Författaren till den här boken var själv radions förste särskilt anställde språkvårdare med början 1981, och hade dessförinnan skrivit sin doktorsavhandling om ett så passande ämne som Sven Jerrings språk. Han är alltså själv i högsta grad en del av det han skildrar - också eftersom han var hallåman och sportreporter några år på sextiotalet - men hanterar det väl, tycker jag. Det är inte så konstigt att det under de omständigheterna är den andra halvan av boken, om hans egen tid som radions språkvårdare, som är mest intressant.
Som språkvårdare i ett ljudmedium blir det förstås särskilt tillfälle att ägna sig åt uttalsfrågor, men det finns många aspekter på dem. Det man kanske först tänker på, hur enskilda ord uttalas, är bara en del av ämnet. Här får man reda på hur det gick till när skånskan blev accepterad som uttalsvariant även hos nyhetsuppläsare - tidigare hade den haft lång hävd hos kommentatorer, föredragshållare och liknande - och att det av någon anledning är en dialekt som i ovanligt hög grad väcker lyssnarnas känslor. Men det finns också exempel på andra lyssnarreaktioner, som den här från 1935: "Jag får alltså härmed benäget anhålla hos Eder, att vi måste slippa höra den alltför rysliga stockholmsslang, som ofta höres i radio." Och folk var inte mer belevade före näthatets tid; när programmen 1929 för första gången presenterades av en kvinna inflöt brev med formuleringar som "Bort med käringen" och "Skjut kossan".
Allt var alltså inte bättre förr, men det går inte att komma ifrån intrycket att radiospråket förr var mer enhetligt och vårdat i bemärkelsen ansat. Så kunde det förstås vara när det bara fanns en kanal, antalet medarbetare var litet, och gruppen dessutom ganska likriktad. (I ett annat sammanhang tror jag mig ha läst om att det ansågs upprörande när Lennart Hyland anställdes, eftersom han inte hade akademisk utbildning utan hade sin bakgrund som tidningsjournalist.) Det är väl inte bara dåligt att det har ändrats. Men jag blir aningen nostalgisk av att läsa om "radioföredrag", som det 1935 sändes över 1000 av - det vill säga sådär tre om dagen i den enda kanalen. Vilken folkbildningsinsats det måste ha varit, när radion var det enda medium som nådde avlägsna trakter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar