Som vuxen får man försöka sätta sig över att det finns böcker som det är pinsamt att ha läst. (Det är ju trots allt frivilligt att blogga om dem.) Det här är en sådan - nu är det sagt.
Den hade knappast kunnat skrivas under något annat decennium än sjuttiotalet, när den sexuella frigörelsen hade kommit långt, om än inte till alla i föräldragenerationen, men nymoralismen ännu inte fanns, för att inte tala om HIV. Det handlar alltså om Avva och Nenne, som jag utgår från har andra dopnamn, men det får man inte reda på. De invigs, var och en för sig, i de sexuella mysterierna av Avvas far Håkan, som är oerhört öppen, frigjord och förstående. Det är helt orealistiskt, och måste ha varit det även då, tänker jag mig. Problemet är ändå inte i första hand det, utan att det är en bok som på tidstypiskt sätt låter sitt ärende få dominera över allt annat som en skönlitterär bok innehåller - intrig, karaktärer och miljö.
Man skulle kunna citera ymnigt, men jag begränsar mig till det här:
som på sitt sätt är lika tidstypiskt som huvudbudskapet, för när annars hade två sexton-/sjuttonåringar haft räkafton i hemmets lugna matvrå på gröna lergodstallrikar och med bruna servetter? Det framgår utanför det jag har klippt ut att flaskan bara är en halvflaska och utköpt av Håkan, för att de inte ska dricka mellanöl.
I princip är jag motståndare till att låntagare skriver recensioner i biblioteksböcker, men den här lakoniska kommentaren i detta exemplar fångar vad jag tror att många tycker:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar