Den här, andra, boken om professor doktor Moritz-Maria von Igelfeld är rolig som den första. Taxen i titeln tillhör hans kollega professor doktor Unterholzer och råkar så illa ut vid en olycka att tre av dess ben amputeras, varav två av misstag. Därefter utrustas den med en liten vagn på hjul, så att den kan använda det återstående benet att paddla sig fram. Den dyker sedan upp i berättelsen på de mest oväntade sätt. Och anledning till allt detta är - för att göra en lång historia kort - att von Igelfeld vid en USA-resa förväxlas med en professor Igelfold, som är veterinärmedicinare och taxexpert. När von Igelfeld håller sin gästföreläsning får han mycket beröm för att han lyckas göra den så tillgänglig för den breda publiken, vilket alltså mest beror på att han själv inte kan något om ämnet.
Förutom den här driften med gästföreläsningar och akademiskt utbyte raljerar författaren också över "det klumpiga uppträdandet hos universitetsförvaltningen som nyligen hade oförskämdheten att be honom [von Igelfeld] hålla en serie föreläsningar för studenter". Han får en personlig ursäkt av universitetets rektor, men det hjälper inte, för "[o]m man kunde be tyska professorer hålla föreläsningar, som om de var enkla lärare, då var framtiden för tysk lärdom i fara", tänker von Igelfeld. En kollega till honom tillfrågas om han inte ska skriva en bok till, förutom den han skrev för tio år sedan, varpå sällskapet upprörs över denna "upprörande kränkning av den akademiska friheten" - att föreslå att någon ska skriva något.
Det är alltså en inte särskilt djupsinnig, men väl komponerad, underhållning i tysk universitetsmiljö, om man kan tänka sig en sådan sammanställning. Temat och miljön är helt annorlunda, men historiens många trådar och eleganta sammanknytning på slutet, utan att någon av huvudpersonerna egentligen har försökt lösa något av de många problemen, får mig att tänka på Wodehouse. Sämre förebild kan man ha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar