Det här är ännu en av de där klassiska barnböckerna som man kan ha en ganska djup relation till utan att faktiskt ha läst. Jag är helt säker på att inte ha läst den på engelska tidigare, ganska säker på att inte ha läst den på svenska, tror inte att jag har hört den klassiska inläsningen av Ernst-Hugo Järegård i sin helhet, men har sett de två filmerna med Gene Wilder respektive Johnny Depp som Willy Wonka.
Det är förstås han som är till höger på omslagsillustrationen av Quentin Blake ovan. Jag har inte tidigare insett hur mycket detta är en bok om Willy Wonka; långa stycken är han den ende som talar och agerar, även om Charlie/Kalle i titeln finns närvarande. Och jag har nog inte heller insett vilken problematisk karaktär han är. Idag hade han fått diverse diagnoser, är jag rätt säker på. Han uppskruvade personlighet gör till och med mig som läsare matt, trots det avstånd man har till honom.
Det är ju en underlig historia, som innehåller två delar som skiljer sig mycket åt vad gäller stil och stämning. Första tredjedelen handlar om Kalle och hans försök att komma över en gyllene biljett, som ger tillträde till Willy Wonkas chokladfabrik. Det ska finnas fem stycken och man kan bara få tag i en om man köper en av Wonkas chokladkakor (och har turen med sig). Lite vid sidan av huvudintrigen kan man konstatera att det är ett skickligt marknadsföringsgrepp. När Kalle har fått tag i den femte och sista biljetten får alla som har haft turen med sig komma in i Wonkas fabrik, där resten av historien i stort sett utspelar sig. De andra fyra barnen tar med sina föräldrar, men Kalle har med "Grandpa Joe", som jag tror kallas farfar Johan i den svenska översättningen. Han är den av Kalles fyra far- och morföräldrar som är mest engagerad i jakten, så det faller sig naturligt, men jag tror också att han själv tycker det är en intressant utflykt, så han inte måste tillbringa ännu en dag i den stora säng där alla fyra annars ligger och vegeterar.
Chokladfabriken är en produkt av en livlig fantasi med sina enorma underjordiska utrymmen, en flod och ett vattenfall av choklad, långa korridorer att hasta igenom, ett laboratorium med produkter på experimentstadiet och inte minst en glashiss som spelar stor roll i slutet av historien. De andra fyra barnen går olika grymma öden till mötes, och det intressanta är att man som läsare tycker att det är rätt åt dem. Medkänslan kan man möjligen fokusera på oompaloompierna, de kortväxta arbetare som verkar så nöjda med sin lott att arbeta där, men som i en återblick visas vara förflyttade från sitt exotiska hemland på ett förhållandevis kolonialistiskt sätt.
Kontrasten mellan den stuga där Kalle bor med sina föräldrar (och deras föräldrar) i stort armod, tidvis till och med svält, och det överflöd av lyx som präglar chokladfabriken kunde inte vara större. Om det är något enskilt jag tycker att jag har upptäckt vid den här läsningen är det nog just det, och särskilt hur eländigt de har det innan Kalle hittar sin gyllene biljett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar