Någonstans i flödet flöt det förbi att Pernilla Berglund fått Norrlands litteraturpris för den här diktsamlingen, som kom förra året. I mitt något halvhjärtade projekt att läsa mer poesi tog jag mig därför an den.
De korta textfragmenten har en omisskännlig lokal förankring i en natur med älv och skog - och "avverkningsytor", som väl vi icke-skogsmänniskor kallar kalhyggen. Någonstans i det förflutna finns det något hotande och ouppklarat, som gör att det blir mer stämning än handling. Utan att säga att jag fullt ut har förstått allting är det här ändå dikt som det går att ta till sig och få ut något av.
(Det stämningsfulla omslaget är av Ylva Ceder.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar