Kanske är tiden mogen för den här boken nu med sjuttio års avstånd till händelserna. För mig som har släktanknytning till Mellanskåne har Hurvamorden varit känt material åtminstone sedan 1986, när Ernst-Hugo Järegård spelade mördaren Tore Hedin i ett avsnitt av serien Skånska mord. Det här är inte en dramatisering av den sorten, men riktigt vad det är för slags bok är inte helt enkelt att beskriva.
Utgångspunkten för dess tillkomst är hur som helst att de båda författarna är döttrar till Gunnar Johansson Ferm, som var nybliven polis i Hurva 1952. Hans berättelse ramar in boken, men den innehåller långt mer än så. Det har också intervjuats en del andra bybor, även om många förstås inte längre är i livet, och det har också bedrivits arkivstudier för att beskriva händelseförloppet. Allt detta var verkligen inte bekant för mig tidigare.
Tore Hedins liv, hans föräldrars liv, vardagen i Hurva, Hedins fästmö Ulla Östbergs liv - allt detta är möjligen inte lika centralt för förståelsen av vad som hände. Samtidigt bildar det en helhet som är svår att dra något från utan att den blir skev. Om det är något som verkligen framstår som värdefullt är det beskrivningen av polisarbetet strax före morden. Hedin hade hotat och misshandlat sin fästmö flera gånger, den sista så allvarligt att hon inte kunde klara sig utan att bli läkarundersökt. Därigenom blev Hedin polisanmäld och tagen ur tjänst. Däremot blev han inte frihetsberövad, och ingen bevakning sattes in på ålderdomshemmet i Hurva, där fästmön bodde och arbetade. Det framstår idag som helt obegripligt, även om liknande händelser har inträffat även närmare nutid. Det är också frapperande hur polisens arbete bestod i telefonsamtal mellan fjärdingsmän som ofta kontaktades i bostaden, där de ibland var anträffbara, ibland inte.
Lovord ska också utdelas för att inläsningen är på skånska, närmare bestämt av Kajsa Ernst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar