Det har gått fyra och ett halvt år sedan jag senast lyssnade på en av Jan Mårtensons Homan-deckare, och då var det en av dem där författaren tog ett steg ur kronologin och lät det handla om antikhandlare Johan Kristian Homans anfader på sjuttonhundratalet. Nu är vi tillbaka på åttiotalet (nittonhundra-dito, alltså), och antikaffären på Köpmangatan är centrum i intrigen. Fast det är den mindre än vanligt, är mitt intryck. En hel del utspelar sig hemma hos Homan, alldeles i närheten, och vidare förekommer en fiktiv myndighet och ett fiktivt diskotek. Ingen av de senare är ju hemmaplan för en medelålders konsthistoriker som hamnat i antikbranschen, och särskilt när han besöker diskoteket är han mer än lovligt bortkommen.
Hans inblandning i intrigen motiveras som så många gånger förr med att en gammal bekant dyker upp i hans affär med ett mysterium. Det är en av den fiktiva myndighetens anställda som nu är rädd att han har tagit livet av en tillfällig bekantskap från diskoteket, för han har av allt att döma varit hemma hos henne och hon har hittats död. Själv minns han ingenting, och vi får inte heller reda på något i den långa återblick som inleder boken innan Homan kommer med i handlingen. Det är väl tänkt som variation, men räcker inte riktigt till, och framför allt undrar jag länge vad den här Göran Lindberg är för någon och varför vi ska intressera oss för honom.
Till det återkommande med Homan hör också de så kallade kulturhistoriska inslagen. Den här gången tycker jag att de mest består i inre monologer som reflekterar över Götgatans historia (medan Homan går längs den i nutid) med mera dylikt. Det skulle kunna vara intressant, men är tyvärr alltför frikopplat från handlingen för att fylla någon riktig funktion mer än att dra ner tempot. Och så lågt är det inte från början att det behövs. Nu får Homan en chans till att bli mer intressant, annars håller jag inte ut med den här serien, som i skrivande stund består av femtiotvå böcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar