättelsen rättvisa.

61. Kerstin Norborg: Avfallskvarn

Den här radionovellen sändes första gången redan förra sommaren, men till skillnad från den förra är jag rätt säker på att jag inte hade hört den här tidigare. Den utspelar sig i eller möjligen i närheten av Kristianstad, och eftersom jag själv har vuxit upp där kände jag väl igen beskrivningarna av blåsten över slätten när familjen är på cykelutflykt. Berättaren, en kvinna, städar ur sitt gamla barndomshem, minns sin egen uppväxt, återberättar episoder och hittar så småningom ett brev. Hon tänker som säkert många har gjort, att det är ett brott mot integriteten att läsa det, men nästa tanke är ett försvar - att om det inte hade varit meningen att det skulle läsas kunde hennes mor ha bränt det eller kört det i avfallskvarnen, det allra mest moderna när de flyttade in i sin villa med grön heltäckningsmatta och bidé. Ja, ni ser vilken tidskapsel det blir. Det är nog det jag fastnar mest för, inte så mycket vad som egentligen händer, för det är ganska lite.

60. Edward Lear: Nonsense

Tyvärr blir de här Penguins små svarta klassiker ganska fula på bild; de ser ut att vara mycket mer slitna än de i själva verket är.

Det här är en liten samling med fjorton dikter av den engelske nonsensmästaren Edward Lear. Han har uppenbarligen skrivit mycket mer i genren, och är numera mest ihågkommen, verkar det som, för att ha populariserat limericken. Här finns det dock inte någon sådan utan det är den sortens dikter som kan handla om förmänskligade djur ("The Duck and  the Kangaroo" och "The Owl and the Pussy-cat", för att nämna ett par) och levande hushållsutensilier.

Den närmaste svenska motsvarighet jag kan komma på är Lennart Hellsing, och knappt hade jag tänkt det så kom jag till en dikt, "The New Vestments", om en herre som har exempelvis en brödlimpa till hatt, väst och byxor av fläskkotletter samt rock av kålblad. Då är det inte långt till Hellsings trekantige gubbe med "hatten kantad med korvaskinn", för att inte tala om Hasse Alfredsons limerick om "en dam ifrån Leopoldville [som] bär en kjol, som hon sytt utav dill". Lady Gagas köttklänning att förglömma.

59. Tony Samuelsson: Hermann Göring

Noveller gör sig verkligen bra för lyssning, och Radionovellen är alldeles extra bra, eftersom de ligger kvar ett helt år efter sändning. Jag blev faktiskt så biten av förrförra veckans fem novellpriskandidater att jag tänkte ta mig för att lyssna i kapp på de andra som fortfarande är tillgängliga. Den här sändes alltså första gången i juni 2016, och frågan är om jag inte har hört åtminstone lite av den, för det var en del jag kände igen. Det kan ha varit i bilen eller något liknande oplanerat tillfälle.

Berättaren kommer i kontakt med sin barndomsvän Hermann, kallad Hermann Göring, som vill träffas igen. Större delen av berättelsen är en återblick på den ganska korta tid i slutet av mellanstadiet när berättaren och Hermann gjorde lycka på roliga timmen och hade annat skoj för sig. Efter ett tag förstår man att det inte stod helt rätt till med Hermann och hans familj, och att öknamnet inte kom till av en slump.

Jag tyckte den här novellen var riktigt bra; framför allt är det en liten pärla av den sorten som är precis lagom lång och inte alls pockar på att bli utvidgad till en roman eller ingå i ett större sammanhang. För genren är det ett gott betyg, vill jag påstå.

58. Fantomdiligensen och andra viktorianska spökhistorier

Femton spökhistorier finns det i den här samlingen, som också kommer från bibliotekets skräckhylla. Här förekommer sådana storheter som Charles Dickens och Arthur Conan Doyle, men också några helt bortglömda författare, som ändå på sin tid var storsäljare. En av historierna överlappar för övrigt med en liten samling som jag läste för ett par veckor sedan.

Som många antologier bör den här inte sträckläsas. Ett plus för min del är att alla berättelserna är lagom långa för till exempel en lunchläsning. Allt är förstås inte gastkramande numera, men några stycken tycker jag är riktigt bra. Passagerarna i titelnovellens diligens (som förstås är döda) påminner förresten mycket om tomt stirrande morgonpendlare.

57. Susanne Jansson: Offermossen

Det är inget riktigt fel på någonting i den här boken, men det finns heller ingenting som lyfter den över den nivån. Det tar lite för lång tid innan själva historien kommer loss, men utan att det blir så segt att man ger upp. Det är lite för långa förklarande avsnitt, både i berättande form och när karaktärerna föreläser för varandra, men de är inte så störande att man ger upp. Och det är lite för många, lite för ointressanta personer, men inte så många att man ger upp. Kanske jag hoppas att det ändå ska bli lite bättre, men det blir bara halvbra ända fram till slutet.

Det handlar alltså om en mosse i Dalsland och om Nathalie, som är uppvuxen i närheten och nu kommer tillbaka för att på något sätt ta prover som hon behöver till sin doktorsavhandling. Det är upplagt för att handla om henne, men perspektiven skiftar så att det är svårt att se henne som en riktig huvudperson, när den unge man hon lär känna blir nedslagen ute på mossen, och man undrar hur det hänger ihop. Sedan får man också ett tag följa polisens arbete med överfallet (och så småningom en del annat), inte minst polisfotografen Maya, som också är fotokonstnär och knuten till en närliggande konstskola. Det är lite för många trådar, och en del personer hade kanske hellre kunnat få vara mer biroller än huvudroller i vissa avsnitt.

Sammantaget blev jag lite besviken, men det beror nog också på att jag hade höga förväntningar. Det är mer som en ordinär svensk landsortsdeckare (som det finns så många av numera) än något som förtjänar placering på bibliotekets genrehylla "Skräck".

56. Bea Uusma: Expeditionen. Min kärlekshistoria

Månadens cirkelbok var den sista på temat biografier, och en diskussionsfråga är förstås om det är en biografi om Andrée (och hans två följeslagare på polarexpeditionen 1897) eller om Bea Uusma själv. Det är nog mest det senare, en berättelse om hur hon blir närmast besatt av att hitta lösningen på vad som hände, och om hur hon därför tar sig både till Svalbard, där ballongen lyfte, och till Vitön, där de tre männen så småningom dog. Vi konstaterade gemensamt det som jag tror att jag har skrivit om här mer än en gång, att man kan bli intresserad av nästan vad som helst om det berättas av någon som själv är intresserad och kan göra det på ett bra sätt. Vi tyckte också att det var fascinerande att hon lyckas göra något nytt av det här materialet, som det ju har skrivits ett antal böcker om tidigare.

Jag läste - som även den trogne följaren kan vara ursäktad att ha glömt - den här boken 2013, i samma veva som den fick Augustpris. Då hade jag lånat den illustrerade utgåvan på biblioteket, men nu köpte jag pocketen, där det mesta av bildmaterialet har utgått. Jag rekommenderar nog att man försöker unna sig den illustrerade, som vad jag förstår fortfarande inte har kommit på rean, fyra år senare. Numera måste det vara något av ett rekord.

55. Maria Gripe: Tanten

Återigen skickade jag ner en tjänstvillig bibliotekarie på barnavdelningen till magasinet för att ta fram något som dagens barn kanske har lite svårt att tillgodogöra sig. Jag har hört mycket om den här boken, om än inte från väldigt många.

Det mesta av handlingen äger rum på ett gammaldags sommarpensionat, dit Frans och hans föräldrar åker, som de gör varje sommar. Det här året blir ovanligt, eftersom pensionatet också gästas av Tanten, en medelålders kvinna med galna hattar och koffertar fyllda av skämtartiklar. Hon passar inte riktigt in i den stillsamma miljön, och det ger upphov till diverse tokigheter i matsalen och på krocketplanen.

Det här är en senare upplaga, men originalet kom ut 1970. Jag får ofta intrycket att det utspelar sig långt tidigare än så (även om det också finns tecken på motsatsen). Pensionatet har utedass (och handfat utan avlopp på rummen), och ingen av gästerna har tillgång till bil. Mest tänker jag faktiskt på Pensionat Paradiset, den klassiska pilsnerfilmen, som är från 1937. Det jävas inte av att pensionatsgästerna kallas till exempel Jägmästarn och Professorskan. Påminner det om någon annan ungdomslitteratur skulle jag säga att det är Dante-böckerna, fast det här är en vuxen som säger saker som "Vicken punschig polare" och "en annan är ju fena på krossvårter" (=korsord).

Drabbas man av den här historien i rätt ålder är den nog mycket rolig. Nu nöjer jag mig med att säga att den är lättläst, välkomponerad och uppenbart driven av stor berättar- och formuleringsglädje. Däremot känns den inte alls som om den är skriven av den Maria Gripe jag har läst annat av, då ofta med övernaturliga inslag och spännande undersökningar. Det här är fars, inte alltid med pruttkuddar, men det förekommer sådana också. Tanten själv skulle med dagens terminologi kallas "gränslös".

54. O. Henry: Shamrock Jolnes äventyr

Förra året läste jag en samling av den amerikanske novellisten O. Henry (som är en pseudonym, och där "O" alltså inte står för något särskilt förnamn). Nu hittade jag den här lilla specialsamlingen med tre stycken Sherlock Holmes-parodier, som blandar små skojigheter som att berättaren heter doktor Whatsup med överdrivna karaktärsdrag, som man inte måste vara Holmes-konnässör för att känna igen. Översättare och introduktör är förresten Mattias Boström, vars Holmes-bok jag läste med stor behållning 2015.

53. Arne Dahl: Om ett träd

Här är huvudpersonen "en kvinna i fertil ålder" som säljer sin lägenhet i Stockholm och flyttar ut i ett torp i skogen. Ibland får jag för mig att det vore trevligt, men så kommer jag på att man måste leva av något, och att även en sådan tillvaro innebär att man har vissa utgifter. De formaliteterna tror jag inte alls berördes här. Berättelsen är möjligen lite underlig, men stämningsfull, och frågan är om det inte är den enda av de fem radionovellerna som jag skulle vilja höra en gång till, i så fall för att ha uppmärksamheten på rätt saker från början. Här är också ljudeffekter som vore det en enpersonsteater snarare än en uppläsning; övriga har haft musikinslag som jag egentligen klarar mig utan, men förstås kan fylla sin funktion för att få dem att ta upp lagom lång sändningstid.

52. Elin Ruuth: Geologen

Det är verkligen blandade håvor i Radionovellen, som jag nu lyssnar på med en veckas fördröjning. Dagens historia har viss verklighetsbakgrund på så sätt att huvudpersonen faktiskt vandaliserade Michelangelos Mariastaty i Peterskyrkan 1972. Riktigt vad som gör det till en bra utgångspunkt för en fiktiv berättelse lyckas jag inte förstå under lyssnandet. Den här novellen lämnade mig tyvärr ganska likgiltig.

51. Joakim Pirinen: Agellången

Joakim Pirinen kände jag mest till som serieskapare, även om jag inte har hört till hans läsekrets. Men han har också skrivit prosa i en omfattning som jag blev överraskad av. Den här novellen handlar om en ung man som återvänder till sin farmor och farfar på landet, men inte riktigt finner sig till rätta. Kanske det inte är en bra idé att starta krog i den gamla lanthandeln. Jag tyckte det var trevlig lyssning utan att vara spektakulärt på något sätt.

50. Elizabeth Gaskell: The Old Nurse's Story

Efter att ha lånat en av de här små trevliga klassikerna slog jag till och beställde några stycken själv, så det kan komma att dyka upp fler sådana här framöver. De är på sådär 50 sidor eller lite drygt det, och rymmer alltså ofta två noveller av lite halvlångt slag. Elizabeth Gaskell har jag vad jag vet inte läst något av förr, men jag såg med stor behållning TV-serien Cranford med storheter som Judi Dench, Imelda Staunton och Jim Carter, som bygger på böcker och noveller av henne. Förlagorna till den kan jag tänka mig att återkomma till någon gång.

Titelnovellen i den här minisamlingen är en riktig gammaldags spökhistoria, som kanske för läsaren av idag ger mer mys än rys, om man säger så. Men den innehåller ingredienser som ett ensamt barn på ett engelskt lantgods med en avstängd flygel, så riktigt lugn kan man inte känna sig. Historien berättas långt efteråt av barnets barnsköterska, som nu sköter om nästa generation barn, så man vet redan från början att det inte kommer att gå hur illa som helst. För att vara vara 165 år gammal är den otippat bra.

Den andra novellen utspelar sig på ett franskt lantgods, dit en vilsegången engelsman kommer, och så småningom upptäcker att den fest som pågår är något helt annat än han tror från början. Den ska inte förstöras med att återberättas (klicka på länken på egen risk!), men när man är klar vill man genast läsa om den för att se alla ledtrådar som man inte såg första gången. Det är i sig ett ganska gott betyg, tycker jag.

49. John Ajvide Lindqvist: Mörkret varur hjärtat slår

Jämfört med föregående radionovell var det här något som tilltalade mig betydligt mer. Det är en riktig historia, som det går att följa med i utan att man behöver fundera på om det är ett litterärt experiment man är föremål för. (Författaren läser själv, och det gör han också bättre än gårdagens dito.)

Det handlar om så kallade himlafärder, människor som sugs 40-50 meter upp i luften och därefter släpps ner och dör - så när som på en enda, berättarens mamma, som överlevde, men nu, 50 år senare har dött. Det är mycket ajvidelindqvistskt med ett övernaturligt inslag mitt i den stockholmska lite halvtrista vardagen, på samma sätt som man har vant sig vid i hans böcker. Jag läste några stycken av dem efter hand som de kom, men har av någon anledning kommit ifrån honom. Jag blev nog ändå lite sugen på att återknyta bekantskapen nu.

(Frågan har förresten ställts hur jag räknar antalet böcker jag läser, och hittills har det egentligen inte varit något större problem. En bok räknas som en bok, liksom. Men för att i någon mån kunna kompensera för det här lyssnandet och läsandet av enstaka noveller har jag infört etiketten Singelnoveller för sådana som i någon form publicerats på egen hand. De ingår i den löpande numreringen, men kan på det sättet lätt urskiljas, enär det kan tänkas att årets statistik kan komma att bli något snedvriden jämfört med tidigare års.)

48. Cecilia Torudd: Ännu mera familjeliv

Det här sista albumet om familjen Kenneth, Lisbet, Lotta, Johan och Lillen samt hunden Kalle tror jag bara innehåller avsnitt som kom efter att jag slutat läsa Kamratposten, där de publicerades ursprungligen. Här är två ganska långa delar om Johan och hans kompis Nisse, som har den naturinriktade Moaklubben (uppkallad efter moafågeln) och en fortsättning om när Lotta följer med på fågelexkursion, fast hon nog är mer intresserad av Nisses bror, som är fältbiolog. Det ger lite nya möjligheter utanför familjens vanliga komfortzon.

Jag är fortfarande imponerad av hur roligt detta fortfarande är, sådär 25 år efteråt, och hur Cecilia Torudd lyckas så bra med så små medel. Det är förstås bedrägligt enkelt, men ändå.

47. Cecilia Torudd: Mera familjeliv

Här är fortsättningen på familjen från förra albumet, och här är ett av de avsnitt som jag minns som allra roligast från när jag läste det första gången i Kamratposten, nämligen när det ska vara föräldramöte:

Efter lite förberedelser kommer de i alla fall iväg:

Annars är det söndag, jul och semester på ett lite stökigt, men alls inte dysfunktionellt sätt, och fortfarande lika roligt. Jag tror eventuellt att jag slutade med KP någon gång mot slutet av det som ingår i det här albumet.

46. Cecilia Torudd: Familjeliv

Det här är stor nostalgi för min generation, som läste Kamratposten på 80-talet. Där fanns, som jag minns det, två sidor serier i varje nummer, ofta någon lång och tråkig följetong om Johan Vilde, men någon gång om året dök den här upp, ofta i ganska korta historier som räckte två eller tre nummer, högst, och som nu ryms på fyra eller sex sidor. De var roliga redan då, men har inte tappat humorn för att man själv har blivit äldre och kan relatera även till de vuxna i familjen.

Här finns avsnitt med undertitlarna "på morgonen", "i varuhuset", "efter skolan" (som jag tror var den första jag läste i KP då) och "när farmor hälsar på". Det är inte problemfritt, utan tar upp ganska seriösa ämnen ibland, men det är ändå skönt att familjen på ett grundläggande plan är fungerande och består av medlemmar som gillar varandra. Inte ens Lotta och Johan, de två äldsta barnen, som ofta retas med varandra, är ovänner på riktigt när avsnitten slutar.

Cecilia Torudd gjorde lite senare stor succé med Ensamma mamman, som har en del beröringspunkter med Familjeliv på så sätt att det handlar om en helt vardaglig miljö med vanliga människor. Den är i strippformatet med några rutor per dag, men det här ger förstås andra möjligheter att berätta en historia.

45. Lina Ekdahl: Rent bord

I vintras lyssnade jag för första gången under den här bloggens tillvaro på radioföljetong, och övervägde att återkomma till formen vid tillfälle. Nu har det inte varit någon följetong som har lockat sedan dess, men förra veckan var det dags för Radionovellen, fem stycken specialskrivna noveller i tävling om radions novellpris. De kan vara lagom att lyssna på i efterhand under den här veckan, tänkte jag.

Den här första har ett underligt berättarsätt, där samma textavsnitt återkommer och återkommer, ibland med vissa små ändringar. Efter ett tag kommer jag fram till att det verkar vara telefonsvararmeddelanden, kanske någon gång ena partens yttranden i ett telefonsamtal, men jag är fortfarande inte alldeles säker på tolkningen. Underligt, som sagt, och nästan helt befriat från besvärande inslag i form av handling eller karaktärer.