38. Adam Hargreaves: Little Miss Marple. Bump in the Library

Det här är alltså en travesti på Agatha Christies Liket i biblioteket (The Body in the Library), där en död kvinna hittas i biblioteket på Gossington Hall, den herrgård som bebos av överste och mrs Bantry, goda vänner till miss Marple. Här har den döpts om till Gossipton Hall (höhö) och de som bor där är Sir Jelly (som är den rosa oformliga huvudfotingen här):

och Lady Splendid. Major Bump, som är den man hittar livlös i biblioteket, är gäst där tillsammans med miss Marple. Han visar sig dock bara ha fått något hårt i huvudet och kvicknar till, innan hela sällskapet beger sig till ett fashionabelt hotell med möjligheter till dans och kortspel.

Den som kan originalet får som synes många små belöningar, även om själva gåtan och dess lösning ligger ett stycke från Christies egen intrig. Den här gången lyckades jag faktiskt inse på ett tidigt stadium hur det hängde ihop, och varför den stackars majoren råkar ut för missöden natt efter natt.

I skrivande stund finns det inte fler böcker i den här crossover-serien mellan Agatha Christie och Mr Men (inklusive Little Miss). Alla Christies böcker är inte tillräckligt kända för att göra sig som förlagor, men några till hoppas jag att det kan bli.

37. Adam Hargreaves: Little Miss Marple. Muddle at the Vicarage

Vid sidan av Hercule Poirot, som har fått sig tillägnade hittills två nummer i den här serien, är Agatha Christies mest berömda problemlösare miss Marple. Här heter hon "Little Miss Marple" i parallellitet med Roger och Adam Hargreaves tidigare böcker med kvinnliga huvudpersoner. Hon har mycket gemensamt med sin förlaga i vuxendeckarna i det att hon stickar:



och dricker te:

Den ceriserosa damen i den gröna fåtöljen är Little Miss Chatterbox, och hon finns också i en egen bok i Hargreaves' serie, liksom för övrigt många andra medverkande (eventuellt alla – jag har inte kollat systematiskt).

Christies original handlar om mordet på den otrevlige kyrkvärden överste Protheroe, i denna version ersatt med "Colonel Mean". Han blir förstås inte mördad, eftersom detta är en barnbok, utan det brott som utreds gäller en försvunnen anglosaxisk kungakrona, nyligen funnen vid en utgrävning av professor Fib, och möjligen eftertraktad av andra gäster i prästgården. Polisen i form av "Inspector Nonsense" och "Constable Silly" är självgoda poliser av samma sort som vi är vana vid att läsa om ända sedan Sherlock Holmes' dagar, och de drar förstås inte rätt slutsatser av de iakttagelser som leder miss Marple rätt. På samma sätt som Christies karaktär inser hon vad helt oförklarliga underligheter (en påse gröna ärtor på en klädkrok, exempelvis) betyder. Det här är faktiskt lysande barnlitteratur, som jag tror att många vuxna har minst lika roligt åt.

36. Adam Hargreaves: Mr. Poirot. Mischief on the Nile

Egentligen är detta första delen om Poirot som karaktär i Mr Men-serien, och ska alltså utspela sig före Orientexpressen. Men det gör knappast något om man inte börjar här.

Originalhistorien är, som bekant, att Poirot reser med ett kryssningsfartyg längs Nilen och att det i sedvanlig Christie-anda dör folk på mer eller mindre mystiska sätt. Här är det mer barnvänligt, signalerat inte minst av titelns "mischief", som består i sådant som att några i ressällskapet blir blöta vid en utflykt till ett egyptisk tempel:

Den blåa huvudfotingen är Contessa Star, och hennes pärlhalsband försvinner strax efter denna utflykt. Den bruna som står bakom henne är hennes lady's maid, Little Miss Dotty, känd från en egen bok i den vanliga Mr Men-serien, när den utvidgades med även kvinnliga huvudpersoner. I trilbyhatt till vänster syns överste Rush, en travesti på överste Race, Poirots gode vän som assisterar honom i undersökningen i några andra böcker utöver Döden på Nilen.

Hur det hänger ihop lyckas jag inte räkna ut, fast jag är både vuxen och van deckarläsare. Ändå finns alla ledtrådar där, om man bara tar del av såväl text som bild. Det gör att det bör gå att läsa om boken med behållning, och det är knappast en nackdel för en barnbok, har jag förstått.

35. Adam Hargreaves: Mr. Poirot. Mystery on the Opulent Express

Det här är så genialt så jag vet inte vad jag ska jämföra det med, men jag kan försöka förklara. Med början redan 1971 har det kommit ett stort antal barnböcker i en serie som på engelska går under namnet "Mr Men", och typiskt sett handlar om en karaktär med en framträdande egenskap, som också återspeglas i hans namn. Några av dem har också kommit på svenska, men genomslaget här verkar begränsat. Först var det Roger Hargreaves som skrev och tecknade, och efter hans död 1988 tog sonen Adam över. Nu har han slagit sig ihop med Agatha Christies efterlevande och gjort några barnversioner av kända Christie-deckare. Det blir väldigt roligt för den vuxne läsaren; hur underhållande det är för barn i den ålder som de andra Mr Men-böckerna riktar sig till kan jag inte riktigt bedöma. Men eftersom konceptet förefaller förvaltas väl gissar jag att de kan gå hem även där.

Det går förstås inte att låta det handla om mord när det är barn som ska läsa eller läsas för. Men med det undantaget är det mycket av Christies original som är tillvarataget i den här historien. Mr Rude – liksom, tror jag, de allra flesta medverkande – är återanvänd från en bok där han är sin egen huvudperson, men här motsvarar han Ratchett, som i originalet blir knivhuggen i sin kupé. Han bossar med sin stackars betjänt och alla andra som finns i närheten, och inte minst är han oerhört mån om den guldtacka han alltid har med sig när han reser.

Den blir förstås stulen:

och den uppmärksamme läsaren kan nere till höger notera den näsduk med ett broderat H som i både denna version och i mordversionen visar sig vara ett viktigt spår.

Poirot har sina gamla vanliga personlighetsdrag – han är ju faktiskt så stereotyp att han hade kunnat vara huvudperson i en av de vanliga Mr Men-böckerna. Något underligt är det att han behåller hatt och handskar på när han äter räkcocktail i restaurangvagnen:

men det verkar alla andra också göra.

Det dräller av små detaljer att fästa sig vid, men allra roligast har jag åt Poirots kvällslektyr:

Som sagt, detta är genialt.

31. Matthew Costello och Neil Richards: The Body in the Lake

Cherringham är på en gång den arketypiska engelska byn där folk mördar varandra på löpande band och ett högst modernt samhälle där allt vi är vana vid ska finnas på 2020-talet också finns. Den här gången gäller det att orten ska upprätta ett vänortsavtal med en fransk by/stad, och till den ändan har en fransk delegation kommit tillstädes. Det blir både conga, alkohol och nakenbad som på den bästa kommunala konferens man kan tänka sig, innan stämningen dämpas av ett mord.

Jack, den amerikanske före detta polisen, och Sarah, den brittiska webbdesignern och tvåbarnsmamman, anlitas för att åtminstone försöka hålla konferenscentret (en före detta herrgård med kvarboende äldre lady, förstås) utanför. De skrider till verket med sedvanlig kompetens, som man har börjat vänja sig vid nu. Eftersom det är sjunde boken finns det också utrymme för en del återseenden när Cherringhams honoratiores givetvis finns på plats för ett så viktigt internationellt evenemang.

På ungefär tre timmar ryms förstås inte mycket fördjupning av karaktärer eller mängder av sidospår. Men det är tydligt att författarna är ena hejare på att berätta en historia inom givna ramar. Deras andra, historiska serie om Mydworth, som jag följer mer aktivt, är uppe i nitton nummer, och den här hittar jag fyrtionio(!) stycken av i skrivande stund. Så långt kommer man inte om man inte har läsarna med sig, och även jag smiter ju emellan med en då och då.

29. Neil Lancaster: Död mans grav

Utgångspunkten i den här polisdeckaren är mycket lovande. Det är en död man som ligger i en grav, och den är alltså inte hans egen. Gammal grav och (relativt) nytt lik, alltså. Det hela kompliceras först av att en ensam mördare knappast har kunnat lyfta på hällen som täcker graven och samtidigt få liket på plats. Sedan visar det sig att mordet har anknytning till en maffiaaktig blodshämndshistoria med anor ett par hundra år bakåt, för att inte tala om förgreningar inom den skotska polisen.

Huvudpersonen som ska reda upp det här är Max Craigie, ganska nyligen återflyttad till Skottland efter ett antal år vid Londonpolisen. Han har ett förflutet, som det brukas i genren, genom en separation och en arbetsrelaterad historia som gör honom något instabil. Annars är han en rättskaffens polis som inte ägnar sig åt sådant som en del kolleger visar sig göra, och välgörande fri från mag- och alkoholproblem (han dricker numera bara tranbärsjuice, verkar det som).

Det är inget större fel på den här boken, även om jag själv inte tycker att den har något som lyfter den över genrens standard. Intrigen är godtagbar, de medverkande är rimliga och man läser vidare för att få reda på hur det går. Vi i bokcirkeln diskuterade lite om hur språket kan tänkas vara i original, för översättningen är inte helt lysande överallt. Framför allt tycker jag att dialogen är styltig.

Det har kommit två delar till i serien på svenska, och en fjärde verkar vara på väg. Jag är tveksam till om jag kommer att fortsätta med dem, för det kommer ju sådana mängder med deckare att man får koncentrera sig på dem man tycker har något extra.

27. Thomas Engström: Satmarken

Satmarken är ett skogsområde utanför Nybro i sydöstra Småland, såvitt jag förstår fiktivt. Det står i centrum för den här historien som befinner sig på gränsen mellan att vara en deckare och att vara något helt annat. Det börjar med att en bro sprängs av tre ungdomar med starka miljöintressen. Ägaren till Satmarken drabbas därmed av att inte kunna forsla iväg timmer från den skog han tänker sig att avverka och som ungdomarna ser som skyddsvärd. Ungdomstrion försvinner, och in på scenen kommer istället en brännvinsadvokat i ordets konkreta betydelse, för hans alkoholvanor är långt ifrån sunda. Erik Häll, som han heter, anlitas av föräldrarna till en av de försvunna ungdomarna för att försöka ta reda på vad som har hänt. Han tillbringar annars tiden med att försvara rattfyllerister i tingsrätten och annat som han kan sköta med vänster hand, samtidigt som han bor gratis i det hus han har ärvt tillsammans med sina syskon, och som de gör vissa ansträngningar att få honom att betala hyra för.

Det är lite för mycket kring Erik som är lite för ansträngande att ta del av. Man vill mest säga till honom att ta sig samman eller i alla fall försöka hålla sig själv på rätt sida om lagen. Efter hand får jag känslan av att författaren slänger in nya komplikationer när han inte riktigt klarar av att lösa det som redan är tilltrasslat. Att ingen av de inblandade är intresserad av att koppla in polisen mer än nödvändigt bidrar förstås till att det inte går bra för Eriks utredning eller något annat. Om meningen är att man ska känna med eller för Erik lyckas det inte med mig. Om meningen är att det ska vara roligt begriper jag inte humorn. Och om meningen är att det ska vara spännande är det för långa transportsträckor, både bildligt och bokstavligt, för det åks bil något enormt. Det finns en bok till i serien och ska tydligen komma fler, men jag är obenägen att ta mig an dem.

25. Artur Strid: Dödens termin

Ibland är det en krokig väg som leder fram till läsandet av en viss bok. Här började den med en dödsruna i lokalpressen, eftersom författaren till den här deckaren gick ur tiden förra månaden. Hans författarskap verkar ha varit ganska omfattande och uppskattat i hembygden, men har helt gått under min radar. En enda deckare blev det, och den uppmärksammades här, här och här när den kom ut 2021. (Författaren hade då hunnit fylla 84.) Utkommen på eget förlag är den inte alldeles lätt att få tag i, men det här exemplaret är inlånat från Osby bibliotek. Möjligen är det inte bara jag som har velat läsa just nu, för medan den väntade på min upphämtning hann ytterligare två personer ställa sig i kö.

Det framgår i artiklarna i anslutning till att boken kom ut att den bygger på författarens egna erfarenheter som ung lärarvikarie i början av sextiotalet. Mordet som så småningom inträffar – betydligt senare än i de flesta moderna deckare – är däremot fiktivt. Fram till dess är det snarast en roman om en ung man, för tillfället på avvägar från sina universitetsstudier i Lund, på jakt efter livserfarenheter av olika slag.

Det är inte särskilt svårt att hitta de verkliga förebilderna till lärarna i det rökiga kollegierummet på läroverket i Äsphult. När man har kommit fram till att det ska vara Älmhult, om inte av de ovan länkade artiklarna så kanske av omslagsbilden, kan man ta fram en lämplig årgång av Statskalendern på nätet och jämföra namn. Man ser då att rektorns efternamn avviker från verkligheten med en vokal (och ett h) och många av de förekommande lärarna är inte heller mycket mer maskerade än så. Som den verklige skurken utmålas en lektor i biologi och geografi vid namn Egon Persson, och han, eller rättare sagt hans förebild i verkligheten, skrev en egen bok som kom ut något decennium efter de händelser som Artur Strid skildrar:

Vissa episoder ur den förekommer även här, men med författarens poetiska frihet har de flyttats om en del i tid.

Som deckare är det här inte av högsta klass; någon utredning som vi får följa förekommer knappast. Men det är ändå en välskriven historia, och med tanke på att den är tillkommen utan insatser från något förlag är den klart över förväntan.

21. Matthew Costello och Neil Richards: The Art of Murder

Produktionstakten verkar ha avtagit något i den här serien av kortromaner, men författarna har ju också en annan serie i samma format att tänka på. Det är ändå en imponerande prestation att ha fått ur sig nitton historier på sex år, även om de är två om det, och även om det som sagt är berättelser i det kortare formatet. Och kvaliteten är densamma, det vill säga fullt godtagbar med vissa variationer både uppåt och neråt. Det här är inte seriens starkaste nummer, men inte heller det svagaste.

Det slutna sällskap som innehåller såväl mordoffer som mördare och misstänkta består den här gången av ett konstnärskollektiv eller möjligen -koloni. De är lite för lika varandra för att fungera bra i ljudboksformat, även om inläsaren Nathaniel Parker gör vad han kan med sina röstresurser. Anknytningen till sir Harry och lady Mortimer i Mydworth består i att hans faster Lavinia har upplåtit slottet åt en utställning med påföljande auktion på konstnärernas verk. Evenemanget kommer dock av sig en aning när en av dem hittas drunknad i ån.

Sir Harry och hans amerikanskfödda lady, känd som Kat, är ett bra par både som utredare och gifta. Man ska förstås inte psykologisera för mycket, men en framgångsfaktor är att hon tilllåts glänsa både på egen hand och när han är närvarande, och att han är medveten om att hon har talanger som kompletterar hans kompetens. Påfallande ofta är de relaterade till hennes bakgrund som dotter till en pubägare i Bronx. Ändå känns det aldrig otidsenligt – det utspelar sig ungefär mittemellan de båda världskrigen – eller påklistrat.

Som tidigare lovar jag inte hur länge jag följer med i serien, men med tanke på att deras Cherringham-deckare nu har nått nummer 49 är det ingen djärv gissning att den här också kommer att fortsätta ett tag.

19. Olle Lönnaeus: Förrädarens hjärta

Spionthrillern är inte den subgenre inom kriminallitteraturen som jag gouterar mest. Nu tog jag mig ändå an den här av två sammanflätade anledningar – jag hade fått den rekommenderad, och den utspelar sig i Lund. (Jag bor inte längre där, utan på annat håll i kommunen, men har ändå skäl att ganska ofta röra mig i kvarteren där huvudpersonen bor.)

Det handlar om Johan Bonde, som är journalist men numera skriver deckare, även om det går trögt med det just när handlingen börjar. Han blir dessutom avbruten av att polisen kommer på besök, eftersom en rysk kvinna har hittats död i ett badkar på ett hotellrum på Grand i Lund, och hans namn finns i hennes adressbok. Deras gemensamma förflutna berättas i separata kapitel, så vi läsare vet en del om deras relation utan att Johan behöver tala om det för polisen eller någon annan som råkar vilja lyssna. Han träffade Vera första gången på ett ungdomsläger i DDR på sjuttiotalet. Då var han son till kommunistiska svenska föräldrar, och hon var föräldralös och bodde på ett barnhem i Kaliningrad. Sedan har de också en tid tillsammans i Berlin hösten 1989, när Johan har en journalistkarriär i vardande och Vera arbetar på sovjetiska ambassaden.

Polisen antar – med ganska goda skäl, tycker jag – att Vera har begått självmord i Lund, men Johan vill inte tro det. Hans teori är att hon har blivit mördad och att det har något att göra med den ryska invasionen av Ukraina, som inleds samma dag. Tillsammans med en kvinnlig polisinspektör, Amina Jankovic, börjar han gräva i de delar av Veras förflutna som han inte har kunnat följa, och Amina delar med sig så mycket av utredningen till Johan att hon blir avstängd från sin tjänst. Sedan trasslar det sig vidare med både storpolitik och smågangstrar, och utan att de riktigt förstår varför blir det ändå klart för Johan och Amina att de har fått korn på något som är större än en privatspanande författare och en relativt underordnad ensam polis egentligen klarar av.

Till genren hör ju precis det här, att vanliga människor blir inblandade i stora händelser, och gärna också att de instanser vi är vana att lita på inte längre är att lita på. Det kan gälla den vanliga polisen eller säkerhetstjänster av olika slag eller andra officiella instanser. Sådana inslag finns här också, och man måste ställa upp på dem för att ha något nöje av att läsa en bok av det här slaget. Det är väl inte underligare än att man måste ställa upp på att en ogift gammal fröken i en engelsk by hittar mördaren fortare än polisen om man ska ha nöje av Agatha Christies böcker om miss Marple. Gör man det är det här en läsvärd representant för genren med god fart i handlingen hela vägen och minst en oväntad vändning som ändå framstår som trovärdig.

14. Ernest Bramah: The Last Exploit of Harry the Actor

Mer eller mindre av en slump kommer amatördetektiven Max Carrados i kontakt med det här fallet, som berör en firma som hyr ut säkerhetsskåp, -fack eller liknande. (Jag tänker mig som bankfacken, saliga i åminnelse, fast utan tillhörande bankverksamhet.) Det är mer än lovligt rörigt, och jag får erkänna att jag inte lyckas hålla intresset uppe under andra halvan av novellen.

Eftersom det nu verkar vara slut på Ernest Bramahs Carrados-noveller i min ljudbokstjänst är det på sin plats med en sammanfattande reflektion. Det är tydligt att Max Carrados är en detektiv i Sherlock Holmes anda, och Bramah var ju inte ensam om att kapitalisera på den idén. Till och med Hercule Poirot var i början en detektiv av den sorten (och dessutom ett tag sammanboende med sin "Watson", kapten Hastings). Nivån på novellerna är ojämn. Den här och någon annan är inget vidare, samtidigt som det finns ett par stycken riktigt bra. Dit hör "Who Killed Charlie Winpole?" som verkar vara den enda som handlar om ett mord (eller i alla fall ett dödsfall). Jag utnämnde en annan till den bästa häromdagen, men jag tror jag ångrar mig, och råder den som bara ska läsa en Carrados-berättelse att välja den om Charlie Winpole.

13. Ernest Bramah: The Ghost at Massingham Mansions

Om man är bekant med detektiven Max Carrados sedan tidigare kan man dra slutsatsen att spöket i titeln inte existerar, utan att det måste finnas naturliga förklaringar till de underligheter som händer. (En annan författare och ett annat sammanhang hade förstås kunnat ha med ett spöke på ett fullt trovärdigt sätt, om förutsättningarna vore de rätta.) Här handlar det om en lägenhet där både gas- och vattenledningarna är avstängda i väntan på ny hyresgäst, men ändå syns det gasdrivna tända lampor och spår av att någon har använt badrummet. (Jag tänker mig att ett riktigt spöke inte är upptaget av sådana trivialiteter som personlig hygien.) Att Carrados lyckas dra de slutsatser han drar är mest förvånande med tanke på att han är blind, för ett och annat tycker jag borde vara beroende av att detektiven ser vissa saker. Eller också är det där övernaturligheterna finns.

12. Ernest Bramah: The Missing Witness Sensation

I den här historien blir Max Carrados tillfångatagen och får sitta i en källare jag vet inte hur länge, vilket gör att det snarast känns som en Fem-bok eller liknande. Själva fallet, där han förväntas vittna, kommer därmed helt i skymundan, så till den grad att jag nu knappt vet om det blev uppklarat. Det är tur att jag vet att Ernest Bramah kan bättre än så här.

10. Ernest Bramah: The Comedy at Fountain Cottage

Frågan är om inte den här novellen är bäst hittills av det jag har lyssnat på av Ernest Bramah och om hans blinde detektiv Max Carrados. Hans gode vän Carlyle har en niece som just har gift sig och flyttat in i en nybyggd stuga med stor trädgård, en stor anledning för henne att vilja bo just där. De enda orosmomenten är a) en granne som kastar in njurar över staketet, b) en efterhängsen trädgårdskarl som erbjuder sina tjänster, samt c) hennes mans arbetsplats som verkar vilja göra sig av med honom och ta in en annan delägare som kan bidra med mer pengar. Som vanligt hänger allt samman på ett sätt som är omöjligt för läsaren att gissa sig till. Max Carrados har en hel del gemensamt med Sherlock Holmes, inte minst att han är väldigt snål med information till sin omgivning och föredrar att presentera den tillsammans med lösningen. Det uppfattas väl inte som helt renhårigt i genren, men effektfullt är det onekligen.

8. Ernest Bramah: The Game Played in the Dark

I inledningen till den här novellen figurerar en person som reser runt i Europa med påföljande problem för inläsaren att uttala vissa resmål. I Stockholm tar han sig ner till Saltsjön [saltsjɔn] för vidare resa till Åbo, exempelvis. Sedan utmynnar det hela i en upplösning i ett mörklagt rum, där Bramahs återkommande detektiv Max Carrados har en stor fördel mot skurkarna. Han är nämligen blind och van att använda sina andra sinnen, här kanske främst hörseln, för att dra slutsatser. I sin genre, äldre detektivnoveller, är det här fullt läsbart fortfarande, även om inspirationen från den delvis samtida Sherlock Holmes märks här och var.

6. Ernest Bramah: The Curious Circumstances of the Two Left Shoes

Här får Max Carrados (som vi träffade första gången förra veckan) ta sig an ett fall av den sort där ingenting verkar binda samman underligheterna mer än att de har inträffat i samma hus ungefär samtidigt. Eftersom det händer i en novell kan vi läsare gissa att det ska finnas ett samband, annars hade inte författaren valt att föra ihop dem. Det handlar om ett inbrott hemma hos en bekant till Carrados, varvid allt deras bordssilver har stulits. Det förefaller vara ett verk av en tjuv som går under aliaset The Monkey, eftersom han föredrar att klättra in genom öppna fönster i stället för att bryta sig in. Samtidigt har frun i huset råkat ut för att ett par av hennes skor plötsligt består av två vänsterskor. Allt hänger ihop, som sagt.

5. Henning Mankell: Pyramiden

Det är inte alldeles enkelt att välja bok till bokcirkeln på temat världens sju underverk, om man vill att underverket i fråga ska förekomma på något substantiellt sätt i handlingen. I värsta fall måste man ju läsa boken först för att veta om den lämpar sig för temat och sammanhanget. Nu är vi inte så stränga i vår cirkel utan välkomnar fria tolkningar av temat. Här tyckte jag att titeln var fullt tillräcklig som motiv för mitt val, och det visade sig vid läsningen att också det pyramidala underverket faktiskt spelar en viss roll.

Henning Mankells poliskommissarie Kurt Wallander gjorde entré 1991 i Mördare utan ansikte (som jag läste för drygt tolv år sedan) där handlingen utspelar sig 1990. Sedan kom det i rask följd sju romaner till, innan sviten förklarades avslutad. Därefter, 1999, kom den här boken, som samlar fem kortare historier om Wallander, vilka alla utspelar sig före den första boken. (Och senare har det kommit två och en halv bok till, så helt avslutad var sviten inte.) Några av de fem berättelserna är publicerade tidigare, andra inte.

Den första novellen, "Hugget", kan nästan kallas kortroman. Här är Wallander nybliven polis i Malmö, har en spirande romans med Mona som han kommer att gifta sig med (och skilja sig från), och råkar ut för det som blir ett definierande ögonblick för honom. På jakt efter en gärningsman – på sin fritid – blir han knivhuggen i bröstet. Det är stark tidsfärg i berättelsen, som knappast kunde vara från något annat år än 1969.

Nästa historia, "Sprickan", utspelar sig julen 1975, och jag undrar om den inte är tillkommen som julnovell i något sammanhang. Wallander är fortfarande polis i Malmö men har flyttat till Ystad och ska börja jobba där. På hemvägen ska han titta in i en kvartersbutik, vars innehavare har ringt polisen om en kringsmygande person, men när Wallander kommer dit ligger innehavaren död. (Det här att han går in ensam i ett potentiellt farligt sammanhang är redan något av hans signum.)

Sedan följer en mer traditionell kriminalnovell, "Mannen på stranden", där det är mer slutledning än gammaldags polisarbete som leder fram till gåtans lösning. Nu och framåt är det Ystad med omnejd som är Wallanders hemmaplan.

Lite samma slags berättelse är nästa, "Fotografens död", som också utspelar sig under senare halvan av åttiotalet. Det mest intressanta är kanske hur fotografen som blir mördad är en person som polisen har oerhört svårt att bilda sig en uppfattning om, eftersom han har varit så förtegen om sig själv i alla sammanhang. Inte ens hans fru tycker att hon känner honom.

Till sist följer titelnovellen, och den är med 165 sidor definitivt en kortroman. Den ansluter sömlöst till Mördare utan ansikte genom att utspela sig kring årsskiftet 1989/1990. Pyramiden blir en symbol för Wallanders försök att skissera hur tre olika dödsfall hänger ihop (och dessutom åker hans far till Egypten och försöker klättra på den största av pyramiderna). Intrigen är ett exempel på hur till synes orelaterade personer och händelser kan visa sig hänga ihop på ett överraskande sätt.

Det är tydligt att Mankell är en författare som vet hur man berättar en historia. Det är inte spektakulärt, men ett mycket kompetent hantverk, och Wallander är onekligen en huvudperson som man kan sympatisera med, även om alla ska veta att han inte alltid gör rätt. Det sistnämnda gäller inte minst privatlivet, där han vid slutnovellens slut befinner sig i det läge man kanske är mest van att se honom – frånskild, ohälsosam och lätt desillusionerad.

Vid förra läsningen, 2013, kom jag alltså inte vidare i sviten, av oklara skäl. Nu har jag ändå ambitionen att en läsning av alla Wallander-böckerna ska bli av, men jag vågar inte lova när.

4. Ernest Bramah: Who Killed Charlie Winpole?

Ernest Bramah förefaller inte särskilt väl ihågkommen idag, om än inte totalt bortglömd. Han var oerhört produktiv under sin aktiva tid som författare, som ungefär sammanföll med första tredjedelen av 1900-talet. En av hans litterära skapelser är den blinde detektiven Max Carrados, tydligt inspirerad av Sherlock Holmes, men av sitt handikapp tvingad att förlita sig på vad andra sinnen kan förmedla. Han är heller inte – i varje fall inte i den här historien – en så stor personlighet som Holmes, snarare nedtonad och diskret, men synnerligen effektiv.

Det hela handlar om en svampförgiftning, som först förklaras som en olyckshändelse, men sedan av myndigheterna knyts till det faktum att det finns personer som vinner på dödsfallet. Charlie Winpole är en ung föräldralös pojke som bor med ett par släktingar (farbror och faster eller möjligen morbror och moster), och eftersom han har fått ett ganska substantiellt arv efter sina föräldrar blir farbrodern misstänkt för att ha arrangerat det hela.

Med tanke på att det är en novell på bara en dryg timme i lyssnat skick hinns det med en hel del vändningar i intrigen. Den hade i rätt händer kunnat bli en fulllång kriminalroman, vilket i sammanhanget ska ses som ett gott betyg.

148. Carl Johan De Geer: En studie i rött

Under december har DN publicerat dagliga superkorta avsnitt av den här följetongen, ofta så korta att det kanske hade varit bättre att samla ihop dem till veckoavsnitt eller en kortare följetong. Med den anmärkningen är det här ändå en ganska roande läsning i form av en liten kriminalhistoria om en pensionerad polis som av en slump uppmärksammar ett stulet modelltågslok från det stora Stockholmsvaruhusets julskyltning. Här finns blinkningar till både Sherlock Holmes (inte bara i titeln) och Ture Sventon. Den som vill läsa ikapp kan göra det här.

141. Ulf Kvensler: Låt vågorna göra resten

Upplägget i den här spänningsromanen är mycket lovande. Det handlar om författaren Marcus som gjorde en succédebut för ett antal år sedan med en roman tydligt inspirerad av hans tid på prestigeskrivarutbildningen Biskops-Arnö. Sedan har han skrivit två böcker till, som var och en har sålt lite sämre än den föregående, och nu jobbar han som brevbärare när han inte har korta påhugg som gästlärare på skrivarutbildningar (dock inte av Biskops-Arnö-status, förstår man). I detta läge blir han kontaktad av en gammal bekant från utbildningen, Ernst, som har avancerat till en central roll i Kultursverige. Han har nu skrivit en roman med både litterära och kommersiella anspråk, men vill inte gärna skylta med sitt eget namn i sammanhanget. Hans idé är att Marcus ska hjälpa honom att placera den på ett förlag genom sina kontakter och sin agentur för en publicering under pseudonym. Det går inte riktigt som planerat, för plötsligt finner sig Marcus i situationen att hans agent och hans förläggare tror att det är han som har skrivit boken, och de är mycket intresserade av alltihop utom just pseudonymlösningen.

Sedan snurrar det på, och det går inte att säga mycket mer utan att förstöra läsnöjet. Det blir en historia av den sorten där det blir viktigt vem som vet vad, och om utmaningen är störst för läsaren eller för Marcus att hålla ordning på det vet jag knappt. Som många sådana berättelser handlar den också om hur lätt det är att i en sådan situation göra något man inte trodde att man var kapabel till. Titeln antyder något om det, men den djupaste innebörden av den står inte klar förrän alldeles på slutet. Författaren lyckas hålla mig intresserad hela vägen, för när det är någon timme kvar av lyssningen är jag helt oförmögen att se hur det ska gå att få ihop ett slut med någon form av trovärdighet. Ändå lyckas det ‒ inom genrens ramar, ska understrykas. I verkligheten hade något agerande inte uppfattats som helt trovärdigt, tror jag. Men så fungerar det ju med fiktion. Det är inte underligt att jurygrupper i olika prissammanhang har fastnat för Ulf Kvensler.