lördag 30 augusti 2025

110. Mattias Edvardsson: Odjuret på andra sidan sjön


Mattias Edvardsson skriver inte bara spänningsromaner (och numera traditionella polisdeckare) för vuxna utan också för yngre läsare. Den här står på Hcg på biblioteket, det vill säga är tänkt för 9- till 12-åringar. Min kontakt med den målgruppen är mycket begränsad, men jag tror att berättelsen som sådan kan fungera. Däremot är det något med den som känns platt och aningen oengagerat. Kanske är det att varken språk eller något annat signalerar tempohöjning när det faktiskt blir spännande på allvar i andra halvan.

Det handlar om Wille som inte alls är intresserad av att tillbringa sommaren i en hyrd stuga med sin mamma och hennes nya kille. I grannstugan, den enda i närheten, bor två syskon och deras pappa, som nog borde befinna sig närmare ett sjukhus, men han har tillbringat alla sina somrar där, och så ska det vara i år också. Rakt över sjön ligger ett annat hus och där bor alltså Odjuret. Det Wille får reda på är att det är en man som har dödat hela sin familj. Det här upptar förstås både honom och syskonen Viola och Romeo, för hur kan ett sådant odjur få gå löst?

Wille är en sympatisk huvudperson, och skildringen av honom hör till det bästa i boken. Han är i sina egna ögon en fegis, men man behöver inte ha läst mycket litteratur för att gissa att han kommer att behöva utmana den självbilden. Övriga medverkande utvecklas mindre. Hur det är med Odjuret ska förstås inte avslöjas, men man får åtminstone en förklaring.

torsdag 28 augusti 2025

109. Knut A. Jacobsen: Buddhismen. Religion, historia, liv


Liksom författarens motsvarande bok om hinduismen är det här en grundlig grundbok i ämnet. Den betonar möjligen det förflutna och Buddha själv i en utsträckning som gör att nutidens buddhism, inte minst den som finns utanför Asien, inte blir särskilt utförligt behandlad. Nu har jag läst hela boken, men jag tror att den också fungerar bra som referensverk och kan läsas i delar av den som söker något särskilt.

lördag 23 augusti 2025

108. Tony Samuelsson: 5 november 1954



Veckans radionovell handlar om vad som kan ha hänt efter Stig Dagermans död, närmare bestämt hos hans mor. Han växte upp med sina farföräldrar och hade mycket begränsad kontakt med henne; så långt verkar den här fiktionen följa verkligheten. Vad som verkligen sades i samtal är möjligen inte lika säkert. Det är en fint berättad novell som trots det tunga temat inte blir outhärdlig. Däremot är jag inte säker på om jag tycker att det tillför något att låta den handla om en verklig person.

107. Knut A. Jacobsen: Hinduismen. Historia, tradition, mångfald



Nu pågår projektet att läsa ut halv- eller trekvartsläst kurslitteratur i anslutning till hemtentamina. Det kan komma att sätta avtryck här de närmaste veckorna. Detta är vad titeln säger, en grundlig översikt över hinduismen med dess olika inriktningar, traditioner, gudar och gudinnor. Stundom blir det tjockt med namn och termer, men då får man andas in och simma vidare och hoppas att man kommer ut på andra sidan. Något har förhoppningsvis fastnat.

106. Marie Tillman: Familjen Fågel. Först är det roligt


Förutom att familjemedlemmarna ser ut som fåglar börjar den här historien ganska normalt. Efter ett tag blir det allt mindre normalt, till den grad att det mot slutet är närmast absurt. Ingen av de medverkande säger eller gör vad som förväntas av dem. På det sättet är titeln missvisande, för det är inte förrän i andra halvan som det blir riktigt roligt. Då är det å andra sidan som en skickligt spelad fars där alla har något att dölja.

105. Pamela Jaskoviak: Medicin mot melankoli


Pamela Jaskoviak har inte hörts som kåsör i Godmorgon världen på ett tag, var min första tanke när jag hittade den här diktsamlingen på biblioteket. Det är där jag har stött på henne oftast, men nu verkar det som om hon inte har varit med där på ett par år.

Titeln antyder att dikterna ska uppfattas som humoristiska, men det är bara glimtvis, om jag nu inte totalt missar något. När det glimtar till är det å andra sidan väldigt roligt på ett par ställen. Annars är temat natur, vill jag sammanfatta det som, ibland med en terminologi som hämtad ur en lärobok. Efter en sådan formulering ("en tvåhjärtbladig kärlväxt") kan det sedan sväva iväg och bli synnerligen poetiskt.

torsdag 21 augusti 2025

104. Axel Hellby: Det är pengarna man minns



Hur minnet fungerar är ett centralt tema i den här novellen där författaren återvänder till en arbetslivserfarenhet från ungdomen. Det är inte alls bara pengarna han minns, men han visar på ett intressant sätt hur vissa detaljer fastnar i minnet, medan andra inte alls gör det, fast de borde ha varit viktigare.

Noveller har sina fördelar för både författare och läsare. De måste inte alls ingå i en tryckt novellsamling; den här har sitt ursprung i en tidskrift men är nu elektroniskt publicerad. För läsaren kan en fristående kort historia vara det man hinner eller orkar med under en viss lässtund. Vad gäller det ekonomiska så är den gratis här.

onsdag 20 augusti 2025

103. Tove Jansson: Pappan och havet



Bokcirkeln har temat världens sju underverk (vi har gärna teman på temat sju, eftersom vi är sju stycken i cirkeln). Den här boken anknyter till temat genom att en fyr har en central roll, och fyren på Faros vid Alexandria var ju ett av antikens sju underverk.

Vi i cirkeln hade lite olika ingångar till Muminvärlden, även om den är en sådan fiktiv värld som man kan veta ganska mycket om utan att egentligen ha läst böckerna. Vi konstaterade att den här delen i serien, den åttonde, inte innehåller det stora person-, eller rättare sagt figurgalleri som man förknippar med Mumindalen. Det är bara Mumintrollet, hans föräldrar och lilla My som reser iväg i båt, och på något inte helt förklarat sätt finns också Mårran med.

Pappan har fått för sig att han ska bli fyrvaktare på en ö:



och då får resten av familjen följa med, antingen de vill eller inte. Egentligen vet han ingenting om hur man sköter en fyr, och det hela går därefter. Resten av familjen sköter sitt, var och en för sig, men alla sammanstrålar vid måltiderna.

Vi hade en hel del att diskutera, fast vi inte var odelat positiva till karaktärerna, som onekligen har sina sidor. Men det visar ju också att det här är en kvalificerad författare som tar sina läsare på allvar.

Den platsangivelse som finns på bilden ovan:


leder inte till någon ö, men det lär finnas ett grund där, hälsar Wikipedia.

102. Axel Hellby: Skadeskjuten


Varje svensk ort som är stor nog att ha en polis stationerad förefaller numera också bli miljö i en deckare ‒ eller helst en serie deckare, så länge befolkningen räcker att ta livet av. (Morden i Midsomer fyller trettio nästa år och är framme vid säsong tjugofyra. Men där är det ju ett helt grevskap, förstås.) Ett annat grepp är att skapa en fiktiv plats, som Axel Hellby har gjort i den här serien, som inleddes förra året och finns i fyra delar hittills. Stället heter Brannvik och ligger vid Bråviken i södra Sörmland, såvitt jag förstår ungefär där Nävekvarn finns i verkligheten. Författaren har också låtit Nävekvarn låna ut lagom mycket till fiktionen (se intervju på det temat här), men jag kan förstå att det känns praktiskt att få hantera även en verklig plats som fiktiv när det gäller vad man behöver eller inte för intrigens skull.

Brannvik är ändå mycket relaterbart även för mig som aldrig har varit i Nävekvarn. Det påminner om många andra orter i landet där samhällsservicen inte är vad den har varit. Det kan bero på olika saker, men i Brannviks fall undrar jag om inte orten lider av att ligga lite för nära annat. När man kan ta sig till Nyköping på under en halvtimme (märk väl, om man har en bil och får köra den) kan man inte räkna med ett stort utbud av specialaffärer på orten. Brannvik har en mataffär (som kallas "mataffären"), en grillkiosk (som kallas "grillkiosken") och ett näringsställe som kunde ha kallats sunkhak om det låge i en förort. När det nu är det enda som finns samlas både sunkiga och mindre sunkiga gäster där. Och så finns det skola och lite annat, men det framställs inte som en ort där folk trivs, snarare att folk har hamnat där av något skäl (exempelvis att de är födda där) och inte orkar ta sig därifrån.

Frank Murke är "polis i ensam tjänst", stationerad i Brannvik. Det betyder att han har rätt begränsade befogenheter och att polisen i Nyköping tar över det mesta så snart det blir allvar. Det påminner om det som hette kvarterspolis när jag växte upp, men Frank verkar inte ha resurser, eller för den delen fallenhet, att arbeta uppsökande och förebyggande på det sättet jag minns att vår kvarterspolis, känd som Börje Byling, gjorde. Han har heller inte ‒ ännu ‒ det kontaktnät som skulle behövas. Ändå är han inte rakt av utböling, för han har ärvt sin morfars nedlagda bensinmack, och det är så praktiskt att han kan både bo och inrymma poliskontoret där. Som nyttig medhjälpare anställer han Erna, infödd och entusiastisk, vare sig det gäller att röja upp i morfaderns förråd eller att se till att det kommer upp gardiner. Och så ser hon till att Frank åker ut och undersöker sådant som behöver undersökas, till exempel liklukt.

Brottsligheten i Brannvik är av blandat slag. Till genrens konventioner hör att även småsaker kan visa sig ha bäring på den grövre brottslighet som så småningom intar centralplatsen här. Då är det praktiskt att det är Frank som har varit ute och pratat med en bonde som har fått sitt stängsel nedrivet eller en rektor som har anmält skadegörelse på skolan. Det här är potentiellt krävande för både författaren och läsaren; det gäller att hålla ordning på allt som händer och inte tappa bort någon av trådarna. Det är nog också krävande för Frank Murke att behöva jonglera med allt på egen hand, samtidigt som man inte kan komma ifrån att han inte är en polis som gör sig bäst i grupp.

Frank motsvarar däremot inte övriga fördomar om poliser i Nordic noir, de där som ska ha dåligt humör, dålig mage, dåliga familjerelationer och gärna en utrerad musiksmak. Det som är Franks kännetecken är att han läser pocketböcker, mestadels av författare som finns även i vår verklighet, men också något verk som är fritt uppfunnet för att roa både författare och läsare (i varje fall denne läsare). Han äter väl inte särskilt sunt, men heller inte anmärkningsvärt uselt, och hans familjerelationer är obefintliga eftersom exhustrun och dottern befinner sig i Australien. Där tror jag att jag har identifierat något som går att återkomma till framöver, om författaren vill följa genrekonventionen att polisen ska ha ett privatliv. Annars är det välgörande med någon som fungerar rimligt väl i sina arbetsuppgifter utifrån de förutsättningar som ges.

Därmed är Frank Murke inte en karaktär som jag omedelbart faller i farstun för; det är han för vanlig och normal för. Däremot tror jag att det draget gör att vi läsare inte kommer att tröttna så fort på honom som vi riskerar att göra med en Poirot (som ju till och med Agatha Christie själv tröttnade på). Och Brannvik har potential att hysa fler intriger, just på grund av sin vanlighet.

(Som tidigare ska sägas att författaren och jag känner varandra.)

tisdag 19 augusti 2025

101. Li Österberg: Gudabröllop



Jag kom av någon anledning i otakt med de här serieromanerna av Li Österberg, så jag har redan läst den som kommer efter denna. Här får man alltså ta ett steg tillbaka vad gäller Hades' och Persefones relation, den som så småningom utmynnar i att de gifter sig. Ganska mycket av handlingen i den här delen utspelar sig under anthesterierna, en vårfest där olika slags rollspel och fruktbarhetskult är viktiga inslag.

Det är som vanligt respektlöst berättat i förhållande till de myter som ligger till grund:



men Hades är lika mycket svåråtkomlig bad boy som vanligt:



Det här påminner inte om mycket annat. Det gäller dels relationen till den grekiska mytologin, som brukar vara mer idealiserad än här, dels den pregnanta tecknarstilen i svartvitt, som gör sig väl för sammanhanget.

fredag 15 augusti 2025

100. F. Anstey: The Black Poodle


Här handlar det om en ung man som råkar skjuta ihjäl grannens hund när han egentligen skulle skjuta på grannskapets katter. Ingetdera är särskilt meriterande, särskilt inte om man är betuttad i grannens niece. Så den unge mannen håller tyst om vad som har hänt och försöker få tag i en ny hund, för alla svarta pudlar ser ju i stort sett likadana ut. Man kan gissa att det inte kommer att gå bra. F. Anstey är verkligen oförtjänt bortglömd.

onsdag 13 augusti 2025

99. Vincent O'Sullivan: When I was Dead


Utgångspunkten i den här novellen är ovanligt nog att den person som är berättarröst är död, men inte riktigt själv har insett det. Så kan man i alla fall tolka det som händer, när alla övriga medverkande utgår från att han har avlidit hastigt och vidtar de åtgärder man då vidtar. Det blir både konstigt och obehagligt för oss, men inte i samma utsträckning för karaktärerna, vilket man hade kunnat tro.

98. Ronny Söderlind: Chiroptera


Den här novellen visade sig vara ett alternativt universum till Rödluvan (så är det åtminstone möjligt att tolka den), Men den lever också ett eget liv med en huvudperson som hyr eller lånar ett torp på villkor att han varje morgon besöker den äldre kvinna som äger det och ser till att hon kommer ur sängen. Bara där är ju en situation som inte är alldeles bekväm, som det heter numera. Det hinner vara både roligt och skrämmande innan det tar slut på ett mycket öppnare sätt än sagor brukar.

(Storkriket är ett område där kommunerna Lund, Eslöv och Sjöbo gränsar till varandra; Vingpennan är en skrivtävling med utgångspunkt däri. De sex nominerade bidragen (av sammanlagt 111!) har tryckts upp och distribuerats till bibliotek i området, men kan också läsas och höras här.)

97. Johanna Samuelsson: Kriskortet



Det är ingenting underligt med att klä sig i högklackat och klänning när man ska på dejt. Men det blir inte lyckat om ens sällskap har tänkt sig att man ska ut och vandra i naturen och titta på fåglar från ett gömsle. Utan att avslöja hur det går kan jag ändå säga att den här novellen är både rolig och aningen oroande.

(Storkriket är ett område där kommunerna Lund, Eslöv och Sjöbo gränsar till varandra; Vingpennan är en skrivtävling med utgångspunkt däri. De sex nominerade bidragen (av sammanlagt 111!) har tryckts upp och distribuerats till bibliotek i området, men kan också läsas och höras här.)

96. Louise Ragnartz: fyra dikter någonstans i storkriket


Det här är den sortens dikter som jag har svårast att ta till mig. Det känns hela tiden som om jag är i närheten av att förstå något som jag inte får grepp om. Innehållet, som jag tolkar det, svävar mellan dröm och verklighet. Kanske är det här läsning som vinner på att diskuteras med någon medläsare.

(Storkriket är ett område där kommunerna Lund, Eslöv och Sjöbo gränsar till varandra; Vingpennan är en skrivtävling med utgångspunkt däri. De sex nominerade bidragen (av sammanlagt 111!) har tryckts upp och distribuerats till bibliotek i området, men kan också läsas och höras här.)

95. Stina Karlström: Dagbok från trakten


Här skildras utomhusarbete utan skiljetecken, vilket ger framställningen en något andlös karaktär. Innehållsligt möts vardagen (handledsstöd och lokala ortnamn) och naturen som i någon mening är opåverkad av civilisationens ansträngningar att tygla den.

(Storkriket är ett område där kommunerna Lund, Eslöv och Sjöbo gränsar till varandra; Vingpennan är en skrivtävling med utgångspunkt däri. De sex nominerade bidragen (av sammanlagt 111!) har tryckts upp och distribuerats till bibliotek i området, men kan också läsas och höras här.)

94. Salomon Hedqvist: Om storken. Om fladdermusen. Om boken


Här samsas tre dikter (det ska kanske sägas att den tredje handlar om trädet bok). De är arrangerade grafiskt och åtminstone den första liknar också en stork. Även språkligt är de i bunden form på ett möjligen otidsenligt men charmigt sätt. Jag, som sällan läser poesi, uppskattade dem ändå.

(Storkriket är ett område där kommunerna Lund, Eslöv och Sjöbo gränsar till varandra; Vingpennan är en skrivtävling med utgångspunkt däri. De sex nominerade bidragen (av sammanlagt 111!) har tryckts upp och distribuerats till bibliotek i området, men kan också läsas och höras här.)

93. Johanna Eklund: Andas tussilago och blåsippa en stund


Storkriket är ett område där kommunerna Lund, Eslöv och Sjöbo gränsar till varandra; Vingpennan är en skrivtävling med utgångspunkt däri. De sex nominerade bidragen (av sammanlagt 111!) har tryckts upp och distribuerats till bibliotek i området, men kan också läsas och höras här.

Det här första bidraget är originellt nog dramatik, ett litet stycke i tretton scener för fyra roller (eller hur man ska tolka det när en roll är "Träden"). Det handlar mest om en kvinna och hennes samtal hos en psykolog, och där saknas inte humor och udd. Om det här är spelbar dramatik på scen är jag inte rätt person att bedöma, men i inläst version fungerar den riktigt bra.

måndag 11 augusti 2025

92. Oscar Wilde: The Model Millionaire


Om inte annat fick den här novellen mig att undersöka hur det ligger till med termerna pound, guinea och sovereign, som så ofta återkommer i historiska skildringar av Storbritannien. Alla tre nämns i den här historien. Var och en får ta ansvar för sin egen läsning i relation till vilken tid den handlar om, men för 1890-talet, när detta utspelar sig verkar det ha varit så här:
- Den normala valutan var pound/pund, indelat i 20 shilling, var och en indelad i 12 pence.
- En guinea motsvarade ett pund och en shilling, det vill säga 1,05 pund, och användes för att ange vissa priser och löner. (I det här sammanhanget säger en av de medverkande att läkare, poeter och konstnärer betalas i guineas.)
- En sovereign var en benämning på ett guldmynt med nominellt värde på ett pund.

Själva intrigen som ryms på mindre än en kvart är snyggt komponerad och innehåller en härligt ironisk vändning på slutet. Ändå är det mer den wildeska formuleringskonsten man minns. Eftersom det handlar om den londonska halvdekadenta kultureliten är den inte heller malplacerad.

lördag 9 augusti 2025

91. Mirja Unge: Raggarrundan



På ytan händer det nästan bara vanliga saker i den här novellen. Ett litet ungdomsgäng åker samma runda runt byn som vanligt med en Epatraktor. Men så står det en vuxen man och liftar, vilket förstås är underligt på flera sätt. Det här är ett litet mästerstycke i hur författaren förmedlar att något inte står rätt till utan att egentligen säga det. Det här är nog årets bästa radionovell hittills.

tisdag 5 augusti 2025

90. Håkan Nesser: Det finmaskiga nätet



Med denna tionde bok når serien om kommissarie Gunnar Barbarotti sitt slut. Det är ingen spoiler, för det framgår i en inledande anmärkning, och tycker man ändå att det är en spoiler står det dessutom i presentationstexten hos min strömningstjänst. Det här är också ett naturligt ställe att sätta punkt, eftersom han och sambokollegan Eva Backman står i begrepp att gå i pension och flytta från det fiktiva Kymlinge till det autentiska Gotland. Även om de halvt om halvt pratar om Fårösunds detektivbyrå är min gissning att Nesser håller sitt löfte och sätter punkt här. Som han skriver i sitt efterord finns det något snyggt i att det därmed har blivit tio böcker om Barbarotti (fast det först kallades för en kvartett som blev fem böcker), tio om Van Veeteren och så en där de båda fick träffas och samarbeta. (Som grädde på tårtan hette den första Van Veeteren-boken Det grovmaskiga nätet.)

I huvudsak handlar det här om ett gammalt fall från nittiotalet, när både Barbarotti och Backman var lediga från Kymlingepolisen av olika skäl. Deras dåvarande chef Asunander är förstås pensionerad vid det här laget, och som av en händelse finns han också på Gotland, på ett äldreboende i Visby. Han är sysselsatt med att försöka få ordning på vad som egentligen hände, och när något behöver kompletteras rycker Barbarotti och/eller Backman in. Det här gör att ingen av de båda egentligen kan sägas ha ansvar för själva utredningen, om det nu ens är en utredning. Och Asunander själv är snål med information till dem, liksom de inte alltid berättar allt för honom.

Förutom det här får vi läsare-lyssnare också en del information i form av kapitel som faktiskt utspelar sig på nittiotalet (och några återblickar därifrån till tidigare händelser). Däremot är det oklart hur den informationen eventuellt når någon av de tre poliserna. Jag har väldigt svårt för det här berättarsättet, för jag tycker det är ett oärligt sätt att hantera sina karaktärer, som jobbar och sliter, men av författaren förvägras vettiga arbetsvillkor.

Fallet är vad jag skulle kalla typiskt nesserskt. Det dyker upp en man hos polisen och hävdar att han har strypt sin fru i deras hem. Men när polisen kommer dit finns där ingen fru, varken strypt eller levande, och han vill inte berätta mer. De har alltså dels ett försvinnande, som möjligen är ett mord, dels en gärningsman som har erkänt mordet, men inte berättar vad han eventuellt vet om försvinnandet. Det är lovande utgångspunkter, men de slarvas lite bort genom att de blir delar i en mycket längre och spretigare intrig, som bitvis är svår att hålla ordning på, både för författaren och läsaren, är mitt intryck.

Till det svåra hör också att det här är en historia som nog gör sig bäst läst i pappersform. Det blir så småningom tjockt med folk, som är släkt med varandra på olika sätt, och även om Barbarotti och Backman pedagogiskt går igenom det med varandra flera gånger är det inte lätt att hålla i huvudet. Det förekommer också chiffer som har sin betydelse för lösningen, och det är ett inslag som är mer eller mindre omöjligt att fullt ut ta till sig i lyssnad form.

Det här är inte den bästa Barbarotti-boken, och för den som har önskat sig att serien skulle sluta på topp är det möjligen en besvikelse. Men jag tror att vi som har hållit ut fram till nu ändå kan vara rimligt nöjda, för det är en omisskännlig Nesser med dröjande tempo och olyckliga människor som han brukar skriva om. Barbarotti och Backman är däremot lyckliga över att få gå i pension, kanske rentav över att inte behöva utreda fler fall.

onsdag 30 juli 2025

89. Sofie Axelzon: Gula rosornas stad


Ett vanligt feelgoodupplägg, så vanligt att det närmast har blivit standard, är "ung kvinna flyttar till småstad, startar ny karriär och träffar potentiell partner". På vägen ska det finnas lite problem, exempelvis genom att karriären stöter på hinder eller att den potentielle partnern är motvillig. I de här avseendena är detta en typisk feelgood, men här finns definitivt också originella inslag.

Huvudpersonen Iris är akademiker, och hennes nya eller halvnya karriär består i att ta hand om ett fynd av gamla böcker i Strängnäs, dit hon alltså flyttar från sin tidigare tillvaro som mambo i Gustavsberg och doktorand vid Stockholms universitet. Det gör att det här på många sätt ligger långt från de traditionella starta eget-berättelserna om surdegsbagerier, hattaffärer eller andra härligheter.

Här finns också ett inslag som är mer typiskt i deckare av olika slag, nämligen en oförklarad historia i dåtid. Sådant har man ju också stött på förr, men här är det en medeltida sägen om en munk och en nunna som sägs ha fått barn tillsammans. Hur det ligger till med sanningshalten i den är länge okänt för Iris och hennes nutida omgivning, men vi läsare får i återblickar så mycket information att vi åtminstone vet att de båda har funnits och haft en relation. Hur den relaterar till nutiden behöver man inte ha läst väldigt mycket spänningslitteratur för att lista ut, men det gör faktiskt inte så mycket.

Osökta möjligheter att berätta om Strängnäs historia infinner sig förstås, och där kan det understundom blir lite långrandigt. Man får det man behöver ända från stadens etablering med kloster och domkyrka fram till nittonhundratalspoeten Bo Setterlind, som var den som myntade uttrycket "gula rosornas stad". Och varje inblandat hus har sin historia, nogsamt berättade i intrigen och i ett (för) långt efterord.

Normalt är jag inte förtjust i alltför omfattande inslag av den sorten, inte heller i en bok som håller måttet för övrigt. Men här fungerar det på något sätt, eftersom Iris som inflyttad och historiker rimligen måste orientera sig i allt detta. Därmed är det här en oväntat bra historia, även för oss som aldrig har varit i Strängnäs.

lördag 26 juli 2025

88. Gabriella Ahlström: Minne och begär



Greppet att låta en romans handling utspela sig under en enda dag är använt tidigare, men kan vara effektivt om det hanteras på rätt sätt. Utan paralleller i övrigt tänker jag på Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping, som handlar om en dag från morgon till kväll, men också har avsnitt som ger bakgrund till dagens händelser.

Här befinner vi oss i någon sorts nutid, i varje fall en tid som infaller efter att pandemin har peakat, men ännu inte helt lagts till handlingarna. (Baksidestexten säger "en inte alltför avlägsen framtid", och det händer vissa saker som pekar på att det kan vara så.) Huvudpersonen Maggie är författare, åtminstone på så sätt att hon har skrivit böcker som har kommit ut, men just nu verkar hon inte skriva mycket alls. Hennes man är konstnär, och målar visserligen både den aktuella dagen och i allmänhet, men inte heller han har samma fart i karriären som tidigare. De bor sedan ett litet tag i Malmö efter att ha lämnat ett radhus i Stockholmsområdet, dels på grund av pandemin, dels på grund av ekonomin. Tillsammans med dem bor sonen David som går på gymnasiet, och så finns där också ett rum åt den äldre sonen Tom. Honom har de inte sett på ett bra tag, och ingen av dem vet riktigt var han befinner sig eller vad han gör. Möjligen är han med i något av de aktivistiska sammanhang som Malmö flödar över av, i varje fall i den här fiktionen. Den aktuella dagen är en fredag, och av någon anledning tror åtminstone Maggie att han ska komma hem just en fredag, så då anstränger hon sig lite extra med maten.

Det är en för dagens förhållande ovanligt kort roman, bara ungefär tvåhundra sidor, men den är ovanligt lagom lång. Det som ska berättas finns där, och även om det händer både stora och små saker är det inte något av det som tilllåts bre ut sig i oändlighet. Det är av olika skäl ingen glad tillvaro familjen har, för Toms frånvaro är inte det enda olösta problemet. Snarare hopar de sig, utan att någon tar tag i dem så som man hade önskat för deras egen skull att de hade kraft till. Det betyder inte att allt är nattsvart, men alla de tre närvarande i familjen verkar ha svårt att ta vara på de ljusglimtar som finns. Att de alla tre nöjer sig med det otillfredsställande är vad jag identifierar som ett genomgående tema. Utan att vara spektakulär i handling eller språk är den här boken faktiskt en läsupplevelse som jag inte gissade att jag skulle få just här.

söndag 20 juli 2025

87. Harry Bates: Farewell to the Master


Återigen konstaterar jag att jag helt enkelt inte gillar science fiction, och kanske borde jag dra någon slutsats av detta återkommande konstaterande. Den här långnovellen är alltså inget undantag; jag har svårt att hålla fokus på vad som händer, för att inte tala om att bry mig om de medverkande. Det handlar om att två rymdvarelser oförklarligt finns på jorden (i Washington D.C. händelsevis) och vad som då händer, inte minst i relation till en tidningsfotograf som är något av huvudperson. Mest känd är kanske den här historien för att ha blivit filmad inte mindre än två gånger under titeln The Day the Earth Stood Still, senast 2008 med Keanu Reeves.

lördag 19 juli 2025

86. Vincent O'Sullivan: The Business of Madame Jahn


Detta är en svårdefinierad novell, för den är både spökhistoria och kriminalnovell, två genrer som normalt utesluter varandra. Den är också en illustration av hur det till synes perfekta brottet inte är så perfekt när brottslingens nerver sätts på prov. Möjligen ska de övernaturliga inslagen ses som resultat av hans dåliga samvete snarare än tecken på att det verkligen finns spöken.

Vincent O'Sullivan finns på Wikipedia, men han verkar annars i stort sett bortglömd. Det har han inte helt förtjänat, tycker jag.

torsdag 17 juli 2025

85. Mats Strandberg: Musan


Sist av alla, som det känns, provar jag nu Mats Strandberg, synnerligen framgångsrik i det skräcksegment som så många gillar. Själv är jag kluven till genren; jag vill gilla den mer än jag oftast gör.

I huvudrollen − det här framstår efter hand snarast som ett skådespel − ser vi Hedda, inte alltför framgångsrik författare, som efter några ungdomsböcker har försökt sig på att skriva deckare. Den första kom ut men sålde inget vidare, och nu förväntas hon skriva del två i den trilogi hon har lovat förlaget. Hon har skäl att ta tag i detta, eftersom hon har sonen Hugo, åtta år, som behöver försörjas också den halvtid han tillbringar med Hedda och inte med hennes före detta. Som en skänk från ovan kommer då kontakten med hennes gamle vän från en skrivarutbildning, David Ridings. De har inte hörts av på länge, men nu vill han att hon ska komma och fira midsommar med hans storfamilj. Hedda ser det som en möjlighet att få skrivro och kanske också inspiration.

David är om jag räknar rätt femte generationen i en verklig kulturklan. Huset är fullt av konst som skulle inbringa astronomiska summor om den komme ut på marknaden, och de nu levande generationerna, främst hans mamma och morfar hör till landets mest kända namn på sina respektive områden. Delvis beror det väl på att de härstammar från den patriark som lät bygga det enorma huset (för sin frus pengar, noterar man) och umgicks med Carl Larsson, Albert Engström och andra storheter. Huset heter Villa Thamyris, döpt efter en son till musan Erato, och det visar sig vara symboliskt på mer än ett sätt, även i nutid.

Hedda blir onekligen inspirerad att skriva, och de avsnitt ur hennes bok som vi får del av är faktiskt stor humor, när vi vet vilka händelser som hon bygger sin deckare på. Själva intrigen tar annars tid på sig att komma loss; det går mer än halva boken innan det kan kallas skräck. Fram till dess är det snarare en obehaglig stämning som bygger på Heddas utanförskap, när alla andra hålls samman av både familjeband och kapital − såväl ekonomiskt som kulturellt. När det har blivit midsommarafton, Hugo anslutit till sällskapet och det hela går överstyr räcker inte skräck som beskrivning. Min upplevelse av det kan snarast beskrivas som skräckel. Mitt i allt slafsandet är det ändå ett antal trådar som knyts ihop och gör att historien fungerar inom sina förutsättningar. Det säger nog mer om mig än boken att det är den första halvan som fångar mig mest.

torsdag 10 juli 2025

84. Ida Kjellin och Lina Blixt: Gömda bestar. En kryptozoologs loggbok



För att vara målgrupp för den här boken ska man nog vara ungefär en femtedel så gammal som jag. Det hindrar inte att jag har haft stor behållning av den, och det får mig att tro att också dagens tolvåringar kan uppskatta den. De är dessutom ungefär jämnåriga med huvudpersonen och berättaren Elias Leijon.

När det börjar har Elias det inte så lätt som mobbad på internatskola och släktens fattiga kusin från landet (bokstavligt talat). Av vissa anledningar ger sig han och hans mamma ut på något som visar sig bli en jordenruntresa för att lokalisera och dokumentera kryptider. Därmed avses sådant som studeras inom kryptozoologin; bland de mest namnkunniga i det här sammanhanget finns yetin i Himalaya och Sasquatch/Bigfoot i Nordamerika. Men eftersom de förutsätts komma med bevis om sju stycken möter de också andra varelser än dessa humanoider. Det hela slutar förresten med stor dramatik i Östersund i anslutning till en jakt på Storsjöodjuret.

Det är något av ett lyckokast att boken till allra största delen består av den loggbok som Elias för under resan. Det gör att vi följer med mer eller mindre i realtid när hinder uppstår, antagonister dyker upp och, förstås, kryptider påträffas. Eftersom Elias är tolv år när det börjar kan han uppfattas som något lillgammal, men det hör till fiktionen och fyller också sin funktion. Däremot är framställningen såvitt jag kan märka fri från ett drag som kan bli påfrestande, nämligen att vi läsare ska förstå hur något hänger ihop innan Elias gör det. Och inte mig emot.

måndag 7 juli 2025

83. Tom Gauld: Bibliotekariernas hämnd



Det är inte bara bibliotek och bibliotekarier som det skämtas med i den här serieboken, utan i stort sett allt som rör läsare, litteratur och författare får slängar av sleven. Vad man tycker är roligast är förstås en smaksak, men själv är jag mest förtjust i sådant där jag kan identifiera mig:





Det här har också stark igenkänningsfaktor för den som brukar gå på författarbesök på bibliotek:




Här undrar jag om Gauld har tjuvtittat hemma hos mig:



men vi är kanske några stycken av den sorten. I ärlighetens namn ska sägas att just den här har jag faktiskt lånat.

fredag 4 juli 2025

82. Vincent O'Sullivan: A Study in Murder


Det perfekta mordet är ju en gammal trop i kriminallitteraturen, här än en gång använd. Novellen slutar för tidigt för att man ska vara säker på att mordet verkligen är perfekt; inte minst funderar jag på om inte mördaren skulle ha svårt att hålla tyst om vad han har gjort. Dessutom är förutsättningarna mer än lovligt tillrättalagda, men jag kan sträcka mig till att den som serveras denna situation på ett fat kan ha förutsättningar att komma undan.

Det här inlägget är förresten ett litet jubileum, nämligen nummer 2500 sedan bloggen startade i början av 2013.

torsdag 3 juli 2025

81. Edgar Allan Poe: Loss of Breath


Det är inte alltid lätt att följa med i Edgar Allan Poes noveller när man hör dem upplästa. Den här innehåller mycket anspelningar på och citat från andra sammanhang, eventuellt även fiktiva sådana. Det samsas med en surrealistisk historia om en man som bokstavligt talat har tappat (bort) andan, det vill säga förlagt den. Han blir tagen för att vara död, för att nämna något av det mest naturliga. Ibland är det tur att kända noveller har egna Wikipedia-sidor, som den här.

onsdag 2 juli 2025

80. Johan Rundberg: Sällskapsresan


Två bröder reser till Polen. En av dem berättar historien, den andre ska genomgå någon sorts behandling, som inte får veta mer om. Allt är mycket realistiskt i så måtto att de inte berättar saker för varandra som de kan förväntas känna till, men det gör också att mycket förblir oklart för oss läsare. Tyvärr blir jag inte riktigt klok på det här.

måndag 23 juni 2025

79. Ingrid Remvall: Dödstyst bibliotek


Det här är första delen i en trilogi, där alla delarna blir tillgängliga på en gång. Kanske är det så man måste göra nuförtiden, när läsarna har blivit lyssnare och har ett abonnemang som gör att de vill komma vidare med nästa del genast, inte om ett år. Till det senare bidrar också att slutscenerna i den här boken snarare är inledningen till nästa äventyr.

Författaren har skapat en charmig trio i tre generationer som för det mesta samarbetar hyggligt i lösningen av det här fallet. Det är mormor som ägnar sig åt sina älskare och sin marijuanaodling, mamma som försöker skriva deckare när hon inte dagdrömmer om hur det är att ha skrivit en deckare, samt (dotter)dotter Agatha som för tillfället försöker lära äldre att använda digital teknik i stadsbibliotekets regi. Det är också där som intrigen inleds med att en av gamlingarna faller död ner mitt under pågående kurs.

Som något av en fjärde karaktär förekommer den av Agatha skapade AI:n Sherlotta, som har matats med allt om Sherlock Holmes och därmed förväntas kunna hjälpa till att lösa mordmysterier. Själv tycker jag att Sherlotta inte är utpräglat hjälpsam, utan mest säger självklarheter som de tre kvinnorna borde kunna komma på själva. Men om det är en satir över AI-användningen 2025 är den inte dum alls.

Det hela utspelar sig i Lund, men är inte lundensiskt så det stör. Jag, som har både bott och jobbat i Lund ett antal år, men nu bor på annat håll i kommunen, känner förstås igen mig, samtidigt som det är något blodfattigt över miljöerna (utom just i inledningen på biblioteket, där är det blod så det räcker). Om det nu ska vara en Lundadeckare hade det kunnat få förekomma något mer konkret inslag som gjorde det omöjligt för historien att utspela sig någon annanstans. Och nej, det räcker inte att nämna domkyrkan.

Med hjälp av huvudpersonerna och ett gott berättarhumör har ändå författaren hållit mig kvar hela vägen. I skrivande stund har jag inte bestämt hur jag ställer mig till att höra fortsättningen. 

torsdag 12 juni 2025

78. Edgar Allan Poe: MS. Found In A Bottle


Det finns bedömare som menar att det här är en parodi på seglarhistorier, och det skulle förklara en del underligheter. Det handlar om en sjöman, som också är berättare i det manuskript som antas ha hittats efter de händelser som beskrivs. Han och fartyget ger sig av från Batavia på Java men råkar in i något som jag inte är säker på ska tolkas bokstavligt. Jag har på det hela taget svårt att veta vad jag ska tycka om den här berättelsen, även om den nu inte skulle vara tillkommen på allvar.

onsdag 11 juni 2025

77. H. G. Wells: The Flying Man


Att det inte finns människor som kan flyga vet ju vi upplysta västerlänningar, men vidskepliga infödingar i koloniserade områden, de kan tro vad som helst. Hur det hänger ihop med det får man höra hela novellen för att få klart för sig, men att den brittiske officer som berättar är inblandad är förstås ingen långsökt gissning.

76. Max Hebert och Steve Nyberg: Tre män funna mördade i Klippan


Den här färska serieromanen handlar om trippelmordet i Klippan 1999, då Ricard Nilsson sköt tre män till döds i syfte att råna dem på pengar som de skulle använda för att betala honom för ett bilköp. Bilen fanns inte, och inte pengarna heller, visade det sig. Han dömdes mot sitt nekande till livstids fängelse, har sedermera erkänt, fått straffet tidsbestämt och är numera ute ur fängelset. Men snarare än en berättelse om själva brottet är det här en historia om de människor som berördes av det på olika sätt. Det hela bygger på intervjuer med gärningsmannen själv, anhöriga till honom och till offren samt ytterligare några berörda. Det känsliga ämnet hanteras med varsamhet och resultatet blir faktiskt riktigt bra.

75. H. G. Wells: The Hammerpond Park Burglary


H G Wells skrev massor, men är väl idag mest ihågkommen som science fiction-pionjär. Den här novellen hör dock inte dit, utan är en tidstypiskt humoristisk historia på temat vem det är som lurar vem egentligen. Den håller oväntat bra fortfarande.

måndag 9 juni 2025

74. Anders de la Motte och Anette de la Motte: Intrig i Amalfi


När den här andra delen i paret de la Mottes gemensamma serie tar sin början pågår fortfarande samma sommar som i den första. En baksida med att lyssna på litteratur är att man kan missa små detaljer, så kanske framgår det exakt hur lång tid som har gått, men min gissning är ett par veckor, möjligen en månad. Hugo Lind, som var med på sällskapsresan som den förra boken handlade om, har nu fått rycka in som busschaufför åt Belmonte Travels, vilket om inte annat motiverar hans närvaro i intrigen. Han har alls inget emot att få tillbringa mer tid med Lara Belmonte, och även om det går långsamt när de närmar sig varandra är det tydligt att även hon uppskattar deras samvaro.

Titeln är föredömligt tydlig med vad som väntar. Amalfikusten hittar man ganska nära Capri, där den förra resan gick av stapeln, som det brukar heta. Även detta är ett förhållandevis dyrt resmål, men det hindrar inte det sällskap som kommer dit. Det är Byhléns konfektyr under ledning av sin patriark Gottfrid Byhlén (kallad Gotte, förstås) som gör en kombinerad familje- och affärsresa. Med patriarken följer en hustru, en exhustru, dennas dotter, hans två egna barn, en svärson och en anställd som inte hör till familjen med blodsband, men kan förväntas vara minst lika lojal med företaget som den som är uppvuxen med det. Ganska snart dyker också Gottfrids syster med make och son upp. Pikant nog driver hon ett företag i samma bransch under namnet Karamelldrottningen, dock alls icke med samma exklusiva sortiment som Byhléns, däremot betydligt mera framgångsrikt. (Om det något jag inte får ihop är det att ett företag med så dålig ekonomi som Byhléns kan ha råd med en resa av det här slaget.)

Det åks på diverse guidade turer som ger både Lara och andra tillfällen att berätta om de ack så pittoreska småstäderna vid kusten, men som basläger fungerar ett före detta kloster, numera lyxhotell med inifinitypool. Det förefaller finnas i verkligheten och kosta från 1155 per natt. Euro, alltså. Men det är en utmärkt miljö för den här sortens intrig, eftersom ingen utomstående kan ta sig in, utan de misstänkta måste sökas inom murarna, det vill säga familjen.

Överhuvudtaget är det ett lyckokast att ha skapat en serie med ett reseföretag i centrum. Det kräver inga krystade motiveringar för att placera en intrig i ett slutet sällskap, och så länge Lara anlitar Hugo är deras närvaro och allmänna övervakande av folks göranden och låtanden också helt rimliga. När firman är inriktad på Italien finns det dessutom inga gränser för hur mycket man kan skriva om mat, dryck och sevärdheter, vilket författarna gärna gör. Det skulle kunna bli övermäktigt, men jag tycker faktiskt att det fungerar den här gången också. Att jag blir mindre sugen på att åka till Amalfi än till Capri beror mest på prisläget.

Mordgåtan kan komma i skymundan i den här sortens deckare. Det gör den inte här, utan den får sitt utrymme, även om det förstås hör till genren att de medverkande inte är så tagna av ett plötsligt dödsfall som man får anta att de flesta skulle vara i verkligheten. Som mysterium är det här något av det bästa nyskrivna jag har läst de senaste åren; jag är inte i närheten av att lösa gåtan, men accepterar lösningen fullt ut när den presenteras i biblioteket.

(Om man får önska något till nästa gång är det att karaktärerna gör något färre grimaser. Jag förstår att det är avsett att gestalta obehag, men lite variation i ordvalet hade uppskattats härifrån.)

söndag 1 juni 2025

73. David Norlin: Alex


Ibland undrar jag om det är meningen att man ska läsa presentationerna av radionovellerna i appen (se bild ovan) innan man lyssnar − så man förstår vad man hör − eller efteråt − för att man ska förstå vad man har hört. Det första alternativet riskerar att närma sig spoiler, om presentationen är så utförlig som här. Det blir heller inte så mycket mer av den här historien än vad man får reda på där, om jag nu inte helt missar något lager i berättelsen, vilket alls inte ska uteslutas.

fredag 30 maj 2025

72. Jan Mårtenson: Rosor från döden


Det har gått fyra och ett halvt år sedan jag senast lyssnade på en av Jan Mårtensons Homan-deckare, och då var det en av dem där författaren tog ett steg ur kronologin och lät det handla om antikhandlare Johan Kristian Homans anfader på sjuttonhundratalet. Nu är vi tillbaka på åttiotalet (nittonhundra-dito, alltså), och antikaffären på Köpmangatan är centrum i intrigen. Fast det är den mindre än vanligt, är mitt intryck. En hel del utspelar sig hemma hos Homan, alldeles i närheten, och vidare förekommer en fiktiv myndighet och ett fiktivt diskotek. Ingen av de senare är ju hemmaplan för en medelålders konsthistoriker som hamnat i antikbranschen, och särskilt när han besöker diskoteket är han mer än lovligt bortkommen.

Hans inblandning i intrigen motiveras som så många gånger förr med att en gammal bekant dyker upp i hans affär med ett mysterium. Det är en av den fiktiva myndighetens anställda som nu är rädd att han har tagit livet av en tillfällig bekantskap från diskoteket, för han har av allt att döma varit hemma hos henne och hon har hittats död. Själv minns han ingenting, och vi får inte heller reda på något i den långa återblick som inleder boken innan Homan kommer med i handlingen. Det är väl tänkt som variation, men räcker inte riktigt till, och framför allt undrar jag länge vad den här Göran Lindberg är för någon och varför vi ska intressera oss för honom.

Till det återkommande med Homan hör också de så kallade kulturhistoriska inslagen. Den här gången tycker jag att de mest består i inre monologer som reflekterar över Götgatans historia (medan Homan går längs den i nutid) med mera dylikt. Det skulle kunna vara intressant, men är tyvärr alltför frikopplat från handlingen för att fylla någon riktig funktion mer än att dra ner tempot. Och så högt är det inte från början att det behövs. Nu får Homan en chans till att bli mer intressant, annars håller jag inte ut med den här serien, som i skrivande stund består av femtiotvå böcker.

torsdag 22 maj 2025

71. Malin Persson Giolito: Motiv


Det finns olika sätt att binda ihop noveller till en novellsamling. Här har författaren hittat ett tema som återspeglas i titeln, även om det är mer eller mindre framträdande i de olika berättelserna. Det handlar om brott och deras motiv ur olika aspekter, ibland sett ur brottslingens synvinkel, ibland ur någon annans. Varje historia inleds förutom med huvudpersonens namn också med en hänvisning till ett lagrum. Jag har inte dubbelkollat dem, men tvivlar inte på att de stämmer. Överhuvudtaget känner man sig som läsare helt trygg med att författaren behärskar de olika delarna i den juridiska processen, och inte för att hon strösslar med detaljer utan för att hon inte gör just det. Ofta ingår inte hela den så kallade rättskedjan, utan det kan vara allt det som ligger före gripandet av den skyldiga, eller hur det upplevs att vara häktad för något man har gjort, eller hur det är att vara anhörig vid en rättegång.

Det här innebär att novellerna är förhållandevis olika, trots det gemensamma temat. Några kommer väldigt nära en huvudpersons tankar, medan andra är mer distanserade. Ett inslag som säkert fungerar fint i skrift, men sämre när man lyssnar är förhörsprotokoll med transkriberade repliker och "F" (som i "förhörsledaren") före varannan replik. Men så kommer det berättande avsnitt däremellan som förklarar exempelvis varför någon hela tiden säger "inga kommentarer" fast den inte är misstänkt för något. Medelnivån i den här samlingen är oväntat och ovanligt hög, konstaterar jag glatt överraskad.

lördag 17 maj 2025

70. Stina Stoor: Gåvan


Måhända har jag hört den här novellen förr, men den är så gammal att det i så fall var f b t (= före bloggens tid). Stina Stoor lyckas med det hon är bäst på, att skriva en historia med lokal förankring, paradoxalt nog utan särskilt mycket miljöbeskrivning, och med stark närvaro i detaljerna. Det sistnämnda når hon i varje fall delvis genom att huvudpersonen är ett barn med barnets blick på allting. Det dröjer ett tag innan jag förstår att det inte bara handlar om detaljer utan att novellen också handlar om något större, men det ska jag inte spoilra med att berätta om.