Vi konstaterade vid dagens seminarium om denna klassiska barnbok att även den som inte har läst den tidigare kan ha så mycket bakgrundskunskap att det blir svårt att närma sig texten förutsättningslöst. Det finns ett antal adaptioner i olika medier, men inte minst har formuleringar ur originalet fått sitt eget liv och blivit mer kända än sammanhanget de kommer från. (Sedan är det en annan sak att det finns sådant som är känt för att ha förekommit här, men som faktiskt är äldre än så. Dit hör den galne hattmakaren, för "mad as a hatter" var ett uttryck redan decennier före Carroll, och Cheshirekatten, för "grin like a Cheshire cat" är ännu äldre.)
Fördelen med att läsa den här boken i ett akademiskt kurssammanhang är att man också får anledning att ta del av sekundärlitteratur, där man kan till exempel kan läsa om de olika illustratörer som har förekommit i olika upplagor. Den mest klassiske är nog John Tenniel − det är också hans teckningar som finns i den samlingsvolym jag har − men det finns enligt uppgift över hundra olika. Från början hade Lewis Carroll själv illustrerat det handskrivna manus han gjorde åt verklighetens Alice med efternamnet Liddell, och den versionen finns också med i min volym.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar