Efter den förra till roman omarbetade pjäsen av Agatha Christie, som utspelade sig i slutet av femtiotalet, tar vi nu ett steg bakåt i tiden, men i samma genre. Eftersom den förra var helt fristående från hennes övriga produktion gör det inte så mycket att vi nu möter Hercule Poirot när han var som mest i ropet. Hans tråkige kompanjon kapten Hastings är också med, hemma från Argentina, dit han utvandrade när Christie tröttnade på honom. Eftersom det här alltså är en bearbetad pjäs är det inte Hastings som är berättare, utan man får hans relativa enfald och förutfattade meningar mer indirekt, och frågan är om det inte är bättre ändå.
En verkligt central plot device återanvänds från Christies allra första bok, men den var över tio år gammal när pjäsen kom, och det var väl inte stor risk att många teaterbesökare hade läst den bara ett par veckor innan, som det nu råkade bli för min del. Man känner igen en del annat också, till exempel den mystiske främlingen av kontinentalt ursprung, den hunsade anställde, som varken är tjänstefolk eller familjemedlem, och så förstås mordoffret, despotisk men rik. Villospåren är också på plats, och som vanligt har familjen också tillgång till gift som räcker för att ta livet av alla man önskar. Man får med andra ord precis vad man förväntar sig, på gott och ont.
Här är det John Moffatt som läser, mest känd för att ha spelat Poirot i ett stort antal radiodramatiseringar, men relativt okänd i Sverige, vad det verkar. (Han har också en liten roll som "Chief Attendant" i den klassiska Orientexpress-filmen från 1974.) Men det hörs att det är i Poirots repliker som han känner sig mest på hemmaplan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar