Bakom pseudonymen Karl-Einar Holm döljer sig sex författare, som inte döljer sig mer än att de presenterar sig i ett efterord, finns på bild på baksidan och dessutom har varit med i några reportage i lokalpressen, som man kan hitta om man googlar. De har arbetat i stafettform utan synopsis och har enligt efterordet haft en inte helt lätt uppgift att knyta ihop säcken. Arbetsformen har satt sina spår här och var. Det är ibland lite spretigt, någon gång märker man att det är någon som hellre skriver om någon annan person än den som det vore naturligt att fortsätta med, och ibland spelar nog någons yrkesbakgrund en lite för framträdande roll vid ämnesvalet. Men de får ihop slutet på ett fullt godtagbart sätt, särskilt om det är sant att det inte var planerat på förhand.
Det hela är en deckare som kunde ha hetat Modelljärnvägsmordet, eftersom det börjar på en modelljärnvägsklubb i Klippan. Förebilden ska ligga i Hässleholm, men Klippan har fördelen att en del av ortens verkliga förflutna - mord och rasism - kan flätas in i handlingen på ett ibland rättså snitsigt sätt. Huvudpersonerna är en före detta polis, som fortfarande konsulteras i svåra fall, och så Karl-Einar Holm själv, som i fiktionen är journalist och har äran att upptäcka det första liket. De har också förhållandevis kompetent hjälp av riktiga poliser, varav åtminstone en har den i deckare obligatoriska dåliga magen.
Klippan har jag inget nära förhållande till, men Karl-Einar bor i Lund, där jag jobbar och har bott. Liksom han går jag gärna på Saluhallen. Sedan är det lite Kivik, där hans medutredare bor, lite Malmö, i vars undre värld det hela förgrenar sig, och lite Tyskland. En bit utspelar sig också vid Kvesarumssjön utanför Höör, och i den trakten har jag tillbringat mycket tid på små skogsvägar. Även om det är för vagt beskrivet här för att man ska känna igen sig fullt ut känns det bekant.
Det här med egenutgivning har både för- och nackdelar. Å ena sidan är det roligt att det faktiskt är ganska lätt att ge ut en egen bok, när man tagit sig besväret att skriva en. Å andra sidan syns det vad ett riktigt förlag gör. Här tycker jag ändå att resultatet är fullt godkänt, även om jag tror att en redaktör hade rekommenderat att inte alla skulle heta ett vanligt förnamn och ett ganska vanligt son-namn, och kanske också ansat bort lite av det som spretar. Men det finns mycket förlagsutgiven litteratur som inte alls är bättre. Den här lever långt på sin intrig och sin berättarglädje.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar