Det kan vara en utmaning för moderna deckarförfattare att hitta på nya versioner av de gamla klassiska intrigelementen. Här handlar det om mord i slutet sällskap på en engelsk herrgård, och sådana har man ju läst om förr. Men detta är en sådan herrgård som inte längre är i grevlig - eller liknande - ägo, utan har fått ny användning. Den används nämligen av ett sällskap som kanske inte är en sekt, men i varje fall en religiös gemenskap. Sammanhanget är som gjort för att beskrivas med den underskruvade engelska ironi som är de här böckernas signum. När invånarna börjar tala om astralkroppar och erbjuder sig att kontakta Hilarion för att hjälpa kommissarie Barnaby med ledtrådar, då är det ofta mycket roligt. Barnaby har desto svårare att hålla sig för skratt.
Själva intrigen kommer något i skymundan för humorn och miljön (inklusive de färgstarka karaktärerna med sina lika färgstarka auror). Det är inte utan att den här boken hade kunnat vara några timmar kortare utan att förlora så mycket på det. Särskilt första tredjedelen är mer än lovligt långsam. Att jag fortsatte lyssna berodde på en stark fascination för hur författaren lyckas hantera ett allvetande berättarperspektiv i en pusseldeckare, där vi läsare inte förväntas ha tillgång till mördarens tankar. Nu är det svårare att avgöra sådant när man lyssnar än när man läser på papper, men jag tror faktiskt att hon klarar av den uppgiften utan att trampa fel. Det gör å andra sidan att det blir mångordigt, när ett antal olika personers perspektiv ska förmedlas.
Graham är också en hejare på att skriva underhållande karaktärer. Här är några verkliga pärlor, som den oerhört rike men också oerhört otrevlige man som besöker herrgården för att hans dotter har bosatt sig där. Hans förakt för tramserierna som det hålls på med där får en snarast att sympatisera med de boende, hur fnoskiga de än må vara. Likaså hade jag stort nöje av ett lustmord på hela journalistkåren i form av en besökande tabloidmänniska, vars like man inte sett sedan Rita Skeeter. Och invånarna är förstås i all sin vansinnighet också underhållande. Det gör att man kan förlåta en viss långrandighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar