106. Matt Haig: Historieläraren

Utan minsta planering har det blivit fler färska böcker här på sistone. Den här kom på svenska tidigare i år, på engelska i mitten av förra året - och filmen är på väg, om någon nu tvivlade på det. Huvudrollen som historieläraren Tom ska spelas av Benedict Cumberbatch.

Tom har hunnit med en del i sitt liv utöver att vara historielärare, för han är nämligen född i slutet av 1500-talet. Han har en "åkomma", som det kallas, som består i att han åldras mycket långsamt. De som är som han lever normalt fram till tonåren, men sedan åldras de ungefär ett år på 15 år. Det beror på sådant som medicinsk forskning skulle kunna döda för att få undersöka, och därför måste Tom och de få andra han känner i samma situation dölja åkomman. I början av hans liv var det snarare anklagelser om häxeri som gjorde att de levde farligt och var tvungna att flytta åtminstone vart åttonde år för att inte bli avslöjade.

Det är alltså utgångspunkten för historien, som studsar fram och tillbaka mellan nutid och ett antal dåtider. Kanske man kunde ha ransonerat Toms möten med historiska kändisar (Shakespeare, kapten Cook m fl) och låtit honom ha levt ett lite mer realistiskt liv - men jag förstår ju själv att det är lite underligt att kräva realism av den här sortens bok. Efter hand klarnar förstås mer och mer av vad det är som gör att Tom och de andra fortfarande är i fara och hur hans nuvarande livssituation hänger ihop med hans förflutna. (Han har ju dessutom ett ganska omfattande förflutet att relatera till.)

När man måste flytta vart åttonde år är det förstås en del man måste tänka på, till exempel att inte fästa sig för hårt vid andra personer. Det är dels motiverat av de hot som finns i bakgrunden, men det är förstås också en alldeles speciell livssituation att veta att man kommer att överleva alla vänner, anhöriga och kärlekspartners med ett antal hundra år. För att det ska bli en spännande intrig lever Tom förstås inte på alla sätt enligt dessa regler.

Jag tycker att upplägget är intressant och väl hanterat. Det är kanske inte ens en nackdel att det väcker ett antal frågor om hur det skulle vara om det fanns människor av den här typen på riktigt. Förändras ens språk under ett långt liv? Shakespeares engelska var ju annorlunda än dagens, men hade han skrivit och talat så om han hade levt ända till idag? Hur fungerar minnet när man har hundratals år av upplevelser att komma ihåg? Minns man mer eller är det större delar av ens liv som faller i glömska? (Och vad är det då för mening med att leva i tusen år?) Jag tror det här skulle vara en riktigt bra bok att diskutera i bokcirkel, inte bara för de här spekulativa frågorna, utan också för att den berör en del stora livsfrågor, rent av vad som är meningen med livet.