127. Edgar Allan Poe: The Unparalleled Adventures of one Hans Pfaal

Mitt intryck är att Edgar Allan Poes digra produktion är selektivt ihågkommen. En del noveller trycks om i samlingar och bearbetas till andra medier, och så har vi sådana som den här, som inte verkar ha läsare numera. Den passar möjligen bäst som illustration av mycket tidig science fiction, i varje fall bättre än som ren underhållning. Det är tidvis mycket tekniskt när det ska redas ut hur Hans Pfaall har rest till månen med luftballong. Att han har gjort det får folket hemma på jorden reda på eftersom en månvarelse skickas tillbaka med Pfaalls redogörelse. Det här är inte alls den enda litterära rymdfärd som finns, men den förefaller ha bildat skola för många senare, exempelvis Jules Verne.

126. Aino Trosell: Vintergatan

Kortroman får man väl kalla det här, som tar tre och en halv timme att lyssna på. Men i förhållande till vad som brukar rymmas i den formen är det här betydligt mer intressant och mångbottnat. Inom det lilla formatet är det vanligt att författaren skär ner på antalet karaktärer eller antalet trådar i intrigen eller bådadera. Här är det ingen brist på vare sig folk eller händelser. Det gör det också svårt att sammanfatta på ett vettigt sätt. Något säger ändå en beskrivning av hur det hela är strukturerat.

Det är korta, ibland kortkorta kapitel med växlande perspektiv. Det kan börja med att vi får följa en person i en miljö, där han eller hon träffar någon annan. Där en annan bok hade fördjupat den situationen, ofta genom en konflikt, tar den här historien en annan väg genom att börja ett nytt kapitel. Typiskt sett är perspektivet då den andra personens, den vi i det tidigare kapitlet trodde var en bikaraktär. Och sådär håller det på, som en stafett där den metaforiska pinnen skiftar bärare. Så småningom inser man att karaktärerna har olika slags relationer till varandra och återkommer i varandras historier, ibland mycket påtagligt, ibland mer i bakgrunden.

Själva berättelsen utspelar sig under kvällen den tolfte december och följande natt och morgon. Då gör folk olika saker, beroende på ålder och intresse. Någon kan förbereda sig för luciatåg på dagis, någon annan ser till att ha föräldrafritt hemma, ytterligare någon jobbar natt. En del av det som händer är inte alls relaterat till datumet, men så är det ju i livet när det pågår. Det händer både livsavgörande och bagatellartade saker, och det är också mycket verklighetstroget. Dödsbud och graviditetstest förekommer varje dag, men inte för alla hela tiden.

Efter en något trevande inledning, där jag undrade om det bara skulle handla om en ung kvinna som jobbar på en bensinmack, artade sig det här alltså till en intressant historia. Utan att vara svår eller tung är det alldeles avgjort en roman med hög densitet, som jag tror att jag kommer att minnas ett bra tag.

125. Jaakko Pallasvuo: Reträtt

Bakom den svårfotograferade utsidan döljer sig en estetik av helt annat slag, och av ett slag som man inte är van att se i seriemediet. Här är det ljusa färger och en illustrationsteknik som vetter mer åt det konstnärliga än det kommunikativa. Färgerna motsvarar knappast innehållet, som hör till det mörkare man kan tänka sig. Det hela börjar med att berättaren och Andreas, som han har haft eller möjligen har en relation med ger sig av från stan till en ensligt belägen sommarstuga där de kan söka skydd från det som händer. Det beskrivs bara fragmentariskt som att "samhällskontraktet är brutet":

Med sig har de Li, som Andreas har gjort med barn:

Det är ingen önskesituation för någon av de tre, men av olika skäl. Så småningom blir tillvaron i sommarstugan mer och mer pressande, och gränserna för vad som är verkligt och inbillat i det vi får ta del av löses upp. Inte heller innehållsligt påminner den här serieromanen om mycket annat, men det ska tolkas som ett positivt omdöme.

124. Yann och Olivier Schwartz: Atom Agency 2. Mysteriet Lilla Hanneton

Atom Agency, som inte har något med atomer att göra, är nu en relativt etablerad detektivbyrå under ledning av den armeniskättade Atom Vercorian (det är han med ögonbrynen på omslaget). Nu har de nått så långt att de tackar nej till uppdrag som gäller att skugga otrogna äkta män, men det har nackdelen att de inte har särskilt många uppdrag alls. Att leta rätt på den försvunna "Lilla Hanneton" är egentligen ett uppdrag som Atoms far, som är polis, ger dem, eventuellt för att vara snäll.

Det är mer familj och släkt den här gången än den förra, och det verkar som om armenier är ovanligt släktkära, för de har många stora tillställningar för att markera det ena och det andra:

Det gör att uppdraget kommer något i skymundan, och när det dessutom ska varvas med återberättade inslag från andra världskriget, när "Lilla Hanneton" körde ambulans i det ockuperade Frankrike, blir det för trångt på det tillmätta utrymmet.

123. Pooneh Rohi: Smittan

Denna den senaste radionovellen handlar om den nutid där någon i "nedre tonåren" kan värvas för att skjuta någon, och det är ju ingen trevlig tillvaro. Den påverkar folk mer eller mindre, men särskilt berörd är den pappa som är huvudperson här och inser att hans tvillingsöner snart är i den åldern.

Jag har klagat innan och fortsätter med det, för jag tycker fortfarande att det är alldeles för tungt och finlitterärt i Radionovellen. Allt måste inte vara glättigt hela tiden, men någon gång kunde man kanske få önska något roligt.

122. Matthew Costello och Neil Richards: Lost in the City of Light

Tidigare har jag konstaterat att mycket av charmen med den här serien av kortromaner består i de båda huvudpersonernas gemenskap och relation, både som gifta och som kompanjoner i att utreda brott och andra mysterier. Det gör att den här delen tyvärr tappar fart, eftersom de tillbringar mesta tiden på varsitt håll. Tydligast märks det när de återförenas och dynamiken i intrigen återvänder.

Det handlar som vanligt om sir Harry Mortimer ‒ godsägare men också verksam inom brittisk statsförvaltning på ett inte alldeles genomskinligt sätt ‒ och hans hustru Kat ‒ amerikanskfödd med förflutet inom USA:s statsförvaltning ‒ som befinner sig i Paris. Sir Harry ska utföra någon sorts revision av brittiska ambassaden, men de räknar också med att ha tid för varandra i denna romantikens huvudstad. Han blir dock kidnappad och Kat får ägna tiden åt att undsätta honom med benägen assistans av dem hon kan få tag i och litar på.

Eftersom de befinner sig där får man inte heller något av den engelska småstadens behag, som annars också brukar tilltala mig. Paris är ändå Paris, kan man tycka, men det märks att paret inte är på hemmaplan, och kanske inte författarna heller, om jag ska vara kritisk. Historien är nog inte sämre än den brukar vara, men lyfter inte heller direkt. Nu hoppas jag på Mydworth och ett country house murder nästa gång.

121. Magnús Snædal: Det gotiska språket

Det här är ett litet men utmärkt kompendium, som framför allt har sin förtjänst genom en översikt över de handskrifter där gotiskan finns bevarad. För att verkligen ta sig an språket behöver man något mer än de få sidor som sammanfattar grammatiken, men sådana verk finns det inte så få.

120. Maria Maunsbach: En magisk man

I intervjuer i anslutning till den här bokens utkomst har författaren sagt att hennes mål har varit att skriva om och ha blicken på en man på samma sätt som det har varit vanligt att en manlig blick har varit fäst på kvinnor i litteraturen. Vad man än tycker om det är detta en ovanligt konsekvent genomförd skildring av en sorts man som oftare beskrivs som problematisk än placerad på piedestal, metaforiskt uttryckt. Mikael, som han heter, ser även för min inre syn ut som på bilden ovan och beskrivs genomgående som synnerligen attraktiv till det yttre. Hur det står till med hans inre framgår mer successivt, och det är inte till alla delar lika tilltalande.

Man förstår redan tidigt att det är något som har gått snett i den relation som boken på sitt sätt har som huvudtema. Mikael och berättaren ska göra slut (eller om de möjligen har gjort slut) eftersom han ska lämna Sverige och starta ett gym i Thailand. Det är inte så långsökt som det kan verka, för han har ett förflutet inom kampsport och har tillbringat en rätt lång tid där i en liknande verksamhet. Närmast i tid, hemma i Malmö, har han jobbat som flyttgubbe och sparat ihop pengar för det här projektet.

Sedan berättas det omväxlande om den sista helgen de tillbringar tillsammans och om Mikaels liv fram till dess. Berättaren får vi veta mycket lite om, i stort sett bara sådant som relaterar till hennes förhållande till (det vill säga med) Mikael. Ytterst sällan skymtar det att hon har något annat att fylla tiden med eller någon relation till någon annan person. Även det här är imponerande konsekvent.

De båda passar bra ihop, i alla fall så länge de intar sina respektive roller. Mikael äter, fixar praktiska saker samt är naken. Berättaren Jenny lagar mat och beundrar Mikael, enkannerligen hans muskulösa lår. Problem uppstår när de ska göra något annat än äta eller ligga med varandra, för att vara mycket prosaisk. Mikael är inte typen som vill prata om saker, men han har andra talanger, inte minst sex. Det har han också fått tillfälle att öva på, och det är återigen något konsekvent i att det han kan har med kroppen att göra. Bära tungt, äta husmanskost, ha sex, idka kampsport, alltihop saker som man kan göra utan att prata en massa.

Efter hand som de insprängda kapitlen om Mikaels bakgrund blir fler får man en fylligare bild av hur han har blivit den han är. Han har vuxit upp med ensamstående mamma, en föga stabil kvinna som överlämnat mycket av det praktiska omsorgsarbetet till Mikaels mormor. Det är hos henne han har lärt sig uppskatta husmanskost, vilket är en utmärkt egenskap i relationen med Jenny, något mindre så under åren i Thailand, även om han inte säger nej till thailändsk mat heller.

Till sist ska sägas att den här bokens komposition är oerhört elegant. Riktigt hur elegant begriper man inte förrän på slutet när de båda parallella trådarna knyts samman. Det är också en bok som inte påminner om mycket annat jag läser. Den konsekvens jag har nämnt ett par gånger kan generaliseras till att handla om kropp eller varför inte kött. När en hudfärg ska beskrivas görs en jämförelse med sås, som om det vore det naturligaste i världen, och det är det säkert för Jenny, som maten är så central för. Nackdelen för läsaren är att man blir hungrig varje gång man läser ett kapitel.

119. Maja Hagerman: Botvid. Den förste svensken

Det här att Botvid skulle ha varit den förste svensken, som undertiteln anger, vet jag inte om jag kan hålla med om. Men författaren argumenterar väl för det, måste man konstatera.

Botvid levde i slutet av 1000-talet och början av 1100-talet i lantlig miljö på Södertörn. Nu heter platsen efter honom Botkyrka, ingår i södra Storstockholm och genomkorsas av motorvägen E4. Botvid själv lät döpa sig i England och ägnade sig när han kom tillbaka hem åt att sprida den nya kristna läran i bygden. Det var nog inte alldeles lätt, eftersom hans familj av de sparsamma källorna att döma fortfarande var hednisk.

Maja Hagerman har gjort ett gediget underarbete för den här boken, där Botvid kommer och går, allt efter hur konjunkturerna för ett tidigmedeltida helgon växlar genom århundradena. Först handlar det om vad man faktiskt kan säga om honom, inklusive hur han blev helgon och det byggdes en kyrka för att hysa hans reliker. Under medeltiden verkar det ha varit en ganska utbredd kult av honom; bland annat var han något av ett favoritmotiv för altarskåp i Mälardalen. Sedan kom reformationen och helgon hörde till det man skulle tala tyst om. Och så har han med början för ungefär 150 år sedan fått nytt liv när man har velat skapa en nationell historia.

Var Botvid då den förste svensken? I varje fall användes han under medeltiden som en viktig gestalt när en svensk identitet skulle skapas. Han själv hade nog under sin livstid inte kommit på tanken att kalla sig så.

118. Yann och Olivier Schwartz: Atom Agency 1. Furstinnans juveler

Atom är originellt nog ett förnamn ‒ han hör till de exilarmeniska kretsarna i efterkrigstidens Frankrike och är förresten släkt med Charles Aznavour, framgår det (se nedan). Han driver utan större framgång en detektivbyrå, som inte får några intressanta uppdrag att tala om, utan mest skuggar otrogna äkta män och liknande. Men så stjäls Aga Khans hustrus smycken:

och Atom med sällskap får anledning att ta sig an eftersökningen. Det blir en i genren ganska traditionell historia där de ömsom jagar, ömsom jagas, och ibland råkar illa ut, eftersom det finns skurkar av olika slag som är ute efter mer än bara juvelerna.

Det är också traditionellt tecknat i den fransk-belgiska ligne claire-skolan med stora översiktsbilder, där det finns mycket att titta på:



och detaljrika, autentiska miljöer, inte minst bilar från tiden:

Det är alls inget fel på det här albumet, men det är heller inget som lyfter det till något särskilt minnesvärt. Det finns ett album till om Atom, men sedan verkar sviten ha tagit paus sedan 2020.

117. Mark Twain: Cannibalism in the Cars

Långt före Mordet på Orientexpressen skrev Mark Twain om ett sällskap som blir insnöade med sitt tåg utan möjlighet att komma loss. Det här utspelar sig någonstans på amerikanska prärien, innan det fanns någon möjlighet att telegrafiskt anropa en station. När herrarna ombord inser att de behöver tillgripa kannibalism för att inte alla ska dö övergår det hela i en absurd parodi på sammanträden med omröstningar och ordningsfrågor och ajourneringar. Det ska enligt uppgift vara en satir över det amerikanska politiska systemet, men jag tycker den fungerar på ett mer allmänt plan. Möjligen är inte slutet alldeles tillfredsställande, men det är förstås en utmaning att förklara varför någon finns kvar som kan berätta.

116. Vincent O'Sullivan: My Enemy and Myself

Det här är en historia där obehaget uppstår inte genom blodvite, även om det förekommer sådant också. I stället är det närmast ett paradexempel på opålitlig berättare, dessutom en som gör att man som lyssnare inte kan vara säker på vad som är verkligt och vad som bara finns i hans huvud. Att det ska gå illa förstår man redan tidigt, när föremålet för hans uppvaktning också får en annan manlig vän. Men i sitt lilla format, ungefär en kvart i lyssnad form, är det riktigt bra.

115. Mark Twain: 1601

Obildad som jag är hade jag ingen aning om vad som väntade mig här, utan trodde att detta var ännu en av Mark Twains humoristiska noveller. Det är det också på sätt och vis, men det är verkligen inte hela sanningen.

1601 är en historia som utspelar sig det året, närmare bestämt i drottning Elizabeths av England privata gemak. Där samtalar hon med bland andra Shakespeare, Francis Bacon, Walter Raleigh och Ben Jonson, alla notabiliteter från tiden och åtminstone tänkbara som sällskap till henne. Historien har blivit utnämnd till "the most famous piece of pornography in American literature", men det har senare motsagts, och jag kan inte heller hålla med om att det är pornografi i det ordets vanliga mening. Däremot handlar det ganska mycket om kroppsfunktioner av olika slag.

Det medförde hur som helst att novellen länge inte kunde publiceras på vanligt sätt, utan cirkulerade i små privata upplagor, från allra första början utan att det framgick att det var Mark Twain som var författaren. Om allt detta får man en grundlig orientering, ty av en timme och tjugo minuter är det bara sjutton minuter som ägnas själva novellen, medan resten är en lång introduktion och en något kortare samling fotnoter.

I våra fördomsfria dagar finns den förstås tillgänglig på Project Gutenberg, och där kan man också läsa introduktionen och fotnoterna. Om man nöjer sig med lite sekundärläsning har den också en egen artikel på Wikipedia.

114. Mark Twain: The McWilliamses and the Burglar Alarm

Efter påtryckningar från mrs McWilliams går mr McWilliams med på att låta installera ett elektriskt tjuvlarm hemma. Det visar sig vara en rätt usel idé, eller i alla fall en rätt usel lösning på ett problem, som möjligen inte var så allvarligt från början, eftersom de får fler påhälsningar av tjuvar efter installationen, som dessutom kräver återkommande uppdateringar, som det hade kallats idag. Humorn uppstår oftast i att varken paret McWilliams eller inbrottstjuvarna uppträder som man hade väntat sig. Det är inte en intrig som håller för en roman, inte heller en längre novell, men den här historien som tar en kvart att lyssna på är alldeles lagom lång för idén.

113. Mark Twain: The Belated Russian Passport

Mark Twain skrev inte bara om Tom Sawyer och Huckleberry Finn, utan även mycket annat, inte minst noveller. Den här handlar om den unge amerikanen Alfred Parrish, som är på bildningsresa i Europa, men han får snart inta birollen i både berättelsen och sitt eget liv. Han befinner sig i Berlin och ska samma kväll ta natttåget till Paris f v b till hemlandet. På en ölhall råkar Alfred på den frejdige major Jackson, även han amerikan, som tycker att den unge mannen borde se Sankt Petersburg innan han lämnar Europa. Konsulatet har stängt för dagen, men majoren tycker att det mesta går att lösa, inklusive att ta sig in i Ryssland utan pass (som vid den här tiden verkar vara något i stil med visum). Att befinna sig i Ryssland utan lagliga papper kan leda till tio år i Sibirien, vilket Alfred förstås inte önskar sig. Det är en rätt rolig historia som håller oväntat bra fortfarande, kanske för att vi fortfarande stöter på folk som är som major Jackson och tycker att allt bara ska lösas med motiveringen "vet ni inte vem jag är".

112. Vincent O'Sullivan: Will

De här novellerna av Vincent O'Sullivan är mycket upptagna av döden, utan att det alltid är kriminalhistorier eller utpräglade skräckberättelser. Den här måste nog ändå placeras i den senare genren, eftersom det handlar om en man som tar livet av sin fru, som i sin tur lovar att hämnas från andra sidan graven. Tematiskt skulle det här kunna vara Edgar Allan Poe.

111. Robert E. Howard: Rattle of Bones

Den här novellen är från 1929, men den känns äldre än så, om det nu beror på att den utspelar sig någon gång vid skiftet 1500-/1600-tal eller på något språkligt. Det handlar om två herrar, en fransman och en engelsman, som kommer till ett värdshus i Schwarzwald och tar in där med oönskade följder. Eftersom det hela ska klaras av på bara en dryg kvart går det undan, möjligen lite för mycket för att resultatet ska bli riktigt bra.

110. Mattias Edvardsson: Odjuret på andra sidan sjön

Mattias Edvardsson skriver inte bara spänningsromaner (och numera traditionella polisdeckare) för vuxna utan också för yngre läsare. Den här står på Hcg på biblioteket, det vill säga är tänkt för 9- till 12-åringar. Min kontakt med den målgruppen är mycket begränsad, men jag tror att berättelsen som sådan kan fungera. Däremot är det något med den som känns platt och aningen oengagerat. Kanske är det att varken språk eller något annat signalerar tempohöjning när det faktiskt blir spännande på allvar i andra halvan.

Det handlar om Wille som inte alls är intresserad av att tillbringa sommaren i en hyrd stuga med sin mamma och hennes nya kille. I grannstugan, den enda i närheten, bor två syskon och deras pappa, som nog borde befinna sig närmare ett sjukhus, men han har tillbringat alla sina somrar där, och så ska det vara i år också. Rakt över sjön ligger ett annat hus och där bor alltså Odjuret. Det Wille får reda på är att det är en man som har dödat hela sin familj. Det här upptar förstås både honom och syskonen Viola och Romeo, för hur kan ett sådant odjur få gå löst?

Wille är en sympatisk huvudperson, och skildringen av honom hör till det bästa i boken. Han är i sina egna ögon en fegis, men man behöver inte ha läst mycket litteratur för att gissa att han kommer att behöva utmana den självbilden. Övriga medverkande utvecklas mindre. Hur det är med Odjuret ska förstås inte avslöjas, men man får åtminstone en förklaring.

109. Knut A. Jacobsen: Buddhismen. Religion, historia, liv

Liksom författarens motsvarande bok om hinduismen är det här en grundlig grundbok i ämnet. Den betonar möjligen det förflutna och Buddha själv i en utsträckning som gör att nutidens buddhism, inte minst den som finns utanför Asien, inte blir särskilt utförligt behandlad. Nu har jag läst hela boken, men jag tror att den också fungerar bra som referensverk och kan läsas i delar av den som söker något särskilt.

108. Tony Samuelsson: 5 november 1954

Veckans radionovell handlar om vad som kan ha hänt efter Stig Dagermans död, närmare bestämt hos hans mor. Han växte upp med sina farföräldrar och hade mycket begränsad kontakt med henne; så långt verkar den här fiktionen följa verkligheten. Vad som verkligen sades i samtal är möjligen inte lika säkert. Det är en fint berättad novell som trots det tunga temat inte blir outhärdlig. Däremot är jag inte säker på om jag tycker att det tillför något att låta den handla om en verklig person.

107. Knut A. Jacobsen: Hinduismen. Historia, tradition, mångfald

Nu pågår projektet att läsa ut halv- eller trekvartsläst kurslitteratur i anslutning till hemtentamina. Det kan komma att sätta avtryck här de närmaste veckorna. Detta är vad titeln säger, en grundlig översikt över hinduismen med dess olika inriktningar, traditioner, gudar och gudinnor. Stundom blir det tjockt med namn och termer, men då får man andas in och simma vidare och hoppas att man kommer ut på andra sidan. Något har förhoppningsvis fastnat.

106. Marie Tillman: Familjen Fågel. Först är det roligt

Förutom att familjemedlemmarna ser ut som fåglar börjar den här historien ganska normalt. Efter ett tag blir det allt mindre normalt, till den grad att det mot slutet är närmast absurt. Ingen av de medverkande säger eller gör vad som förväntas av dem. På det sättet är titeln missvisande, för det är inte förrän i andra halvan som det blir riktigt roligt. Då är det å andra sidan som en skickligt spelad fars där alla har något att dölja.

105. Pamela Jaskoviak: Medicin mot melankoli

Pamela Jaskoviak har inte hörts som kåsör i Godmorgon världen på ett tag, var min första tanke när jag hittade den här diktsamlingen på biblioteket. Det är där jag har stött på henne oftast, men nu verkar det som om hon inte har varit med där på ett par år.

Titeln antyder att dikterna ska uppfattas som humoristiska, men det är bara glimtvis, om jag nu inte totalt missar något. När det glimtar till är det å andra sidan väldigt roligt på ett par ställen. Annars är temat natur, vill jag sammanfatta det som, ibland med en terminologi som hämtad ur en lärobok. Efter en sådan formulering ("en tvåhjärtbladig kärlväxt") kan det sedan sväva iväg och bli synnerligen poetiskt.

104. Axel Hellby: Det är pengarna man minns

Hur minnet fungerar är ett centralt tema i den här novellen där författaren återvänder till en arbetslivserfarenhet från ungdomen. Det är inte alls bara pengarna han minns, men han visar på ett intressant sätt hur vissa detaljer fastnar i minnet, medan andra inte alls gör det, fast de borde ha varit viktigare.

Noveller har sina fördelar för både författare och läsare. De måste inte alls ingå i en tryckt novellsamling; den här har sitt ursprung i en tidskrift men är nu elektroniskt publicerad. För läsaren kan en fristående kort historia vara det man hinner eller orkar med under en viss lässtund. Vad gäller det ekonomiska så är den gratis här.

103. Tove Jansson: Pappan och havet

Bokcirkeln har temat världens sju underverk (vi har gärna teman på temat sju, eftersom vi är sju stycken i cirkeln). Den här boken anknyter till temat genom att en fyr har en central roll, och fyren på Faros vid Alexandria var ju ett av antikens sju underverk.

Vi i cirkeln hade lite olika ingångar till Muminvärlden, även om den är en sådan fiktiv värld som man kan veta ganska mycket om utan att egentligen ha läst böckerna. Vi konstaterade att den här delen i serien, den åttonde, inte innehåller det stora person-, eller rättare sagt figurgalleri som man förknippar med Mumindalen. Det är bara Mumintrollet, hans föräldrar och lilla My som reser iväg i båt, och på något inte helt förklarat sätt finns också Mårran med.

Pappan har fått för sig att han ska bli fyrvaktare på en ö:



och då får resten av familjen följa med, antingen de vill eller inte. Egentligen vet han ingenting om hur man sköter en fyr, och det hela går därefter. Resten av familjen sköter sitt, var och en för sig, men alla sammanstrålar vid måltiderna.

Vi hade en hel del att diskutera, fast vi inte var odelat positiva till karaktärerna, som onekligen har sina sidor. Men det visar ju också att det här är en kvalificerad författare som tar sina läsare på allvar.

Den platsangivelse som finns på bilden ovan:

leder inte till någon ö, men det lär finnas ett grund där, hälsar Wikipedia.

102. Axel Hellby: Skadeskjuten

Varje svensk ort som är stor nog att ha en polis stationerad förefaller numera också bli miljö i en deckare ‒ eller helst en serie deckare, så länge befolkningen räcker att ta livet av. (Morden i Midsomer fyller trettio nästa år och är framme vid säsong tjugofyra. Men där är det ju ett helt grevskap, förstås.) Ett annat grepp är att skapa en fiktiv plats, som Axel Hellby har gjort i den här serien, som inleddes förra året och finns i fyra delar hittills. Stället heter Brannvik och ligger vid Bråviken i södra Sörmland, såvitt jag förstår ungefär där Nävekvarn finns i verkligheten. Författaren har också låtit Nävekvarn låna ut lagom mycket till fiktionen (se intervju på det temat här), men jag kan förstå att det känns praktiskt att få hantera även en verklig plats som fiktiv när det gäller vad man behöver eller inte för intrigens skull.

Brannvik är ändå mycket relaterbart även för mig som aldrig har varit i Nävekvarn. Det påminner om många andra orter i landet där samhällsservicen inte är vad den har varit. Det kan bero på olika saker, men i Brannviks fall undrar jag om inte orten lider av att ligga lite för nära annat. När man kan ta sig till Nyköping på under en halvtimme (märk väl, om man har en bil och får köra den) kan man inte räkna med ett stort utbud av specialaffärer på orten. Brannvik har en mataffär (som kallas "mataffären"), en grillkiosk (som kallas "grillkiosken") och ett näringsställe som kunde ha kallats sunkhak om det låge i en förort. När det nu är det enda som finns samlas både sunkiga och mindre sunkiga gäster där. Och så finns det skola och lite annat, men det framställs inte som en ort där folk trivs, snarare att folk har hamnat där av något skäl (exempelvis att de är födda där) och inte orkar ta sig därifrån.

Frank Murke är "polis i ensam tjänst", stationerad i Brannvik. Det betyder att han har rätt begränsade befogenheter och att polisen i Nyköping tar över det mesta så snart det blir allvar. Det påminner om det som hette kvarterspolis när jag växte upp, men Frank verkar inte ha resurser, eller för den delen fallenhet, att arbeta uppsökande och förebyggande på det sättet jag minns att vår kvarterspolis, känd som Börje Byling, gjorde. Han har heller inte ‒ ännu ‒ det kontaktnät som skulle behövas. Ändå är han inte rakt av utböling, för han har ärvt sin morfars nedlagda bensinmack, och det är så praktiskt att han kan både bo och inrymma poliskontoret där. Som nyttig medhjälpare anställer han Erna, infödd och entusiastisk, vare sig det gäller att röja upp i morfaderns förråd eller att se till att det kommer upp gardiner. Och så ser hon till att Frank åker ut och undersöker sådant som behöver undersökas, till exempel liklukt.

Brottsligheten i Brannvik är av blandat slag. Till genrens konventioner hör att även småsaker kan visa sig ha bäring på den grövre brottslighet som så småningom intar centralplatsen här. Då är det praktiskt att det är Frank som har varit ute och pratat med en bonde som har fått sitt stängsel nedrivet eller en rektor som har anmält skadegörelse på skolan. Det här är potentiellt krävande för både författaren och läsaren; det gäller att hålla ordning på allt som händer och inte tappa bort någon av trådarna. Det är nog också krävande för Frank Murke att behöva jonglera med allt på egen hand, samtidigt som man inte kan komma ifrån att han inte är en polis som gör sig bäst i grupp.

Frank motsvarar däremot inte övriga fördomar om poliser i Nordic noir, de där som ska ha dåligt humör, dålig mage, dåliga familjerelationer och gärna en utrerad musiksmak. Det som är Franks kännetecken är att han läser pocketböcker, mestadels av författare som finns även i vår verklighet, men också något verk som är fritt uppfunnet för att roa både författare och läsare (i varje fall denne läsare). Han äter väl inte särskilt sunt, men heller inte anmärkningsvärt uselt, och hans familjerelationer är obefintliga eftersom exhustrun och dottern befinner sig i Australien. Där tror jag att jag har identifierat något som går att återkomma till framöver, om författaren vill följa genrekonventionen att polisen ska ha ett privatliv. Annars är det välgörande med någon som fungerar rimligt väl i sina arbetsuppgifter utifrån de förutsättningar som ges.

Därmed är Frank Murke inte en karaktär som jag omedelbart faller i farstun för; det är han för vanlig och normal för. Däremot tror jag att det draget gör att vi läsare inte kommer att tröttna så fort på honom som vi riskerar att göra med en Poirot (som ju till och med Agatha Christie själv tröttnade på). Och Brannvik har potential att hysa fler intriger, just på grund av sin vanlighet.

(Som tidigare ska sägas att författaren och jag känner varandra.)

101. Li Österberg: Gudabröllop

Jag kom av någon anledning i otakt med de här serieromanerna av Li Österberg, så jag har redan läst den som kommer efter denna. Här får man alltså ta ett steg tillbaka vad gäller Hades' och Persefones relation, den som så småningom utmynnar i att de gifter sig. Ganska mycket av handlingen i den här delen utspelar sig under anthesterierna, en vårfest där olika slags rollspel och fruktbarhetskult är viktiga inslag.

Det är som vanligt respektlöst berättat i förhållande till de myter som ligger till grund:



men Hades är lika mycket svåråtkomlig bad boy som vanligt:



Det här påminner inte om mycket annat. Det gäller dels relationen till den grekiska mytologin, som brukar vara mer idealiserad än här, dels den pregnanta tecknarstilen i svartvitt, som gör sig väl för sammanhanget.

100. F. Anstey: The Black Poodle

Här handlar det om en ung man som råkar skjuta ihjäl grannens hund när han egentligen skulle skjuta på grannskapets katter. Ingetdera är särskilt meriterande, särskilt inte om man är betuttad i grannens niece. Så den unge mannen håller tyst om vad som har hänt och försöker få tag i en ny hund, för alla svarta pudlar ser ju i stort sett likadana ut. Man kan gissa att det inte kommer att gå bra. F. Anstey är verkligen oförtjänt bortglömd.

99. Vincent O'Sullivan: When I was Dead

Utgångspunkten i den här novellen är ovanligt nog att den person som är berättarröst är död, men inte riktigt själv har insett det. Så kan man i alla fall tolka det som händer, när alla övriga medverkande utgår från att han har avlidit hastigt och vidtar de åtgärder man då vidtar. Det blir både konstigt och obehagligt för oss, men inte i samma utsträckning för karaktärerna, vilket man hade kunnat tro.

98. Ronny Söderlind: Chiroptera

Den här novellen visade sig vara ett alternativt universum till Rödluvan (så är det åtminstone möjligt att tolka den), Men den lever också ett eget liv med en huvudperson som hyr eller lånar ett torp på villkor att han varje morgon besöker den äldre kvinna som äger det och ser till att hon kommer ur sängen. Bara där är ju en situation som inte är alldeles bekväm, som det heter numera. Det hinner vara både roligt och skrämmande innan det tar slut på ett mycket öppnare sätt än sagor brukar.

(Storkriket är ett område där kommunerna Lund, Eslöv och Sjöbo gränsar till varandra; Vingpennan är en skrivtävling med utgångspunkt däri. De sex nominerade bidragen (av sammanlagt 111!) har tryckts upp och distribuerats till bibliotek i området, men kan också läsas och höras här.)

97. Johanna Samuelsson: Kriskortet

Det är ingenting underligt med att klä sig i högklackat och klänning när man ska på dejt. Men det blir inte lyckat om ens sällskap har tänkt sig att man ska ut och vandra i naturen och titta på fåglar från ett gömsle. Utan att avslöja hur det går kan jag ändå säga att den här novellen är både rolig och aningen oroande.

(Storkriket är ett område där kommunerna Lund, Eslöv och Sjöbo gränsar till varandra; Vingpennan är en skrivtävling med utgångspunkt däri. De sex nominerade bidragen (av sammanlagt 111!) har tryckts upp och distribuerats till bibliotek i området, men kan också läsas och höras här.)

96. Louise Ragnartz: fyra dikter någonstans i storkriket

Det här är den sortens dikter som jag har svårast att ta till mig. Det känns hela tiden som om jag är i närheten av att förstå något som jag inte får grepp om. Innehållet, som jag tolkar det, svävar mellan dröm och verklighet. Kanske är det här läsning som vinner på att diskuteras med någon medläsare.

(Storkriket är ett område där kommunerna Lund, Eslöv och Sjöbo gränsar till varandra; Vingpennan är en skrivtävling med utgångspunkt däri. De sex nominerade bidragen (av sammanlagt 111!) har tryckts upp och distribuerats till bibliotek i området, men kan också läsas och höras här.)

95. Stina Karlström: Dagbok från trakten

Här skildras utomhusarbete utan skiljetecken, vilket ger framställningen en något andlös karaktär. Innehållsligt möts vardagen (handledsstöd och lokala ortnamn) och naturen som i någon mening är opåverkad av civilisationens ansträngningar att tygla den.

(Storkriket är ett område där kommunerna Lund, Eslöv och Sjöbo gränsar till varandra; Vingpennan är en skrivtävling med utgångspunkt däri. De sex nominerade bidragen (av sammanlagt 111!) har tryckts upp och distribuerats till bibliotek i området, men kan också läsas och höras här.)

94. Salomon Hedqvist: Om storken. Om fladdermusen. Om boken

Här samsas tre dikter (det ska kanske sägas att den tredje handlar om trädet bok). De är arrangerade grafiskt och åtminstone den första liknar också en stork. Även språkligt är de i bunden form på ett möjligen otidsenligt men charmigt sätt. Jag, som sällan läser poesi, uppskattade dem ändå.

(Storkriket är ett område där kommunerna Lund, Eslöv och Sjöbo gränsar till varandra; Vingpennan är en skrivtävling med utgångspunkt däri. De sex nominerade bidragen (av sammanlagt 111!) har tryckts upp och distribuerats till bibliotek i området, men kan också läsas och höras här.)

93. Johanna Eklund: Andas tussilago och blåsippa en stund

Storkriket är ett område där kommunerna Lund, Eslöv och Sjöbo gränsar till varandra; Vingpennan är en skrivtävling med utgångspunkt däri. De sex nominerade bidragen (av sammanlagt 111!) har tryckts upp och distribuerats till bibliotek i området, men kan också läsas och höras här.

Det här första bidraget är originellt nog dramatik, ett litet stycke i tretton scener för fyra roller (eller hur man ska tolka det när en roll är "Träden"). Det handlar mest om en kvinna och hennes samtal hos en psykolog, och där saknas inte humor och udd. Om det här är spelbar dramatik på scen är jag inte rätt person att bedöma, men i inläst version fungerar den riktigt bra.

92. Oscar Wilde: The Model Millionaire

Om inte annat fick den här novellen mig att undersöka hur det ligger till med termerna pound, guinea och sovereign, som så ofta återkommer i historiska skildringar av Storbritannien. Alla tre nämns i den här historien. Var och en får ta ansvar för sin egen läsning i relation till vilken tid den handlar om, men för 1890-talet, när detta utspelar sig verkar det ha varit så här:

- Den normala valutan var pound/pund, indelat i 20 shilling, var och en indelad i 12 pence.

- En guinea motsvarade ett pund och en shilling, det vill säga 1,05 pund, och användes för att ange vissa priser och löner. (I det här sammanhanget säger en av de medverkande att läkare, poeter och konstnärer betalas i guineas.)

- En sovereign var en benämning på ett guldmynt med nominellt värde på ett pund.

Själva intrigen som ryms på mindre än en kvart är snyggt komponerad och innehåller en härligt ironisk vändning på slutet. Ändå är det mer den wildeska formuleringskonsten man minns. Eftersom det handlar om den londonska halvdekadenta kultureliten är den inte heller malplacerad.

91. Mirja Unge: Raggarrundan

På ytan händer det nästan bara vanliga saker i den här novellen. Ett litet ungdomsgäng åker samma runda runt byn som vanligt med en Epatraktor. Men så står det en vuxen man och liftar, vilket förstås är underligt på flera sätt. Det här är ett litet mästerstycke i hur författaren förmedlar att något inte står rätt till utan att egentligen säga det. Det här är nog årets bästa radionovell hittills.

90. Håkan Nesser: Det finmaskiga nätet

Med denna tionde bok når serien om kommissarie Gunnar Barbarotti sitt slut. Det är ingen spoiler, för det framgår i en inledande anmärkning, och tycker man ändå att det är en spoiler står det dessutom i presentationstexten hos min strömningstjänst. Det här är också ett naturligt ställe att sätta punkt, eftersom han och sambokollegan Eva Backman står i begrepp att gå i pension och flytta från det fiktiva Kymlinge till det autentiska Gotland. Även om de halvt om halvt pratar om Fårösunds detektivbyrå är min gissning att Nesser håller sitt löfte och sätter punkt här. Som han skriver i sitt efterord finns det något snyggt i att det därmed har blivit tio böcker om Barbarotti (fast det först kallades för en kvartett som blev fem böcker), tio om Van Veeteren och så en där de båda fick träffas och samarbeta. (Som grädde på tårtan hette den första Van Veeteren-boken Det grovmaskiga nätet.)

I huvudsak handlar det här om ett gammalt fall från nittiotalet, när både Barbarotti och Backman var lediga från Kymlingepolisen av olika skäl. Deras dåvarande chef Asunander är förstås pensionerad vid det här laget, och som av en händelse finns han också på Gotland, på ett äldreboende i Visby. Han är sysselsatt med att försöka få ordning på vad som egentligen hände, och när något behöver kompletteras rycker Barbarotti och/eller Backman in. Det här gör att ingen av de båda egentligen kan sägas ha ansvar för själva utredningen, om det nu ens är en utredning. Och Asunander själv är snål med information till dem, liksom de inte alltid berättar allt för honom.

Förutom det här får vi läsare-lyssnare också en del information i form av kapitel som faktiskt utspelar sig på nittiotalet (och några återblickar därifrån till tidigare händelser). Däremot är det oklart hur den informationen eventuellt når någon av de tre poliserna. Jag har väldigt svårt för det här berättarsättet, för jag tycker det är ett oärligt sätt att hantera sina karaktärer, som jobbar och sliter, men av författaren förvägras vettiga arbetsvillkor.

Fallet är vad jag skulle kalla typiskt nesserskt. Det dyker upp en man hos polisen och hävdar att han har strypt sin fru i deras hem. Men när polisen kommer dit finns där ingen fru, varken strypt eller levande, och han vill inte berätta mer. De har alltså dels ett försvinnande, som möjligen är ett mord, dels en gärningsman som har erkänt mordet, men inte berättar vad han eventuellt vet om försvinnandet. Det är lovande utgångspunkter, men de slarvas lite bort genom att de blir delar i en mycket längre och spretigare intrig, som bitvis är svår att hålla ordning på, både för författaren och läsaren, är mitt intryck.

Till det svåra hör också att det här är en historia som nog gör sig bäst läst i pappersform. Det blir så småningom tjockt med folk, som är släkt med varandra på olika sätt, och även om Barbarotti och Backman pedagogiskt går igenom det med varandra flera gånger är det inte lätt att hålla i huvudet. Det förekommer också chiffer som har sin betydelse för lösningen, och det är ett inslag som är mer eller mindre omöjligt att fullt ut ta till sig i lyssnad form.

Det här är inte den bästa Barbarotti-boken, och för den som har önskat sig att serien skulle sluta på topp är det möjligen en besvikelse. Men jag tror att vi som har hållit ut fram till nu ändå kan vara rimligt nöjda, för det är en omisskännlig Nesser med dröjande tempo och olyckliga människor som han brukar skriva om. Barbarotti och Backman är däremot lyckliga över att få gå i pension, kanske rentav över att inte behöva utreda fler fall.

89. Sofie Axelzon: Gula rosornas stad

Ett vanligt feelgoodupplägg, så vanligt att det närmast har blivit standard, är "ung kvinna flyttar till småstad, startar ny karriär och träffar potentiell partner". På vägen ska det finnas lite problem, exempelvis genom att karriären stöter på hinder eller att den potentielle partnern är motvillig. I de här avseendena är detta en typisk feelgood, men här finns definitivt också originella inslag.

Huvudpersonen Iris är akademiker, och hennes nya eller halvnya karriär består i att ta hand om ett fynd av gamla böcker i Strängnäs, dit hon alltså flyttar från sin tidigare tillvaro som mambo i Gustavsberg och doktorand vid Stockholms universitet. Det gör att det här på många sätt ligger långt från de traditionella starta eget-berättelserna om surdegsbagerier, hattaffärer eller andra härligheter.

Här finns också ett inslag som är mer typiskt i deckare av olika slag, nämligen en oförklarad historia i dåtid. Sådant har man ju också stött på förr, men här är det en medeltida sägen om en munk och en nunna som sägs ha fått barn tillsammans. Hur det ligger till med sanningshalten i den är länge okänt för Iris och hennes nutida omgivning, men vi läsare får i återblickar så mycket information att vi åtminstone vet att de båda har funnits och haft en relation. Hur den relaterar till nutiden behöver man inte ha läst väldigt mycket spänningslitteratur för att lista ut, men det gör faktiskt inte så mycket.

Osökta möjligheter att berätta om Strängnäs historia infinner sig förstås, och där kan det understundom blir lite långrandigt. Man får det man behöver ända från stadens etablering med kloster och domkyrka fram till nittonhundratalspoeten Bo Setterlind, som var den som myntade uttrycket "gula rosornas stad". Och varje inblandat hus har sin historia, nogsamt berättade i intrigen och i ett (för) långt efterord.

Normalt är jag inte förtjust i alltför omfattande inslag av den sorten, inte heller i en bok som håller måttet för övrigt. Men här fungerar det på något sätt, eftersom Iris som inflyttad och historiker rimligen måste orientera sig i allt detta. Därmed är det här en oväntat bra historia, även för oss som aldrig har varit i Strängnäs.

88. Gabriella Ahlström: Minne och begär

Greppet att låta en romans handling utspela sig under en enda dag är använt tidigare, men kan vara effektivt om det hanteras på rätt sätt. Utan paralleller i övrigt tänker jag på Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping, som handlar om en dag från morgon till kväll, men också har avsnitt som ger bakgrund till dagens händelser.

Här befinner vi oss i någon sorts nutid, i varje fall en tid som infaller efter att pandemin har peakat, men ännu inte helt lagts till handlingarna. (Baksidestexten säger "en inte alltför avlägsen framtid", och det händer vissa saker som pekar på att det kan vara så.) Huvudpersonen Maggie är författare, åtminstone på så sätt att hon har skrivit böcker som har kommit ut, men just nu verkar hon inte skriva mycket alls. Hennes man är konstnär, och målar visserligen både den aktuella dagen och i allmänhet, men inte heller han har samma fart i karriären som tidigare. De bor sedan ett litet tag i Malmö efter att ha lämnat ett radhus i Stockholmsområdet, dels på grund av pandemin, dels på grund av ekonomin. Tillsammans med dem bor sonen David som går på gymnasiet, och så finns där också ett rum åt den äldre sonen Tom. Honom har de inte sett på ett bra tag, och ingen av dem vet riktigt var han befinner sig eller vad han gör. Möjligen är han med i något av de aktivistiska sammanhang som Malmö flödar över av, i varje fall i den här fiktionen. Den aktuella dagen är en fredag, och av någon anledning tror åtminstone Maggie att han ska komma hem just en fredag, så då anstränger hon sig lite extra med maten.

Det är en för dagens förhållande ovanligt kort roman, bara ungefär tvåhundra sidor, men den är ovanligt lagom lång. Det som ska berättas finns där, och även om det händer både stora och små saker är det inte något av det som tilllåts bre ut sig i oändlighet. Det är av olika skäl ingen glad tillvaro familjen har, för Toms frånvaro är inte det enda olösta problemet. Snarare hopar de sig, utan att någon tar tag i dem så som man hade önskat för deras egen skull att de hade kraft till. Det betyder inte att allt är nattsvart, men alla de tre närvarande i familjen verkar ha svårt att ta vara på de ljusglimtar som finns. Att de alla tre nöjer sig med det otillfredsställande är vad jag identifierar som ett genomgående tema. Utan att vara spektakulär i handling eller språk är den här boken faktiskt en läsupplevelse som jag inte gissade att jag skulle få just här.