94. Håkan Nesser: Eugen Kallmanns ögon

När man inte bevakar utgivningen och jagar recensionsexemplar får man ställa sig i kö på biblioteket och vänta någon månad på Nessers nya. Jag blev ju, som den trogne besökaren här kanske minns, lite besviken på hans förra*, men här tycker jag att han är tillbaka i gammalt gott slag.

Först ska vi reda ut det här med "staden K-", tänkte jag. Allt han har skrivit utspelar sig inte där, men han har återvänt dit av och till. Det brukar väl anses att det ska vara hans födelsestad Kumla, som i och för sig också har figurerat under eget namn. Här ligger K- i "det inre av mellersta Norrland", vilket Kumla ju inte gör. Men sedan beskrivs det som "ett mindre centrum för svensk skoproduktion" med "ett av landets rymningssäkraste fängelser" och det är väl så mycket Kumla man kan begära utan att det uttryckligen skrivs ut. När sedan också "centralorten Ö- på fyra och en halv mils avstånd" passar in är jag beredd att ändå kapitulera. Men så får vi reda på att vi är "nära sextiotredje breddgraden", vilket gör att Ö- kanske snarare skulle vara Östersund. Där finns ingen småstad på K i närheten, men det hindrar förstås inte att det kan vara ett Kumla i andra omgivningar. Egentligen är K- för allmänt beskrivet för att man ska känna igen sig. Eller också är det just så allmänt beskrivet att alla med någon erfarenhet av svensk småstad känner igen sig.

Eugen Kallmann är ännu en av dessa Nesserkaraktärer med internationella namn; han skulle kunna vara svensk, men lika gärna tysk eller något annat. Han är död redan när boken börjar, mystiskt förstås, liksom hans liv som svensklärare på den ena högstadieskolan i K- verkar ha varit. Han måste ha varit en populär lärare, förstår man; någonstans som jag nu inte hittar tillbaka till står det ungefär att han är den typen som alla elever kommer att minnas och berätta historier om resten av sina liv. Och någon sådan lärare hade vi väl alla i skolan. Då tyckte man inte de var riktigt kloka, nu är det deras lektioner man minns.

Det är något som gör att man dras in i berättelsen, redan efter någon sida sprider sig ett nästan fysiskt välbehag hos mig, och då är det ändå en ganska deprimerande början. Kallmanns efterträdare som svensklärare (Leon Berger, återigen ett internationellt namn) har nämligen förlorat sin fru och dotter i en olycka och kommer till K- närmast för att byta miljö i terapeutiskt syfte. I sitt nya skrivbord, som är Kallmanns gamla, hittar han en uppsättning dagböcker, som förstås också är mystiska.

Sedan är det stillsamt spännande när Leon, ett par kolleger och några elever i olika konstellationer ägnar sig åt privatspaning angående Kallmanns död och vad det nu är för något han skriver om i sin dagbok. Alla de medverkande berättar omväxlande, ett grepp som kan bli misslyckat, men här tycker jag att det fungerar. Att de medelålders adjunkterna låter som Nesser själv brukar låta är kanske inte så konstigt; han var ju själv en medelålders adjunkt för inte så många år sedan. Svårare har jag för att även tonåringarna låter som medelålders adjunkter, och det är väl det som recensenter också har haft något emot.

En liten skojighet (jag tror kanske inte att jag har upptäckt alla) är att skolpsykologen heter Herman Kling. Vi som är trogna Nesser får också vår belöning genom att en av de medverkande har varit och vandrat vid Winsford.

* om man bortser från hans hundmemoarer som kommit däremellan