Nu är bokcirkeln igång igen och vi fortsätter på vårt tema "sju sorters kakor". (Vi är ju sju medlemmar och har haft en tendens att välja teman som lätt låter sig anknytas till något sjutal. Just denna bok anknyter till temat genom att det finns något som heter solskenskaka.)
Föremålet för den här biografin, Ester Blenda Nordström, var journalist och författare, men skulle kunna beskrivas på många andra sätt. Hon är nog ändå fortfarande mest känd för att hon var först i Sverige med att göra undersökande reportage, rentav det som senare kommit att kallas wallraffande, som när hon tog tjänst som piga på en gård och sedan skrev en reportageserie och en bok om det. (Bonden på gården som kände sig förtalad skrev förresten en egen bok som svar.)
Sedan var hon nomadlärare för samer i Lappland (och skrev en bok om det), reste till USA och arbetade i diverse yrken (och skrev en bok om det) och gifte sig för att kunna få följa med på en expedition till Kamtjatka (och skrev en bok om det). Däremellan var hon hemma i Stockholm och skrev flickböcker samt gick lantbruksskola och skaffade sig en egen gård. Ett bestående intryck är att hon har bråttom från det ena till det andra och har svårt att slå sig till ro - men därmed också hinner mycket under sina första fyrtiosex år, tills hon får en stroke och tvingas begränsa livet i alla avseenden.
Ett annat intryck är att hon befinner sig centralt i tidens kulturella kretsar och är vän, bekant eller kollega med många som idag är mer ihågkomna än hon - i alla fall mer än hon var innan den här boken kom ut 2017. Där finns väninnan Elin Wägner och ett antal andra så kallade pennskaft (kvinnliga journalister vid den tid då det var en ovanlighet), men också berömdheter från andra fält som Hjalmar Lundbohm, disponent för LKAB, och Herman Lundborg, rasbiolog med inte minst samiska intressen. Något mer i periferin passerar Anders Zorn, prins Eugen och Gustaf Hellström.
Det är ett gediget arbete författaren har gjort, med genomgång av brev och foton i efterlevandes samlingar, förutom vad man hittar i offentliga arkiv. En sak är inte särskilt väldokumenterad, men tillräckligt för att bli ett bärande tema, nämligen relationen mellan Ester Blenda och Carin Wærn Frisell (så småningom gift med Gustaf Hellström, för övrigt). Det är väl ett tidens tecken att den inte dokumenterades alltför mycket i brev, dagböcker och foton, även om tillräckligt mycket finns kvar.
Det här är så bra det blir i den här genren skulle jag vilja säga. Två ting saknar jag, nämligen ett personregister och en bibliografi över huvudpersonens utgivna verk. Men det är inget man sitter och lider över vid läsningen, som är ett intressant nöje.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar