Den här essäsamlingen har jag haft som bredvidläsningslitteratur i flera månader, inte för att den inte är bra, utan för att formen gör den svår att sträckläsa. Det är hela 49 texter och ett förord, de flesta är under tio sidor, och det är blandade ämnen - med tonvikt på litteratur och närliggande, förstås. Det gör att det är svårt att säga något om helheten, annat än att det är intressant och välformulerat, om nu någon trodde annat.
Titeln syftar på en uppmärksammad essä, ursprungligen från 2011, om Bonniers kokbok och hur den har förändrats på femtio år, särskilt vad gäller ål, hare och hummer. Förr var det om inte vanlig så i varje fall förekommande mat, som en husmor förväntades kunna ta hand om från grunden. Nu är djuren i fråga i stort sett försvunna från recepten; om de finns kvar förutsätts de köpas in styckade och färdiga för grytan (eller motsvarande).
En annan text handlar om Sara Danius' egen farfar som var disponent vid Orrefors, och hur hon försöker få klarhet i vad som hände när han fick sluta där. Jag tänker osökt på H.-K. Rönbloms Komosse, även om den utspelar sig sådär ett kvartssekel senare.
Och är det något hon är särskilt bra på så är det inledningar - se här tre exempel:
Nathalie Sarraute tyckte inte om beskrivningar.
Ingen kursiverar så väl som Thomas Bernhard.
En gång besökte Jackie Kennedy Indien.Då gör det inte så mycket att den enda som läsaren (det vill säga jag) känner till är presidenthustrun, inte de två författarna, för nyfiken blir man i alla fall.
Det kan bli mer akademianknuten läsning här framöver, för tidigare i år kom det här paketet i brevlådan:
Jag väljer att se det som att alla sidor ska få komma till tals.
visst är Danius bra
SvaraRaderaJa, absolut!
Radera