Violett är ju den innersta färgen i regnbågen, och följaktligen är detta vår bokcirkels sista bok på det temat. (Här är inte platsen att ge en utförlig redogörelse för det internat som också omramade diskussionen i helgen. Ett par år försenat firade vi att vi hade läst hundra böcker, men detta är nummer 114.)
Författaren var en ny bekantskap för mig, men flera i cirkeln hade läst henne tidigare (och jag har förstås hört om henne, så enormt obildad är jag trots allt inte). Kanske är det en fördom, men mitt intryck att hon skriver typiskt sydamerikanskt - episkt och refererande, inte särskilt mycket dialog. Det handlar om titelns Violeta som föds 1920 i Chile och ligger för döden 2020. Som av en händelse föds hon under pandemin spanska sjukan och berättar om sitt liv när en annan pandemi grasserar som värst. Däremellan lever hon ett liv som innehåller äktenskap, barn och barnbarn, sorger och glädjeämnen. Hon är osentimental när hon berättar, men allt har verkligen inte varit idyll. Hon har ändå någon sorts grundläggande värdighet och trygghet som gör att hon klarar av det mesta.
Vi i cirkeln hade ett positivt intryck, om än i lite olika grad. Genom Violets långa liv får man reda på mycket om Chiles historia, som vi på svenskars vanliga vis inte var så insatta i. Det är förhållandevis lättläst, men utan att bli ytligt eller banalt. Den historia som berättas av Violeta är hur som helst intressant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar