Marianne Mörck har onekligen en lång och gedigen karriär bakom sig, fast hon inte blev känd förrän hon vid närmare sextio fick rollen som sekreteraren Ebba i Wallander-filmerna, en mycket mindre roll än de hon ofta har spelat på scen. Känd och dessutom folkkär blir man i Sverige inte förrän man har haft en någorlunda stor roll i en TV-serie, och för hennes del hände det med Bonusfamiljen ytterligare några år senare. Det har nog också haft sin betydelse att hennes sceniska erfarenhet till stor del har kommit till utanför huvudstaden, längst tid på det som nu heter Malmö Opera. Man får påminna sig om att hon också har varit i en ålder som gjort det naturligt att hon har gjort många av de stora musikalrollerna, till exempel Sally Bowles i Cabaret, Maria i Sound of Music och Eliza i My Fair Lady. (Den sistnämnda kan man förresten se ett smakprov på om man tar fram Melodifestivalen 1988 på SVT Play och spolar fram till mellanakten. Festivalen sändes från dåvarande Malmö Stadsteater - före arenornas tid - och hade tillfälligt kört ut My Fair Lady med Mörck och Lars Humble i huvudrollerna.)
Allt det här och mycket mer om sin karriär berättar hon i de här memoarerna på ett charmerande anspråkslöst sätt. Hon understryker att hon har haft tur och varit på rätt ställe när chanserna har kommit och att hon har tackat ja till de erbjudanden hon har fått, men intrycket är ändå att hon har jobbat hårt under karriären, och naturligtvis också haft rätt förutsättningar för att bli framgångsrik. Det passerar många anekdoter om både kända och okända, men allt har verkligen inte varit underbart. Det är smärtsamt att höra om hennes barndom hos adoptivföräldrar som var mer angelägna om det yttre intrycket än att man skulle vara lycklig, och - särskilt hennes mamma - verkligen inte tyckte att sång var något man kunde ägna sig åt yrkesmässigt. Det är också tungt att höra om hennes långa förhållande med en alkoholiserad man, som verkligen inte behandlade henne väl. Memoargenren kan ibland bli smetig och gränslös, och det hade det här också kunnat bli, men den avväpnande tonen och det återkommande konstaterandet att hon nu är nöjd med det liv hon lever gör att man snarare är glad att få ta del av hennes liv på ett så generöst sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar