Paret Alexander och Alexandra Ahndoril har tidigare skrivit både var för sig och tillsammans; mest känt är väl deras samarbete som pseudonymen Lars Kepler. Hans/Deras tionde bok kommer senare i år, om jag har förstått rätt. Jag hoppade av den serien redan efter den första, för jag tyckte det var alldeles för blodigt. Det här är något annat, och det är väl också en anledning till den nya pseudonymen. (Många som har lämnat omdöme − jag vägrar kalla två rader med ovett för "recension" − i min ljudbokstjänst verkar ha missat det och vill helst ha en ny Kepler.)
Nåväl, det här är alltså något annat. Man skulle kunna beskriva det som en gammaldags pusseldeckare utifrån de klassiska kriterierna att ett brott begås på ett sätt som gör att skaran misstänkta begränsas, att alla dessa misstänkta har motiv och tillfälle, samt att det hela utreds av någon som åtminstone inte är polis, men möjligen kan få vara "detektiv". Här är det faktiskt en privatdetektiv, Julia Stark, med egen byrå i Stockholm, som anlitas av en välbärgad företagsledare från Mellannorrland för att ta reda på varför han har en bild av en troligen död man i sin mobiltelefon.
Om upplägget på många sätt ansluter till genrens klassiker så är det ändå en avgjort modern bok vad gäller tillgänglig teknik och hur den används. Mobiltelefonerna används flitigt för informationssökning, och både e-post och DNA-analys är naturliga inslag. Samtidigt är det förstås alldeles orealistiskt att Julia skulle kunna bedriva en sådan utredning utan att vara polis, vilket inte förändras av att hon har med sig sin före detta man Sid(ney), som faktiskt är polis, låt vara inte i tjänst. Det är inte heller helt verklighetstroget att de båda får tillbringa ett antal dagar som gäster hos företagarfamiljen i deras ensliga skogspalats, där både mat och dryck fyller högt ställda krav.
Miljön på den norrländska herrgården, mitt i den skog som har lagt grunden till förmögenheten, är nog det som är bäst i den här historien. Familjen består av ett antal karikatyrer, och har vid det här laget passerat alla stadier av ordspråket "förvärva, ärva, fördärva". (Nuvarande generationen är den fjärde, så det är inte långsökt i och för sig.) Hur de överlever är en gåta i sig, för ingen verkar särskilt kompetent eller intresserad av verksamheten. En lång bit i mitten sackar tempot oroväckande, när Julia och exmaken mest går runt och tuggar om vad de redan har fått reda på i sina samtal med familjemedlemmarna. Men upplösningen blir faktiskt bättre än man vågar hoppas på när de börjar samlas i biblioteket, och den lyfter intrycket, som annars hade stannat på knappt medioker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar