304. Horace Engdahl: Den sista grisen

För att båda sidor ska få höras har jag parallellläst den här tillsammans med hans exfrus skilsmässoroman. Det gav kanske inte så mycket, för man måste ju komma ihåg att det är fiktion. Samtidigt är det förstås något som lockar med anknytningen till verkligheten.

Det mesta av boken är ett avsnitt som heter "Spillror", och består av aforismer och andra kortare texter, som mest ett par sidor. Där finns en del som jag tycker faller platt och en del som är så som bra sådana kan vara:

Ring för avhämtning, stod det. Jag tyckte det stod ring för avrättning. Det stod att biffen var mörad. Jag tyckte det stod mördad. 

Franskan är en häst som man aldrig kommer upp på. Man springer efter den, ängsligt hållande i tyglarna.

Om Sara Danius är mästare på inledningar så är Engdahl möjligen mästare på avslutningar:

Om vi vågade leva, skulle vi också våga dö.

Liksom alla andra kommer jag att dö bland ouppackade kartonger.

Ofta är han ganska bitter och fjär, men jag undrar om det inte är en fasad, för han kan som synes också vara rolig:

Om man inte har något att säga om en författares språk, kan man alltid kalla det musikaliskt.

och det blir inte mindre roligt av hur Svenska Akademien 2004 med Engdahl som ständig sekreterare motiverade nobelpriset till Elfriede Jelinek "för hennes musikaliska flöde av röster och motröster i romaner och dramer som med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt".

Man kan också konstatera att det inte bara är Liza Marklund som pryder sina egna omslag numera.