17. Björn Larsson: Drömmar vid havet

Rosa Moreno är en ung kvinna som bor i Vilagarcía i Galicien i norra Spanien, har ett leende som Ingrid Bergman och arbetar på en bar. Madame Le Grand är en medelålders änka som bor i Tréguier i Bretagne, där hon ägnar sig åt att bjuda hem sjömän och sedan lägga in dem i ett kortregister. Peter Sympson är juvelerare i Kinsale på Irland. Jacob Nielsen har haft en datafirma men bor nu i Marstal på den danska ön Ærø. (Ett avsnitt som nämner Netscape och Altavista avslöjar att det har gått ett litet tag sedan handlingen utspelar sig.) Alla fyra träffar skepparen Marcel, som lägger till i deras hemstäder med sitt lilla fraktfartyg. På olika sätt påverkar han deras liv, och det är det boken handlar om.

När jag googlade (ty Altavista känns lite daterat) hittade jag bland andra ett riktigt positivt och ett riktigt negativt blogginlägg om boken. Jag har nog inte tagit läsningen på så stort allvar som de båda skribenterna, eller för den delen som baksidestexten, som talar om "en mångtydig, fängslande roman om en handfull människor i vår tid som var och en på sitt sätt tacklar de stora frågorna om livets mening". Faktiskt hade jag nog inte läst den här boken alls om det inte råkade vara så att jag känner författaren lite, för det är en sorts litteratur som jag sällan känner mig riktigt hemma med. Baksidestexten avskräcker mig snarast. Men jag tyckte det var helt OK läsning, även om jag ganska säkert inte kommer att läsa om den. Bäst tyckte jag om det som tydligen enligt den ena bloggaren är helt orealistiskt, nämligen skildringen av hamnarna med dofter och ljud. Och så var det så trevligt korta kapitel (50 stycken till 271 sidor).

16. H.-K. Rönblom: Senatorn kommer tillbaka

"Den slutsats som kunde dras av slipsen var att mannen var road av att utmana eller i alla händelser inte det minsta rädd för att väcka uppseende."

Slipsen på bilden pryder "senatorn", det vill säga Francis T Fenning, född Frans Fenning, som kommer tillbaka från USA, dit han utvandrade för många år sedan. Han är på sätt och vis huvudperson i berättelsen, även om hans medverkan blir ganska kort. Det mesta handlar annars om hans bror och dennes familj. Brodern är kapten Fenning, numera arbetslös och -skygg, med en hustru som arbetar på kontor och försörjer familjen, en dotter Siri, som trots sina 23 år bor hemma och inte har någon ordnad sysselsättning, samt sonen Nisse, vid bokens början nybakad student. Bland telegrammen som lyckönskar honom finns också farbror Frasses telegram att han är på väg för att hälsa på. Familjemedlemmarna har var och en sina egna anledningar att önska honom och hans miljoner välkomna.

Som vanligt hos Rönblom är det inte så mycket brottet - farbror Frasse dör innan han hinner fram till det fenningska kråkslottet - som miljön och personerna som skildras bäst. Här är miljön ett norrländskt litet samhälle, Kärdla, vid en icke namngiven älv. Samhället är som småorter brukar vara: "Kärdla by är vad man skulle kunna kalla nyhetssinnad." Det är förstås praktiskt för Paul Kennet, som är närvarande av närmast en slump; hans plan mellanlandar på det lilla flygfältet när han är på väg norrut för att hålla en föreläsning, och sedan kan det på grund av tekniskt fel inte fortsätta. Bara på någon dag får han reda på allt han behöver för att förklara vad som har hänt och varför. Ibland behöver han inte ens fråga utan bara lyssna:

De två viktigaste affärerna är Nikanor Olssons lanthandel och Kärdlaortens konsum. Där kan man köpa allt möjligt, från prickig korv till Moa Martinson. I valet mellan så skilda förnödenheter är det bara naturligt om fruarna tar igen sig en stund och samtalar om vad de har fått höra av brevbärarn.

På köpet lyckas Paul också rentvå den unge man som byn utsett till syndabock. Här känns det att tiden har gått sedan boken skrevs, eftersom han genomgående benämns som "neger" såväl i repliker som berättande text. (Hans bakgrund är att Fennings granne fru Karlsson haft en affär med en svart amerikansk sjöman.) Även om språkbruket har ändrats känns det lilla samhällets slutenhet gentemot en avvikare igen från senare tid.

Roligast är ett kapitel mot slutet som handlar om en logdans. Det blir för långt att citera allt som skulle vara värt att framhålla, men ett representativt exempel är:

Musikanföraren hade under den korta pausen bytt från gitarr till trumpet. Det nya tillhygget blänkte när han höjde och sänkte det i takt med musiken. Den blanka svarta stenen i hans klackring hoppade upp och ned på klaffarna som en entusiastisk skalbagge. Batteristen, med stubbat hår och gryende mustascher, öppnade sitt skära gap och brast ut i ett jublande: 

- "Jag svävar, håhå,
jag svävar högt i det blå - " 

När de dansande hörde vad det var fråga om instämde de för full hals: 

- "Å, vad jag är lycklig ändå!" 

Batteriet taktade , dragspelet deltog med animaliska råmanden, den smårutiga blazern gned näsan mot den rödrosigas hår, den rödrosiga sade:
- Det är himmelriket.

Paul lyckas förstås som vanligt se vad vi som läsare inte såg, fast det fanns under ögonen hela tiden. Här är det avgörande inte ens gömt bland en massa villospår, men man missar det ändå.

15. Årets rysare 18

Den här årgången blev sista årets rysare av någon anledning. Det är inte utan att den känns lite gjord med vänster hand - en novell har varit med i en tidigare årgång, pappret är av den porösa bokreavarianten och det kunde korrekturlästs lite bättre. Innehållet är annars samma blandning som tidigare. Ruth Rendell är den enda av författarna som jag har hört om i något annat sammanhang, men bäst tyckte jag var "Husets specialitet" av Jack P Nelson. Hur hänger vägkrogens skylt "Bästa chilin i Texas!" ihop med att huvudpersonens kamrat aldrig dyker upp till deras avtalade möte?

Nu är alltså det här projektet, påbörjat redan före bloggen, klart. Det har varit perfekt som lunchläsning på jobbet, där det ibland kan gå några dagar mellan de luncher jag äter ensam och därför vill ha läsning till. Jag fortsätter nog att beta av lite andra novellsamlingar för samma ändamål framöver.

14. Ann-Mari Falk: Madame är död

Titeln anspelar på en dikt av Harriet Löwenhjelm, som verkar vara det sista Elise Stenberg läste innan hon dog. Omständigheterna kring hennes död är minst sagt oklara, eftersom den sker i ett brinnande sommarhus, föregås av en bilolycka, och dessutom kan antas bero, direkt eller indirekt, på en alltför stor dos av det sömnmedel hon har fått eftersom hon är obotligt sjuk. Hennes anhöriga och vänner har varierande skäl att önska livet ur henne, eller åtminstone att inte sörja henne alltför djupt. Tyvärr har jag länge svårt att hålla isär de medverkande och deras inbördes relationer, som är fler än man först tror. Enligt baksidestexten kan boken kallas "en skräckfylld kärleksthriller" (vilket väl säger något om vilken typ av relationer det handlar om) eller "en charmfullt mysig småstadsroman". Det sistnämnda fick mig att hoppas på något i stil med Rönblom, men det var alldeles fel. Falk har ingenting av Rönbloms formuleringsförmåga och småstaden blir aldrig mer än en kuliss med torg, rådhus, några små stugor längs ån och ett par villor för de medverkande att bo i.

Det fina omslaget av Hans Arnold lovar mer än boken höll, men kräver kanske sin förklaring. De uppdragbara föremålen anspelar på att Elises make drev en leksaksaffär, som spelar en viss roll som central scen för handlingen.

13. Årets rysare 17

Den här årgången har rört sig mer åt det övernaturliga hållet. Här finns både klassiska spöken, reinkarnation och klärvoajans. Däremellan dyker det också upp ett par berättelser på det i sammanhanget klassiska temat "vem lurar vem egentligen". Bäst blir det i Gil Brewers "En i familjen", där en man städslas för att spela rollen av en sedan länge försvunnen onkel, vars syster nu är döende. De unga släktingarna visar sig vilja mörda honom för att kunna få ut ett arv, men han är listigare än de tänkte sig. Kanske medelnivån här är lite lägre än man vant sig vid, eftersom de riktiga topparna saknas, men det är ändå aldrig dåligt.

12. H.-K. Rönblom: Tala om rep

Utan att det var meningen blev det ett längre uppehåll mellan föregående Rönblom-bok och denna. Det exemplar jag hade visade sig nämligen hoppa direkt från sidan 32 till 65. (Sidorna 65-96 kunde man i gengäld läsa i dubbel upplaga, om man så ville.) Det blev alltså till att beställa den från Bokbörsen, för säkerhets skull i annan upplaga, och därmed är det heller ingen hyllvärmare, eftersom den kommit in i samlingen efter årsskiftet. Ack ja.

Nåväl, det hela börjar med att en man kommer gående till småstaden Åbroka, eftersom dess järnvägsstation ligger en bit bort. Han beskrivs som intetsägande till både utseende och klädsel, och det är tydligt att han inte är i Åbroka för första gången. Han tar in på ett litet hotell där värdinnan är "halvgammal och slarvigt klädd och liksom huset i behov av målning" - en av dessa rönblomska formuleringar som både karaktäriserar och distanserar. Nästa kapitel handlar om en supé samma kväll hemma hos en av stadens främsta. Gästerna talar om mannen som har kommit till staden, och vi förstår att hans närvaro inte är odelat efterlängtad av alla.

Om mannen är intetsägande så beskrivs staden och dess innevånare desto mer målande: "Den som är intresserad av flintyxor och näslösa trähelgon bör inte försumma att efterfråga nyckeln till museet hos vaktmästarn i det nya kommunalhuset som ligger strax intill." Framför allt handlar historien om en liten krets ledande familjer, där en blandning av kommunpolitiska lojaliteter, privata vänskapsband och ekonomiska mellanhavanden gör dem beroende av varandra. Den återkomne framstår som ett hot mot den trygga tillvaron. När han hittas död är det en alltför praktisk lösning att han, som det först verkar, har tagit sitt eget liv.

Rönbloms återkommande detektiv, läroverksläraren Paul Kennet, är den här gången med ovanligt lite. Han blir kontaktad av den dödes syster, eftersom han var gammal klasskamrat till honom och därför skickade blommor till begravningen. Systern vill att Paul ska undersöka vad som egentligen har hänt, och det gör han så effektivt att han inte behöver vara på plats i Åbroka vid mer än två tillfällen på ett par dagar vardera. Däremellan får han rapporter från Lena Åtvid, som han lärde känna på Nya Aftonposten i Döden i grytan, och som nu bevakar rättegången. Jag saknar honom lite, även om det finns andra färgstarka personligheter i småstaden: "Som en liten raggig fjordhäst föll hon in i ett skarpt trav när talet föll på frågor som rörde hus och hem." Nästa gång hoppas jag nog ändå att han själv sköter lite mer av utredningen.

Jag har inte tidigare tänkt på att det äts särskilt mycket hos Rönblom, men här är det grötfrukostar, luncher, middagar och supéer i olika konstellationer, ofta vällustigt beskrivna: "Fru Ek kom in med kotlettfatet. Ljuva ångor av brynt fläsk, lök, sviskon och selleri böljade kring hennes gestalt likt molnen som bullade upp sig kring den heliga modern på stadskyrkans altartavla." Däremellan dricks det kaffe, ibland i hemmiljö, ibland med wienerbröd på konditoriet Plaza, ett viktigt ställe för att utbyta åsikter och kunskaper.

Sammantaget är detta en alldeles typisk Rönblom. Har man gillat honom innan gillar man den här. Huvudsaken är inte brottet, utan person- och miljöbeskrivningen. Småstaden har han skrivit om förr, men han kan konsten att variera sig precis lagom mycket för att balansera mellan igenkänning och överraskning.

11. Kristina Appelqvist: Den som törstar

Kristina Appelqvists andra deckare om universitetsrektorn Emma Lundgren utspelar sig ett par månader efter den första. Den här rör sig lite mindre i universitetsmiljö, även om ett antal medverkande har - i något fall hade - sin dagliga gärning på universitetet. En internationellt berömd operasångerska, född i trakten, hittas mördad i kistan inför en professors begravning. Emma är förstås närvarande och kände professorn och dessutom flera av de andra begravningsgästerna, som sjöng i samma kör som hon. Mordet gör att även professorns död blir intressant för polisen, och så händer det förstås något som för utredningen bakåt i tiden, praktiskt illustrerat av kursiva avsnitt ur en dagbok.

Liksom i föregående bok har jag svårt att engagera mig i någon av personerna mer än möjligen polisen Filip Alexandersson, vars relation med Emma får sättas på paus medan utredningen pågår. De andra blir aldrig mer än figurer som säger och gör vad som behövs för intrigen. Hur det hela hänger ihop framgår förstås på slutet, men det känns inte som ett resultat av utredningen, som jag kanske hade hoppats. Samlingen av alla misstänkta i biblioteket (eller motsvarande) verkar ha kommit ur modet, och det gör att det finns lösa trådar som jag hade velat se hopknutna på något sätt.

10. Clarice Lispector: Stjärnans ögonblick

Bokcirkeln har nytt tema, nämligen Sydamerika. Den här korta romanen (drygt 100 sidor) av brasilianskan Clarice Lispector handlar om maskinskriverskan Macabéa, som lever ett ganska sorgligt liv i Rio de Janeiro. Mest av allt vill hon se ut som Marilyn Monroe, men det lyckas inget vidare, bland annat eftersom hon inte har råd att äta ordentligt. Den fiktive berättaren avbryter inte sällan sin egen berättelse med kommentarer och sidospår, som jag inte riktigt har någon behållning av. Kanske det kan vara intressant som berättarteknisk övning eller analysobjekt. Recensioner och andra bloggar tyder på att det här är stor och fin litteratur. I vår lilla cirkel var vi skeptiska.