223. Håkan Nesser: De vänsterhäntas förening

En ny bok av Håkan Nesser är något av en fest, tycker jag. (Och jag har några gamla olästa dessutom, om jag skulle känna ett behov av att festa till det, vilket alls icke kan uteslutas komma att bli fallet.) Festen serverar dessutom utprovade favoriträtter, så jag gissar att alla Nessers läsare blir nöjda.

Det som är det nya den här gången är att två gamla bekanta återkommer och får träffa varandra. Det är den pensionerade kommissarien Van Veeteren i Maardam i detta namnlösa fiktiva land som Nesser återkommer till i olika sammanhang, och det är Gunnar Barbarotti i det lika fiktiva Kymlinge, beläget i Västsverige men enligt uppgift befryndat med Kumla. För mig - och kanske andra - är detta lite som att sammanföra vänner från olika sammanhang; man hoppas att det ska gå bra och att de ska gilla att umgås, för annars blir det så jobbigt. Det tar en stor del av boken innan de faktiskt träffas, men det är kanske inte någon större spoiler att de trivs tillsammans.

Själva berättelsen är ganska långsam, men på något underligt sätt spännande ändå. Framför allt tar det tid innan det kommer igång, men det är också det som är Nesser, och jag gissar att det är så läsarna vill ha det. Det är i varje fall inte det minsta oangenämt att sällskapa med Van Veeteren och hans fru Ulrike när de flyr Maardam för att (inte) fira hans 75-årsdag, och något motvilligt, men så småningom alltmer villigt, ger sig in i en gammal mordutredning som blivit aktuell igen. Man har nämligen hittat den mördare man trodde att man hade identifierat, ehuru inte fångat. Förargligt nog är han död, och dessutom på ett sätt som närmast omöjliggör att han skulle kunna ha varit mördare för tjugoett år sedan.

Eftersom det har gått femton år sedan senaste Van Veeteren-boken är han förstås med ålderns rätt inte så aktiv i utredningar längre. Men han har kvar sitt antikvariat, även om han verkar sälja lika lite. Hos polisen i Maardam är det Münster som håller i tömmarna. Barbarotti är mer anknuten till sitt senaste framträdande; den här intrigen börjar bara ett halvår efteråt. Han och kollegan Eva Backman är sedvanligt synkroniserade, men har fått en ny chef som är helt inkompetent, sådär som polischefer har varit sedan Sjöwall/Wahlöös dagar. Van Veeterens gamle chef Hiller lämnade i alla fall oftast de utredande poliserna i fred.

Även i detaljerna ger Nesser oss vad vi har vant oss vid att få. Några medverkande har normala namn, men de flesta inte. Priset den här gången tror jag går till en birollsinnehaverska, Disabelle Lemoncourt. På sidan 185 infaller "den här lugubra lördagen", så där kan man bocka av den glosan. Joggaren, som jag inte själv har uppmärksammat tidigare, men blivit påmind om, finns med, liksom "pommersten". (Här är det i form av en "magister Pommersten".)

Med ett tilltagande œuvre ökar möjligheterna för en författare att anspela på sig själv och glädja sina återkommande läsare med små påskägg. Jag har som sagt inte läst allt av Nesser, men roas av att en liten utvikning till Berlin utspelar sig i samma kvarter som Elva dagar i Berlin.

Det är på nära 550 sidor tämligen talrika trådar som ska tvinnas ihop, och någonstans strax efter mitten undrar jag hur det ska kunna gå ihop. Men det gör det förstås, även om det ett litet tag där känns som att det börjar om i Kymlinge efter att Van Veeteren har haft huvudrollen i Oosterby [sic!] en halvlång bilresa från Maardam. Det är just genom att Nessers båda utredare sammanförs som olika händelser med decennielånga mellanrum så småningom får sina tydliga samband.

Bättre än så här blir det knappast, tycker jag. Frågan är bara om Nesser får några nya läsare på att skriva den här sortens böcker, eller om det bara är vi gamla som fylkas när det kommer en ny. I det senare fallet varnar jag för att det kan gå som för Maria Lang.

222. Johan Ring: Saken som åt Danny Smith

Det här är svensk skräck enligt formulär 1A - men det är inte dåligt för det. En småort med lite avsigkomna invånare, lite chockeffekter i form av en uppspikad död katt (som följs av andra chockeffekter) och en stegring till en final i skräckäckel kan tyckas förutsägbart, men alltihop ger läsaren/lyssnaren det önskade, vilket är den goda sidan av förutsägbarhet. Här är det dessutom paketerat i en snyggt beskriven 90-talsmiljö, där det inte bygger på fjantigt placerade musikreferenser - möjligen bara en - utan faktiskt förstärker historien. Och så är den alldeles lagom lång, knappt två timmar att lyssna på, det vill säga en långnovell, detta underskattade format.

221. Susanne Schemper: Familjefrid - en novellsamling

I jämförelse med den förra novellsamlingen av Susanne Schemper är den här jämnare, men har kanske inte riktigt någon topp på nivå med det bästa i den tidigare. Här ryms de tre novellerna på 26 minuter, och det säger sig självt att det inte går att utveckla karaktärer och bihandlingar på det utrymmet. Men jag tycker att hon lyckas göra något inom de givna ramarna som håller och fyller en funktion. Temat här är dysfunktionalitet i familjer, ett ämne som egentligen borde vara uttjatat, men återkommer i ständigt nya varianter i litteraturen.

220. Susanne Schemper: Frostnatt - en novellsamling

Det är bra gjort att på 22 minuter få rum med en novellsamling, låt vara att det bara är tre stycken. Det är blandad klass på dem - en av dem tycker jag inte fungerar i det kortkorta formatet, men de två andra är riktigt bra. De kallas "mörka noveller", och är ett mellanting mellan deckare och skräck, utan att vara riktigt övernaturliga. Det gemensamma temat kan kanske sammanfattas som kärlek som har gått över styr på något sätt. Med tanke på att Storytel på sistone har överraskat negativt blev jag glad att något helt okänt också kan överraska positivt.

219. G.K. Chesterton: The Man Who Was Thursday

Den här romanens huvudperson har inte det minsta med vare sig Robinson eller Fredag att göra. Anledningen att han är Torsdag är att han och sex andra män ingår i en anarkistliga, där medlemmarna har täcknamn efter veckans dagar. Han själv infiltrerar ligan och är egentligen polis.

Det märks att det har gått 110 år sedan boken kom ut, inte minst genom att det förekommer förklädnader av typen lösskägg som gör personer helt oigenkännliga. (Jag tänker då lite på Ture Sventon.) Och anarkismen var nog större då. På rak arm kommer jag på en fransk president, en amerikansk president och en rysk storfurste som föll offer för dem decenniet innan boken kom ut, och det var därför säkert ett rykande aktuellt ämne när det begav sig. Numera finns det ju för all del annan terrorism.

Vi i bokcirkeln diskuterade boken ovanligt livligt, inte minst eftersom vi var flera som inte hade uppfattat allting likadant. Egentligen var jag inte särskilt begeistrad efter läsningen, och vill inte utan reservationer rekommendera boken, men diskussionen var intressant. Jag hoppas ändå mer på Chestertons noveller om fader Brown, som jag har som ambition att ta mig igenom någon gång.

218. Lars Wilderäng: Valet

Lars Wilderäng har tyvärr gjort mig besviken efter att min första bekantskap med honom kändes lovande. Den här politiska thrillernovellen med aktuellt tema - ett datum tyder på att det måste handla om årets val - handlar om sociala medier och nationella värderingar, och är på sätt och vis kuslig. Men att det ska vara på något annat sätt än det verkar i början behöver man inte vara väldigt läsvan för att gissa. Och produktionen är tyvärr inget vidare med en styltig inläsning och en nivå på volymen som gör det svårt att höra.

217. Lars Wilderäng: Oscar

Den här framtidsskildringen lider tyvärr av att inte vara så originell. Det är klimathot och statskontrollerad fortplantning som är de huvudsakliga inslagen, men det finns små detaljer som sticker ut som fantasifulla och intressanta. Själva intrigen om Malin som har fått tillstånd att skaffa barn med avelshannen Oscar lyckas däremot aldrig riktigt fånga mig.

216. Agatha Christie: Parker Pyne Investigates

Mr Parker Pyne hör inte till Agatha Christies mest kända huvudpersoner - möjligen kan han vara på fjärde plats efter Poirot och miss Marple (eventuellt i omvänd ordning) och Tommy och Tuppence på delad tredjeplats, om inte fjärdeplatsen ska gå till mr Harley Quin och mr Parker Pyne får nöja sig med femte. (Vad är det förresten med detta att manliga detektiver omnämns med både för- och efternamn hela tiden?) Den här samlingen av tolv tidigare tidskriftspublicerade noveller är den enda boken om honom; sedan finns det också ett par historier till som är med i andra samlingar.

Omslagsbilden illustrerar det som är inledningen till i varje fall de första sex novellerna och återkommer i varierad form i de övriga. Mr Parker Pyne annonserar i The Times, på den tiden förstasidan bara innehöll annonser, i "the agony column" med följande meddelande: "Are you happy? If not consult Mr Parker Pyne, 17 Richmond Street." De som söker upp honom är kanske inte alltid i behov av samtalsterapi, och det är heller inte det han ägnar sig åt. Mot arvode åtar han sig att ändra klienternas liv till det bättre, ofta genom att utan deras vetskap föra in spänning eller förändring av någon avgörande förutsättning. Det är ofta mer roande än spännande för läsaren, inte minst eftersom klienten sällan begriper att de har fått hjälp, långt mindre varifrån den har kommit, och det trots att de själva har anlitat mr Pyne.

I den andra hälften av boken är mr Parker Pyne på resa, semester ska det kallas, men han får rycka in och styra upp saker även i Turkiet, Syrien, Persien, Egypten och Grekland. Några gånger är han här mer traditionell detektiv. Christie var ju i sitt andra äktenskap gift med arkeologen Max Mallowan och följde med honom på olika håll i Orienten, och det har satt sina spår här, liksom i en del andra verk, främst med Poirot i huvudrollen. Här är det till och med så att en novell heter "Death on the Nile", som den kända Poirot-deckaren, och utspelar sig på en kryssningsbåt, ganska lik den som förekommer där. Men intrigen är en helt annan, och det är dessutom inte så många som dör här. Och på vägen ut till Orienten åker man förstås Orientexpressen, om än på andra hållet än i den mer kända boken.

Lite synd tycker jag det är att Christie aldrig återvände till mr Parker Pyne eller gav honom utrymme i det längre formatet. Han är i sin välvilja och vänlighet - även när han blir störd på semestern - en huvudperson som det är lätt att tycka om.

215. Guy de Maupassant: Kyrkogårdsdamen

Lite besläktad med Grabben i graven bredvid är den här novellen, även om den utspelar sig i Paris på 1800-talet, och det visar sig ligga till på ett annat sätt än i Katarina Mazettis bok och den påföljande filmen. Men den här är roligare tycker jag, och visar varför Maupassant fortfarande anses som en novellistikens förgrundsgestalt. Den här historien är förresten också filmad, en kortfilm från 2002 som inte verkar ha fått någon större spridning.

214. Hergé: Tintin i Sovjet

Det allra första Tintin-äventyret har aldrig blivit inspelat som svensk ljudbok, och det är inte så konstigt. Det består mest av Tintin själv och Milou (här dessutom talande) på väg till, genom och från Sovjetunionen, samtidigt som de råkar in i det ena missödet efter det andra. Jag tappar räkningen på hur många gånger de blir inspärrade, men det varar aldrig länge. Praktiskt nog finns det alltid till hands vad de behöver - ibland landar de i en påpassligt parkerad bil, ibland ligger det en dykardräkt i ett hörn i cellen, ibland hittar Milou en trälåda med salt som används för att tina upp hans nedfrusne husse. Förutom detta är det en kritisk hållning till Sovjetunionen, som säkert var berättigad, men kanske verkar något tunt underbyggd i det här sammanhanget. Själva albumet har en brokig historia, som man kan läsa om på nätet, men det jag har läst är originalversionen, publicerad i Hergés samlade verk. I de allra första serierutorna som Tintin medverkar är han knappt igenkännlig:

men mot slutet har Hergé fått snits på tofsen:

Det är också ett minnesvärt äventyr eftersom Tintin faktiskt skriver reportage och uppträder som den journalist han är. Men nu blir det inte mer Tintin här på ett tag tror jag, för jag har hört allt som finns att höra och läst det övriga.

213. Astrid Lindgren: I skymningslandet

Frågan är om jag har läst den här klassikern förr. Den är kanske mest minnesvärd för sin introduktion av herr Liljonkvast, som är en föregångare till Karlsson på taket, fast trevligare, tycker jag. Trots sin tidlöshet vad gäller själva historien är den synnerligen fast i den tid då den tillkom. Det finns spårvagnar i Stockholm och utanför fönstret på Karlbergsvägen byggs det tunnelbana, för att inte tala om att det är en tid då barn som har ont i ett ben får ligga hemma i sängen och inte gå i skolan.

212. Maria Ernestam: Öga för öga, tass för tass

Det behöver inte handla om mord för att vara spännande, visar den här kortromanen. Sara och Björn har köpt ett hus på landet, och flyttar dit med sin katt. I grannhuset bor Agneta och Lars och deras katt. De är trevliga och välkomnande, men kanske lite för trevliga? Kanske lite påflugna? Kanske inte alls så trevliga som de först verkade? Och katten ska vi inte tala om.

Med små medel vänds stämningen från en inledande förväntan, när Sara och Björn sitter på golvet och dricker champagne medan de väntar på sina möbler, till det obehag som kryper på dem efter hand. Och en del av det obehaget beror förstås på att vi alla har grannar på ett eller annat sätt, folk som vi måste ha någon relation till, oavsett om vi vill eller inte.

211. Luigi Pirandello: Krukan

Luigi Pirandello, som fick 1934 års nobelpris i litteratur "för hans djärva och sinnrika nyskapelse av dramats och scenens konst" är nog fortfarande mest ihågkommen för sin dramatik. Men han har också skrivit noveller, över 200, även om det verkar som om de flesta av dem inte finns på svenska.

Just den här verkar vara en favorit för antologiredaktörer, för den finns med i olika sammanhang. Ska man likna den vid något är det en piratensk skröna, och gillar man sådana tycker man nog att den här är rolig (och omvänt). Det är i sitt lilla format en historia om vem som lurar vem och vem som har en hållhake på vem, och som sådan är den faktiskt riktigt bra.

210. Jason Cobley: Dracula

Den här serieversionen av Dracula har samma upphovsteam som Frankenstein i serieversion som jag läste för ett par år sedan. Det är en påtagligt modern serie i sitt grafiska uttryck:

men såvitt jag förstår trogen originaltexten. Det framgår här och var att originalet i mycket stor utsträckning är en samling fiktiva dokument - brev, dagböcker, tidningsnotiser etc - som tillsammans berättar om händelseförloppet. Det är intressant att det går att göra serie av det med så gott resultat.

Det är ju med Dracula som med Frankenstein, att ursprungsromanen är bearbetad i olika medier så många gånger att det ibland kan vara svårt att veta vad som är senare tillägg. Och man kan veta ganska mycket om Dracula utan att ha läst en rad om honom. Det betyder också att läsaren har sin bild av Dracula, men den utmaningen tycker jag den här versionen klarar av.

209. Silke Scheuermann: Krig eller fred

Det finns en sorts noveller som, om de skulle byggas ut till romaner, kunde fyllas ut på bredden, det vill säga behålla början och slut, men utvidgas. Och så finns det en annan sort, som i sig berättar allt som behövs om det som händer, men som skulle kunna vara utsnitt ur en roman, med ett händelseförlopp både före och efter.

Den senare sorten är den här tyska novellen om en kvinna som vänsterprasslar med en man som vänsterprasslar. Vi får inte reda på hur det går, och knappt heller varför de är i den situation de är. Det är en svår genre om inte läsaren ska bli frustrerad; jag har blivit det ibland, men här tycker jag det fungerar. Riktigt varför det gör det har jag inte klart för mig, men det kanske finns forskning på ämnet.

208. Jan Mårtenson: Helgeandsmordet

Om jag räknar rätt finns det i skrivande stund 46 Homan-deckare, en per år med början 1973. Med tanke på att serien och jag är jämnåriga och att jag har läst deckare sedan mellanstadiet är det nästan underligt att jag inte någon gång har läst någon av dem. Det här är alltså den första, och jag lovar ingenting annat än att jag nog kommer att fortsätta med nästa, och sedan hålla på så länge jag tycker att de är bra. Tomas Bolme läser, och det tycker jag är trevligt.

Homan, med förnamnen Johan Kristian, är antikhandlare med butik på Köpmangatan i Gamla stan i Stockholm. Han bor på samma gata, och eftersom också flera av de övriga inblandade i den här historien bor och arbetar (i de fall det ordet alls är tillämpligt) i stadsdelen blir det nästan lite småstadsdeckare över den här boken. Homan går till fots när han ska besöka någon, när han ska äta på Gyldene Freden eller när han ska ta Djurgårdsfärjan. Vid besök på polishuset på Kungsholmen blir det taxi, även om han har egen bil, främst använd när han ska på auktioner utanför tullarna.

Inledningen är faktiskt en av de bättre jag har läst - till vilket jag också räknar lyssnat till - i en svensk deckare. Viveka Berger, en genom arv välbärgad dam i yngre medelåldern, en dam av den sort som nu egentligen bara finns kvar i gammaldags deckare, kommer in till Homan med en tavla som hon vill att han ska titta på. Hon påstår att det vid tre tillfällen har synts en död kvinna på tavlan, lik henne själv, iförd en klänning som hon själv har låtit sy upp (på Märthaskolan, var annars) och med en pistol i handen, en likadan som hennes mamma tog sitt liv med. Homan vet inte riktigt vad han ska tro - det rimliga vore kanske att tro att kvinnan är galen på ett eller annat sätt, men han blir ganska raskt indragen i Vivekas familj med hel- och halvsyskon, varav ett par stycken med respektive. Det händer mer efter hand omkring Viveka, och så är det någon som dör, förstås. Själva intrigen börjar som sagt mycket bra, segar lite i mitten, men avslutas synnerligen kompetent med en samling av alla misstänka i Homans butik, som får tjänstgöra som det obligatoriska biblioteket i pusseldeckare.

Homans affärsverksamhet blir nog lite lidande den korta period som den här historien varar, men den bildar hela tiden en småputtrig bakgrund till de ondsinta intrigerna i familjen Berger. Är det inte en auktion att åka på så är det en kund som kommer in och köper en jultallrik från Bing och Gröndahl. (Det är förresten ovanligt framsynt av författaren att redan 1973, när jultallrikarna var högsta mode, fundera: "Frågan är bara om samlarflugan håller i sig.") Homan är en sympatisk bekantskap, som egentligen vill ha det ganska stillsamt med sin affär och sin siameskatt, som förresten inspirerar till lösningen - som jag har förstått är lite en gimmick med de här böckerna

En rolig detalj är att boken av allt att döma utspelar sig sommaren 1972, när FN:s miljökonferens pågår i Stockholm (det flaggas med FN-flaggor och det kommer utländska kunder). Den konferensen var Jan Mårtenson själv högste ansvarig för i sin tjänst på dåvarande jordbruksdepartementet.

207. Karin Gafvelin: Djupet

Jag vet inte riktigt vad jag väntade mig av den här serieromanen, men inget av dess två huvudteman, kärlek och segling, är egentligen vad jag brukar dras till. Det handlar om Karin, som är båtbyggare, och reser runt och seglar på stora fartyg (förlåt den amatörmässiga beskrivningen), och träffar James, som hon inte kan leva utan, men inte heller med, av olika skäl. Ett av skälen är just detta kringflackande liv, som jag inte riktigt förstår mig på, och som inte heller förklaras. Men det fungerar ändå, som en utgångspunkt för att den här historien utspelar sig i ett sammanhang som fungerar på ett visst sätt. Utan andra jämförelser är det lite som att läsa en historisk roman eller en roman om ett mycket avlägset land.

Kanske det ibland blir lite väl ältande, och med tanke på att både huvudpersonen och författaren heter Karin, och båda verkar vara både båtbyggare och konstnär, så undrar jag om inte det finns ett rejält mått av terapi i det här verket. Och om det inte är så är det i alla fall ingen långsökt gissning.

Tekniken, har jag läst mig till, är skrapkartong, och det ger så här effektfulla illustrationer:

För att vara något som ligger så långt från vad jag normalt läser och uppskattar var det här otippat givande.

206. Lars Leijonborg: Kris och framgång. Mitt halvsekel i politiken

Lars Leijonborg sällade sig tidigare i år till de liberala partiledare som skrivit memoarer; jag har tidigare läst både Per Ahlmark och Ola Ullsten. De återkommer förstås här, för Leijonborgs halvsekel i politiken började redan när Ahlmarks företrädares företrädare, Bertil Ohlin, var partiledare, och omspänner alltså nio partiledare, inklusive honom själv. Till saken hör väl också att Folkpartiet, numera Liberalerna, inte har varit det parti som varit mest tålmodigt med sina ledare när det har blåst snålt. Hans närmaste företrädare Maria Leissner fick inte ens chansen i ett val. Vilken roll Leijonborg själv spelade då tycker jag att han glider över lite för fort. Han var ordförande i riksdagsgruppen, och eftersom Leissner inte satt i riksdagen ankom det på honom att sköta delar av det som annars partiledaren gör. Men det går inte riktigt att komma ifrån att hon inte riktigt fick en ärlig chans, och vilken roll Leijonborg spelade i det får man nog läsa andra memoarer för att få reda på.

Med en så lång karriär, ofta på centrala poster - även om han länge hade viktiga uppdrag utan att synas mycket utåt - är det naturligt att han har mycket att berätta. Ändå tycker jag kanske att en viss sovring hade kunnat vara på sin plats. Det blir ibland lite av det som politikermemoarer kan drabbas av, att han gärna vill berätta om hur delaktig han varit och hur rätt han hade redan då. Men det ska sägas att det alls inte är det värsta fallet jag har läst i den kategorin.

205. Malou von Sivers: Var du lycklig farmor?

Tyvärr går det inte att tänka bort kändisfaktorn vid läsningen av den här novellen. Frågan är nämligen om Malou von Sivers hade fått ge ut det här om hon inte vore känd från annat sedan tidigare, för det är faktiskt inte särskilt bra. Jag fungerar tyvärr så att jag blir mer och mer kritisk efter hand, om jag från början får anledning att vara en aning kritisk, och här är det för många orealistiska tidssamband, för många klyschor och för lite handling för att jag ska vara med på noterna. Egentligen är utgångspunkten, ett barnbarn som frågar sin farmor om hennes äktenskap, intressant och lovande, så det är synd att den tas tillvara så dåligt.

204. Pär Thörn: Ordningen upprätthålls alltid

"Novelletter" ska gissningsvis förstås som kortnoveller, för de här serienovellerna är bara 2-6 sidor per styck. Arbetsfördelningen är såvitt jag förstår den att Pär Thörn har skrivit manus och de 23 tecknarna har tecknat. Det gör att det är stor spännvidd i stil, men den som har följt med här ett tag träffar några gamla bekanta.

Dennis Gustafssons novell handlar om Salaligan, och det innebär att han har lämnat Helsingborg, där vi har brukat träffa honom. Men han har samma distinkta stil med välliknande miljöer: 










Malin Biller, som har figurerat som adaptör av Kvartetten som sprängdes, har tagit sig an en likaledes verklighetsbaserad historia om talliumförgiftning, men håller kvar sin lite komiska stil:











Och Henrik Bromander, som jag tidigare bara har läst när han har skrivit manus till andra tecknare, visar sig kombinera en skenbart naiv stil med en ganska ryslig historia.










Det gemensamma för alla 23 är att de inleds med "Jag heter [NN] och jag är död." och avslutas med "Ordningen upprätthålls alltid.". Däremellan kan det vara både mord, självmord och olyckor, ofta ganska blodigt. Allt är kanske inte mästerverk, men ganska mycket är riktigt bra, och innehåller små rysare eller "chocknoveller", som de kallades förr. Jag hade inte så höga förväntningar, men blev glatt överraskad.

203. Lydia Davis: Våra främlingar

Lydia Davis läste jag två novellsamlingar av för ett par år sedan, Jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det lite bekvämare och Samarbete med fluga, och det jag minns av dem är hennes förmåga att med bara en mening eller några rader formulera något som faktiskt är om inte en historia så i varje fall en iakttagelse som står på egna ben. Den här novellen i Novellix' serie Grannar är mer traditionell i formatet, men ganska otraditionell till sitt innehåll. Det är egentligen ingen intrig, eller om man så vill, ett ganska stort antal småintriger. Det handlar om relationer grannar emellan i en by, och där finns både bra och dåliga relationer, ibland utan större anledning än att det har råkat bli så. Man känner igen Lydia Davis' lakoniska stil, inte minst i att det slutar mitt i ett skeende, som man får tänka sig slutet på själv. Jag tilltalas själv mycket av hennes formuleringskonst, men jag kan också tänka mig att den är något av en vattendelare.

202. Anna Jansson: Farlig sanning

Dagens lunchläsning var den här novellen, där man väl utan att spoilra kan säga att lögnen kan vara lika farlig som sanningen. Den skyldige får sitt, men kanske på ett lite för enkelt sätt för att jag ska vara helt nöjd. Anna Jansson har haft bättre dagar (eller nätter...) än den här.

201. Pelle Forshed: De anhöriga

Hemtjänsten visar sig vara en oväntat givande miljö för dramatik i den här serienovellsamlingen. Dramatiken ger sig både av den absurda arbetssituationen med scheman och dokumentation på bekostnad av kontakt med människorna och av att det faktiskt rätt ofta handlar om liv och död. Men vissa anhöriga har svårt att se det och väljer andra vägar att kommunicera:

Huvudperson är Pelle (se bilden), men han finns egentligen med bara i periferin i flera av novellerna. Det är annars ett delvis överlappande persongalleri, lite på samma sätt som Jonas Karlsson har det i sina novellsamlingar. Jag tror man skulle kunna läsa historierna i en annan ordning och upptäcka andra anknytningar mellan de olika miljöerna.

200. Katherine Mansfield: Lycksalighet

Den som är lycksalig i den här novellen är den relativt nygifta huvudpersonen, Bertha Young. Hon är så nöjd med sin man, deras lilla dotter, deras fina hus, deras underbara trädgård och deras intressanta, kulturella och moderna vänner som ska komma på middag. Det står en upp i halsen efter bara några sidor. Och naturligtvis är det inte hela sanningen, för då hade det blivit en veckotidningsnovell. Det finns mycket mer att läsa på nätet om den här novellen för den som vill fördjupa sig, för det verkar vara en sådan som återkommer i skolantologier och analysuppgifter på litteraturkurser.

199. Kai Hammerich: Kompromissernas koalition

Om man läser politiska biografier som inkluderar 1976 stöter man ofta på referenser till den här boken, faktiskt så ofta att jag kände att den behövdes i min politiska hylla. Och även om skeendet har skildrats, bland annat i olika former av de tre herrarna på omslaget, partiledarna Ahlmark, Fälldin och Bohman, är det här fortfarande en mycket läsvärd och riktigt spännande bok.

Den omfattar alltså bara tre veckor, men det är tre historiska veckor. Det börjar med den borgerliga valsegern och slutar med att den nya regeringen ska hitta fram till konseljsalen på slottet - som ingen har varit i och därför inte heller hittar till. (De fick hjälp av en vaktmästare.)

Från dagens utsiktspunkt är det en del som framstår som närmast vansinnigt, men som kanske var normalt då. Det var inte för alla tre partierna en självklarhet att bilda en gemensam regering; framför allt var Folkpartiet föga intresserat av att få med Moderaterna i regeringen. Partierna hade inte mer än på några få punkter diskuterat sig samman om vilken politik en borgerlig regering skulle föra, utan det tänkte man lösa genom förhandlingar efter valet. Och de var synnerligen oeniga om den då centrala frågan om kärnkraftens vara eller inte vara, den som efter två år gjorde att regeringen föll.

Med facit i hand är det också vissa detaljer som framstår som mer intressanta än de kanske var när författaren skrev dem. Folkpartiet var uppenbarligen redan då inställt på att kunna bilda en egen minoritetsregering, även om man insåg att läget just då, efter valet, inte var det rätta. Men redan året efter att boken hade kommit ut var det dags för Ola Ullsten att bli statsminister i en sådan regering. Att han inte ville ha med Moderaterna borde ha varit självklart för den som hade läst den här boken, men Bohman blev tydligen ändå ilsken.

För den personintresserade är det förstås intressant att se vilka personer som diskuterades för statsrådsposter utan att få någon. En och annan fick aldrig någon mer chans, till exempel den tidigare Folkpartiledaren Gunnar Helén, som Fälldin gärna hade sett som utrikesminister, men som Ahlmark inte ville ha med, eller diplomaten och tidigare radiochefen Olof Rydbeck, som kunde ha blivit opolitisk utrikesminister, om inte en rockad bland Centerns statsråd hade gjort att Karin Söder blev första kvinna på den posten. Ett par folkpartister, till exempel Carl Tham, fick sin chans senare.

Till det charmiga med antikvariska böcker hör deras tidigare liv. Den här har ett romantiskt förflutet:

Till sist ska bara sägas att detta inlägg innebär ett jubileum. Det är nämligen inlägg nummer 1000 sedan bloggens start på nyåret 2013.

198. Frida Malmgren: Tjejerna på Höjden

Av någon anledning har den här serien gått mig förbi tidigare. Den handlar om en samboende trio på gränsen mellan studier och arbetsliv, och är ibland ganska giftig:

och ofta ganska rolig. Nackdelen med den här sortens serie är att den inte riktigt gör sig i bokform, för man blir mätt efter fem eller tio sidor, men man får portionera ut den i lagom doser.

197. Ferdinand von Schirach: Nödvärn

Omslagsbilden säger rätt väl vad den här novellen har för utgångspunkt - två skinheads som attackerar en man. Men sedan blir det intressant, eftersom mannen lyckas döda båda de attackerande, och när han tas om hand av polisen visar det sig att han saknar allt det som brukar användas för att fastställa en persons identitet. Det är faktiskt så spännande och oväntat att jag blir sugen på att läsa mer av von Schirach, som tydligen är mycket läst och uppskattad i Tyskland, inte minst för novellsamlingar.

196. Skånska sillamord

Den här antologin är ett samarbete mellan Skånska Deckarsällskapet och Skånska Sillaacademien, båda såvitt jag förstår nedlagda storheter ur det skånska kulturlivet. Det är nio noveller av mer eller mindre etablerade författare ur sällskapet, en liten epilog av en av dess medlemmar, och så är var och av dem kompletterad med ett sillrecept, påfallande ofta smaksatt med senap, tycker jag, som inte tycker om senapssill.

Alstren är blandade till kvalitet och inriktning. En del är godmodiga drifter med deckargenren, sällskapet och dess medlemmar. En del andra är seriöst syftande kriminalnoveller. Sillen finns med som både mordvapen och MacGuffin, ibland roligt, ibland lite för sökt. Men sammantaget tycker jag att de medverkandes berättarglädje smittar av sig.

För novellutmaningens nummer 30, en novell med ett väderstreck i titeln, väljer jag Elisabet Kågermans novell "Nord är nord och syd är syd..." - och hoppas att den inte ska diskvalificeras för att den innehåller två väderstreck. Temat erbjuder förstås möjligheter att reflektera över hur man förfar med sill/strömming i olika delar av vårt alltid så avlånga land.

195. Anders Post: Ursäkta, jag såg inte att det var upptaget

Det är väl frågan om den här boken ska taggas som Serier, men jag följer bibliotekens praxis. Det är gamla illustrationer - träsnitt, tror jag - som Anders Post har försett med texter som är roliga på ett absurt sätt, och ofta får en att se bilderna på ett helt nytt sätt. Egentligen är varje bildtext värd att citera, men så här kan det se ut när en fladdermus:

eller ett bältdjur:

förmänskligas till både namn och tankar.

194. August Strindberg: Ett dockhem

Det mest kända dockhemmet är väl Ibsens pjäs, som Strindberg i den här novellen opponerar mot. Jag är lite för dåligt inläst på pjäsen för att riktigt inse hur den här äktenskapsskildringen är ett inlägg i debatten, men med tanke på att det är 134 år sedan kanske det kan vara mig obetaget. Lite fina skärgårds- och havsmiljöer får man i alla fall.

193. Amanda Svensson: Jag vill veta var stockrosorna kommer ifrån

Man får vänta nio sidor innan det blir nytt stycke, och det är förstås inte utan avsikt för den effekt det har. Om jag tycker det är bra eller dåligt är svårt att säga. Stockrosorna växer i alla fall vid Smygehuk, dit huvudpersonen har kommit för att ta farväl av en döende mormor. Så värst sorgligt blir det ändå inte, och den twist som kanske ska överraska blev jag inte så överraskad av. Jag lämnar den här novellen med känslan av att inte riktigt ha förstått vad som var det fina med den.

192. Anton Tjechov: Fästmön

Anton Tjechov var synnerligen produktiv, inte bara som novellist, men kanske särskilt där. Ryska Wikipedia listar 576 noveller. Lite tror jag han har fått lida för att det ofta är samma urval noveller som återkommer i olika samlingar och antologier, och det är väl inget fel på dem, men man tröttnar helt naturligt på dem. Så mycket trevligare då att den här inte hör till den kategorin. Den är ändå omisskännligt tjechovsk i sin miljö från en rysk landsortsstad, där en stor familj går runt i sitt stora hus utan att egentligen göra något. När någon gör något blir det förstås svimningar, om inte värre.

191. Sivar Ahlrud: Trav-mysteriet

Den här gången är Hubert informator på en fiktiv herrgård med egen järnvägsstation, vilket får det att kännas mer som Downton än svenskt 50-tal. Det blir inte så mycket av med tysklektionerna, eftersom herrgården också är stuteri, och en av hästarna ska vinna ett lopp på Solvalla, är det tänkt. Det finns skummisar som har tänkt annorlunda, och tar till medel som är rätt avancerade för den här sortens litteratur. Men det är väl knappast en spoiler att säga att det slutar som det är tänkt.

Nu blir det paus från Klas, Göran och Hubert ett tag, eftersom det här var den sista boken som just nu finns tillgänglig som ljudbok.

190. Hergé: Tintin och Hajsjön

Tintin hos gerillan är det sista seriealbumet som har blivit ljudbok, så den lyssningen är avslutad. Men det finns lite mer Tintin, även om det har albumet såvitt jag förstår inte alltid räknas till kanon. Det bygger på en film, som inte bygger på ett seriealbum, och det är alltså tecknat i en något annorlunda stil än Hergés vanliga:

Det är annars ganska standardmässigt, samma fiktiva land (Syldavien), samma skurk (Rastapopoulos) och samma intrig där Tintin råkar i knipa men klarar sig. Roligast tyckte jag det var att professor Kalkyl uppfinner 3D-skrivaren, som ju nu finns att köpa på Clas Ohlson, men inte var i närheten av var mans egendom på 70-talet.