78. Margaretha Fahlgren: Ett dubbelt liv. Dagmar Lange alias Maria Lang

Om man har genomfört projektet att läsa hela Maria Langs produktion är förstås en ny biografi om henne en händelse som inte får gå obemärkt förbi. Särskilt nyfiken blev jag eftersom författaren faktiskt är litteraturvetare och kan antas hantera uppgiften kompetent. Det gör hon också i stort sett, såvitt jag kan bedöma, men ändå blir resultatet inte det jag hade hoppats.

Greppet här är att behandla både deckarförfattaren Maria Lang och filosofie doktorn, svenskläraren och kulturpersonen Dagmar Lange. Det gör den här boken värdefullare än den biografi som kom i anslutning till hennes hundraårsdag 2014, där det i huvudsak var författarskapet som stod i centrum. Men eftersom Lang(e) själv var mycket medveten om vilken bild hon ville ge av sig själv i intervjuer och i sina egna memoarer lider också den här boken av bristen på källmaterial. På något sätt styr Maria Lang fortfarande den bilden trettio år efter sin död. Det finns helt enkelt inte några stora brevsamlingar eller liknande att gräva i och hitta privata tankar av en typ som inte tidigare har funnits i offentligheten. Därför tuggas även här de kända karaktärsdragen - nattuggla, operaälskare, ogift, allergisk - om, och inte bara en gång. Det minst tilltalande med den här framställningen är upprepningarna av vissa saker, inte minst vissa anekdoter.

Författaren har också intervjuat en del personer som hade kontakt med Lang(e) på olika sätt; mest värdefull i sammanhanget tycks en intervju med Chris Bergendorff, före detta elev och omslagsillustratör, ha varit. Men även här saknar jag något. En och annan finns förstås inte längre i livet, men systersonen Ove, som vårdar minnet av Lang med mordvandringar i Nora, och hans son Jan, som har en så central roll i de senare böckerna, verkar inte alls ha medverkat. Kanske har de inte velat låta sig intervjuas, och det får man förstås respektera, men jag undrar faktiskt så mycket att jag hade önskat en rad om det i så fall.

Som ett försök till kompensation försöker författaren använda deckarna som en spegel av Lang(e)s eget liv, och det kan här och var leda till lyckade slutsatser. Men det är förstås en metod som innehåller en inbyggd osäkerhet, och det finns också gott om "kanske" och andra liknande öppna formuleringar - lite för gott om för att man ska lämna boken tillfredsställd. Det utesluter inte att det ändå är en bok som Langläsaren kan ha glädje av, om inte annat som en återträff, om man inte har läst själva deckarna på ett tag.

Det går förstås inte att skriva en bok av den här sorten utan att det blir ett och annat sakfel. Egentligen tycker jag att en bok ska bedömas utifrån sina förtjänster, och sådana finns alltså, men det är lite för många namn som blivit felstavade och lite för många årtal som blivit fel för att jag ska vara nöjd. Och så tycker jag det är viktigt att få fram att Puck Bure, hjältinnan i Langs tidigaste böcker, faktiskt är klar med sin avhandling när hon är med för sista gången i En främmande man. Det har Fahlgren förbisett, tyvärr.

Men om man ska bedöma boken efter dess förtjänster är det en trevlig och lättläst framställning som absolut försvarar sin existens. Man önskar bara att någon hittar den stora samling brev som utväxlats mellan Dagmar och systern Ingrid, som renskrev hennes manus i alla år. Där finns material till en bok, är jag säker på.

350. Hans Sahlmén: Mord var hennes liv

Som bredvidläsning till mitt Maria Lang-projekt under året har jag haft den här lilla privatpublicerade skriften, fjärrlånad från Västerås för några år sedan och kopierad (för eget bruk). Den innehåller en sammanfattning av hennes memoarer, tyvärr inte så välskriven. Vidare finns det sammanfattningar av alla Langs vuxenböcker, och för dem vill jag utfärda en direkt varning. Om man har den minsta tanke på att läsa böckerna ska man göra det i stället, för här avslöjas i stort sett allting utom mördaren, och ibland är det så tydligt vem det är att man inser det om man jämför sammanfattningen och personförteckningen i själva boken.

Det som finns här men ingen annanstans jag har hittat är en del statistik över medverkande, mordmetoder, gifter, mordplatser (Skoga är scenen för 25 av 42 böcker) med mera. Tyvärr identifierar jag en del sakfel, vilket gör att jag undrar hur tillförlitligt resten är. Det är synd att det inte är bättre utfört, för idén är inte dum, och författaren uppenbarligen intresserad och engagerad. Han har liksom jag betygsatt, dock med femgradig skala, och vi är överlag överens:

om den sjunkande kvaliteten efter hand. Men om Dubbelsäng i Danmark är vi uppenbarligen inte alls ense. Karaktäristiken att hon först skrev tio läsvärda, därefter tio läsbara och sedan drygt tjugo till verkar ändå stå sig.

349. Maria Lang: Se Skoga och sedan...

Maria Lang avled året efter att denna hennes sista bok utkom. Jag har aldrig någonstans sett det antydas att det fanns något postumt manus som hade kunnat ges ut, och frågan är om hon själv insåg att det inte skulle bli fler böcker. Titeln antyder ju något i den vägen. Det är förresten enda gången Skoga förekommer i en titel hos henne.

Den är ännu tunnare än föregående, både bildligt och bokstavligt, och i alldeles för hög grad en direkt fortsättning på den. Medhjälparen till bankrånet är nu inneboende i wijkska gården, hos kommissarie Christer Wijks mor, en av många orimligheter i en genre där man ändå har rätt hög acceptans för sådana. Ingen reflekterar över att han, som är tjugo år, har ett förhållande med en fjortonåring, även om hon fyller femton medan boken pågår.

På senare år har det varit ont om de vällustiga referenser till kläder som Lang var så duktig på tidigare. Här är detaljomsorgen lagd på bilmodeller, men jag gissar att hon har fått lite hjälp. Det blir ändå inte riktigt bra när en av huvudpersonerna, "en frappant mörkhårig kvinna i trettiårsåldern", kör "en brandgul lika frappant kärra", som visar sig vara en "Nissan Sunny sport coupé", kommenterad av "ett gäng motorintresserade grabbar" som "En sabla häftig grej." Mot slutet av handlingen omnämns den som "en brandgul lyxbil". Jag har aldrig uppfattat att det var Nissans nisch.

Efter de här svala bedömningarna är det dags att summera Lang-läsningen, som trots en period av stiltje på senhösten alltså hanns med som planerat under 2019. Det har varit intressant att följa författarskapet kronologiskt, men också lite sorgligt att se hur brant det gick utför på slutet. Nu vet jag i alla fall vilka som är värda en omläsning om några år. Jag har gjort ett avsteg från mina principer och betygsatt böckerna, även om jag inte löpande har redovisat det. Avsikten har varit att kategorisera de 42 böckerna i sex grupper med sju i varje, och då behöver det finnas utrymme att justera lite efter hand. Det är tydligt att det var som bäst i början. Om man inkluderar 1949 års bok i femtiotalet och 1990 års i åttiotalet blir medelbetygen för respektive decennium:

1950-talet: 5,2
1960-talet: 4,0
1970-talet: 3,0
1980-talet: 1,8

Den fullständiga statistiken ser ut så här (novellsamlingen Ögonen är läst i annat sammanhang och ingår inte i det här projektet):

6

Mördaren ljuger inte ensam, 1949
Farligt att förtära, 1950
Rosor, kyssar och döden, 1953
Mörkögda augustinatt, 1956
Kung Liljekonvalje av dungen, 1957
Farliga drömmar, 1958
Vår sång blir stum, 1960

5
Inte flera mord, 1951
En skugga blott, 1952
Tragedi på en lantkyrkogård, 1954
En främmande man, 1962
Svart sommar, 1966
Mördarens bok, 1971
Vem väntar på värdshuset?, 1972

4
Ofärd i huset bor, 1959
Tre små gummor, 1963
De röda kattorna, 1965
Ingen returbiljett, 1968
Körsbär i november, 1976
Arvet efter Alberta, 1977
Använd Aldrig Arsenik, 1984

3
att vara kvinna, 1961
Siden Sammet, 1964
Vitklädd med ljus i hår, 1967
Intrigernas hus, 1969
Staden sover, 1970
Inga pengar till Vendela, 1980
Fyra fönster mot gården, 1983

2
Se döden på dig väntar, 1955
Vi var tretton i klassen, 1973
Det är ugglor i mossen, 1974
Dubbelsäng i Danmark, 1975
Svar till Ensam Eva, 1979
Gullregn i oktober, 1981
Tvillingen i spegeln, 1988

1
Camilla vid skiljevägen, 1978
Docka vit, docka röd, 1982
Klappa inte Katten, 1985
Dödligt drama på Dramaten, 1986
Ånglok 16 på fel spår, 1987
Flyttbil försvunnen, 1989
Se Skoga och sedan…, 1990

Något annat som Maria Lang med viss rätt blev berömd för var de litterära citat och anspelningar hon lade in i böckernas titlar, kapitelrubriker och ingresser. Jag har roat mig med att notera dem under läsningen, men utesluter inte att jag kan ha missat något. Men jag har inte någonstans hittat en sammanställning av dem, så jag inbillar mig att den kan vara till glädje för någon. För böckernas titlar har jag hittat följande, ibland inte helt ordagranna, citat:

En skugga blott	William Shakespeare
Rosor, kyssar och döden	Carl Jonas Love Almqvist
Tragedi på en lantkyrkogård	Thomas Gray
Se döden på dig väntar	Carl Michael Bellman
Mörkögda augustinatt	Erik Axel Karlfeldt
Kung Liljekonvalje av dungen	Gustaf Fröding
Farliga drömmar	Edith Södergran
Ofärd i huset bor	Richard Wagner
Vår sång blir stum	August Lindh
att vara kvinna	Anna Maria Lenngren
En främmande man	Gustaf Fröding
Tre små gummor	Anna Maria Roos
De röda kattorna	Selma Lagerlöf
Vitklädd med ljus i hår	Arvid Rosén
Intrigernas hus	Bo Bergman
Staden sover	Walt Whitman
Det är ugglor i mossen	Jeremias i Tröstlösa
Camilla vid skiljevägen	Viktor Rydberg
Se Skoga och sedan…	Ulf Peder Olrog

Det var som synes högsäsong för detta under 1950- och 1960-talen. Därefter övergick Lang till att använda samma grepp för ingresser och kapitelrubriker. En osorterad samling av sådant - det kan också handla om att någon författare citeras eller spelar stor roll för intrigen, som i De röda kattorna - visar att det var som mest använt på 1970- och 1980-talen, men också tunnades ut mot slutet:

En skugga blott	Erik Johan Stagnelius
Se döden på dig väntar	Wolfgang Amadeus Mozart
De röda kattorna	Gustaf Fröding, Esaias Tegnér, Erik Gustaf Geijer
Staden sover	Nils Ferlin, Birger Sjöberg, Bo Bergman
Mördarens bok	H C Andersen, Sten Hagliden, Harriet Löwenhjelm, Hjalmar Gullberg, Olle Hedberg, Esaias Tegnér
Vem väntar på värdshuset?	Anna Maria Lenngren, Carl Michael Bellman, Hedvig Charlotta Nordenflycht, Erik Gustaf Geijer, Carl Jonas Love Almqvist, Birger Sjöberg
Vi var tretton i klassen	Hjalmar Bergman, Tora Dahl, Ebba Heckscher, Bengt E. Nyström, Harry Martinson, Bo Bergman
Det är ugglor i mossen	Bondepraktikan, Dan Andersson, Harry Martinson, Erik Axel Karlfeldt, Olof Lagercrantz
Dubbelsäng i Danmark	Richard Wagner, Emil Aarestrup, H C Andersen, J C Hostrup, Holger Drachmann, Søren Kierkegaard, Ludvig Bødtcher, Herman Bang, Helge Rode, Viggo Stuckenberg, H P Holst, Steen Steensen Blicher, H A Brorson, Storm P, Palle Rosenkrantz, H C Bunkeflod
Körsbär i november	Erik Axel Karlfeldt, Pär Lagerkvist, Kaarlo Sarkia, Erik Lindegren, Bo Bergman
Arvet efter Alberta	Verner von Heidenstam, Hjalmar Bergman, Birger Sjöberg
Camilla vid skiljevägen	Marie-Louise Forsell, François-Benoît Hoffman, Caroline Berton, Carl Jonas Love Almqvist, Pehr Daniel Amadeus Atterbom, Erik Lindegren, Aimé Martin
Svar till Ensam Eva	Hjalmar Söderberg, Johan Runius
Inga pengar till Vendela	Orla Johansen, Stein Riverton, H G Wells, Edgar Allan Poe, Agatha Christie, Folke Mellvig, H-K Rönblom, Stieg Trenter, Dorothy Sayers, Patricia Highsmith, Alfred Hitchcock, Jan Mårtenson, Raymond Chandler
Gullregn i oktober	Verner von Heidenstam, Erik Axel Karlfeldt, Bo Bergman, Tove Jansson, Hjalmar Gullberg, Edith Södergran, Bo Setterlind
Docka vit, Docka röd	Carl Wilhelm Böttiger, Hjalmar Bergman, Carl Jonas Love Almqvist, Erik Axel Karlfeldt, Bo Bergman, Hjalmar Gullberg, Nils Ferlin, Esaias Tegnér, Erik Lindegren, Erik Gustaf Geijer
Fyra fönster mot gården	Nils Ferlin, Hjalmar Söderberg, Evelyn Waugh, Agatha Christie, Modest Musorgskij
Använd Aldrig Arsenik	Carl Jonas Love Almqvist, Richard Wagner
Klappa inte Katten	Piet Hein, Olle Hedberg, Mark Twain, Heliga Birgitta, Bo Bergman, Edgar Allan Poe
Dödligt drama på Dramaten	Olof Kexél, August Strindberg, Dorvigny, William Shakespeare, Alfred de Musset, Néricault Destouches, George Bernard Shaw, Edward Bond, Ludvig Josephson, Hermann Sudermann, Frans Hedberg, Johan C Jolin, Samuel Beckett
Ånglok 16 på fel spår	W B Adams, Thomas Creevey, Pär Lagerkvist, Eugène Manuel, Lars Gustafsson
Tvillingen i spegeln	Ronald Knox, William Shakespeare, Carl Jonas Love Almqvist
Flyttbil försvunnen	Erik Gustaf Geijer
Se Skoga och sedan…	Biskop Thomas, Carl Jonas Love Almqvist

Och slutligen har jag, som den kalenderbitare jag är, gjort en genomgående kronologi för böckerna. De flesta utspelar sig samma år som de utkom, ibland året innan. Oftast är det så tydligt angivna datum att man inte måste forska så mycket själv, men någon gång har det behövts. Ibland är det inte helt tydligt vilka dagar det gäller, utan bara månad eller årstid. Jag ser det här som en komplettering till den kalender som Helena med bloggen Fiktiviteter har tagit fram, som är utmärkt hjälp för den som vill läsa Lang vid rätt årstid.

Langs enda historiska deckare, Tre små gummor från 1963, kommer alltså först, men sedan följer intrigerna samma ordning som böckerna. Ibland förekommer det återberättade eller på annat sätt viktiga händelser i det förflutna, och de är angivna inom parentes:

Tre små gummor	3–4 september 1929
Mördaren ljuger inte ensam	juli 1947
Farligt att förtära	våren 1949
Inte flera mord	14-18 augusti 1950
En skugga blott	5 november – 14 december 1951
Rosor, kyssar och döden	juli 1953 + ”en oktoberlördag” (+ 1931)
Tragedi på en lantkyrkogård	julafton – nyårsafton 1953 (+ 1948)
Se döden på dig väntar	14 maj – cirka 25 juni 1955 + epilog
Mörkögda augustinatt	29 juli – 16 augusti 1956 + ”en januaridag” [1957]
Kung Liljekonvalje av dungen	juni 1957
Farliga drömmar	oktober 1958
Ofärd i huset bor	maj 1959
Vår sång blir stum	maj 1960
att vara kvinna	15 september - oktober 1961
En främmande man	prolog + 17–26 juni 1962 (+1947)
Siden Sammet	5–12 maj 1964 + epilog ”fjorton dagar efteråt”
De röda kattorna	17–22 september 1965 (+ sommaren samma år)
Svart sommar	juni – juli 1966
Vitklädd med ljus i hår	13–15 december 1966
Ingen returbiljett	11–26 maj 1968 (+ 30 april – 1 maj samma år)
Intrigernas hus	20 mars – 3 april 1969
Staden sover	6 februari – 6 mars 1970 (+ januari samma år)
Mördarens bok	20 oktober – november 1971 (+ augusti-september)
Vem väntar på värdshuset?	6–9 maj 1972 (+ 31 oktober 1971)
Vi var tretton i klassen	januari + 31 maj – 6 juni 1973 (+ 1954–55)
Det är ugglor i mossen	torsdag-lördag (=10 dagar) i slutet av september, tisdag-söndag i midsommarveckan
Dubbelsäng i Danmark	tisdag-tisdag i januari 1975
Körsbär i november	31 oktober – 7 november 1975 (+ 28 oktober – 6 november 1950)
Arvet efter Alberta	11 april – 9 maj 1977 (+1949 + februari 1977)
Camilla vid skiljevägen	12–26 februari 1978
Svar till Ensam Eva	söndag i februari + 25 mars – 30 juni 1979
Inga pengar till Vendela	22 februari – 15 mars 1980 (+ 14–15 oktober 1979)
Gullregn i oktober	8–27 oktober 1980
Docka vit, Docka röd	april-juni 1982
Fyra fönster mot gården	16 november 1982 – februari 1983
Använd Aldrig Arsenik	29 maj – 4 juni 1984
Klappa inte Katten	20–26 maj 1985
Dödligt drama på Dramaten	hösten 1985 – hösten 1986
Ånglok 16 på fel spår	2 januari – 14 juli 1987 (+ februari 1943)
Tvillingen i spegeln	23–26 maj 1958, hösten 1970, 1976 – sommaren 1985, maj-juli 1988 (+ 1917, januari 1976)
Flyttbil försvunnen	5–13 maj 1989
Se Skoga och sedan…	våren – 25 augusti 1990

Därmed känner jag mig i stort sett klar med Maria Lang. Det kan tänkas att det också blir av att läsa hennes memoarer, som jag läste för nu ganska länge sedan, och kanske rentav hennes doktorsavhandling. Men sedan finns det inte mer.

348. Maria Lang: Flyttbil försvunnen

För första gången i en vuxendeckare har Maria Lang inte med någon förteckning över de medverkande. Även i övrigt känns det mer som en ungdomsbok, tunn i intrigen och kort till antalet sidor, drygt 150, luftigt disponerade. Och så medverkar Katja från hennes ungdomsdeckare om Jan och Katja, som jag läste 2014. Både Jan och hon har vuxit till sig; själv är hon gift med Mikael Lindby, som hon var intresserad av redan i tonåren. De har en dotter, som är tretton år, men oväntat försigkommen i kontakter med både vuxna i allmänhet och en nittonårig bankrånare.

Intrigen består mest av bilkörande hit och dit mellan Stockholm och Skoga samt andra delar av Bergslagen, och det är inte lätt att hålla ordning på vilka bilar och bilförare som finns var i ett visst ögonblick. Jag är inte ens säker på att författaren lyckas. Det är konstigt att förlaget släppte igenom de här sista Lang-böckerna, men det fanns kanske en läsekrets som krävde att kunna köpa en Lang till någon faster i julklapp.

347. Maria Lang: Tvillingen i spegeln

Det har inte varit ovanligt att Maria Lang låtit händelser i det förflutna spela roll för deckargåtan. Det har oftast gått till så att handlingen utspelar sig det år boken kommer ut, och det förflutna upptäcks, avslöjas och återberättas. Här börjar däremot intrigen med en prolog redan 1958, och sedan händer det mesta i kronologisk ordning fram till 1988. En mycket kort återberättad episod bör utspela sig 1917 och handlar, om jag tolkar den rätt, om Dagmar Langes egen barndom, och hur hennes far dog av brusten blindtarm i Lindesberg, där han var redaktör för Bergslagernas Tidning.

Identiska tvillingar, eller enäggstvillingar, som vi väl brukar kalla dem på svenska, anses inte riktigt tillåtna i pusseldeckare. Det går tillbaka ända till de regler som skapades 1928 för The Detection Club, där de flesta av tidens stora engelska namn ingick, och där såväl G K Chesterton, Dorothy L Sayers och Agatha Christie har varit ordförande. Reglerna finns med i inledningen till den här boken, och det - tillsammans med titeln - är ett sätt att vrida det vapnet ur händerna på eventuella kritiker. Det som reglerna nog menade att förbjuda var att låta tvillingar figurera utan att läsaren var invigd i det, men här är det klart från början att det finns två stycken likadana individer, och då bör man kunna ana att det kommer att spela roll för gåtan.

Tvillingar i någon mening är också städerna Nora och Lindesberg, i Langs böcker kallade Skoga och Lönnstad. Det här är första gången som Lönnstad spelar någon större roll för intrigen, låt vara att både polismästare och lasarettsläkare har haft sin utgångspunkt där på senare år. En tvilling växer upp där och en i Skoga, och aldrig mötas de två, förrän de är tolv år gamla:

Som vanligt på senare år känns det som om Lang hellre hade velat skriva lokalhistoria än deckare, och den här gången tar hon steget till att också inkludera en källförteckning. Det är inte så vanligt i deckare.

343. Maria Lang: Ånglok 16 på fel spår

Det är svårt att tänka sig att de här sena Maria Lang-deckarna är skrivna av samma person som började sitt författarskap med några av de allra bästa svenska pusseldeckarna, där inte minst själva mordgåtan ofta höll mycket hög klass. Här har hon nog helst velat skriva en historik om Nora Bergslags Järnväg:

men försett den historien med en överrock i form av en deckare med övernaturliga inslag. Förra året var det Harriet Bosse som spökade på Dramaten, vilket till nöds kunde förklaras med synvillor och inbillning, men i år - 1987 - är det ett helt tåg som är ute och åker på en järnväg som inte bara är nedlagd utan även uppriven. Och det vore väl sin sak om detta sågs av någon som är lite halvfnoskig, men inte att det är kommissarie Christer Wijk själv som både ser det och väljer att använda det som underlag för sin utredning.

Förutom de misstänkta förekommer också både far och son, poliserna Berggren, i handlingen:

liksom ett stort antal namngivna verkliga personer. Men jag tycker inte att det är fair play att Hjalle inte har försetts med ett efternamn i personförteckningen, när det visar sig spela roll så småningom. Han är förresten ytterligare ett exempel på Langs stock character "den senile gubben", som jag skrev lite om redan i anslutning till en bok ett par decennier bakåt.

340. Maria Lang: Dödligt drama på Dramaten

Nu har vi nått den period i Maria Langs författarskap när hon hellre skriver om annat än mord och mordutredningar. Den här gången har hon fastnat för Dramaten, och naturligtvis skriver också hennes alter ego Almi Graan om Dramaten. Lang skriver dessutom en hel del om sin systersonson Jan Hoffner, som nu är i Stockholm mer eller mindre på heltid, och dessutom går ut och in som barn i huset på nationalscenen. För att ändå få till en deckare fyller hon på handlingen nödtorftigt med fem fiktiva personer, så det finns någon att ta livet av och åtminstone mer än en misstänkt:

Här finns ingen karta eller planritning, och att följa med i lokaliteterna på de många våningsplanen är dömt att misslyckas.

Eftersom dramat utspelar sig under nästan ett helt år - låt vara att det går på högvarv bara en kort period - är det en hel del skådespelare, regissörer och uppsättningar som nämns. Dem kan man kontrollera i Dramatens rollbok, som finns på nätet, och då ser man att det mesta stämmer om den uppsättning av Fröken Julie (i Ingmar Bergmans regi med Marie Göranzon och Peter Stormare i huvudrollerna) som är utgångspunkten för de mer centrala delarna i dramat. Däremot är det förstås en av de fiktiva skådespelarna som är sur för att Peter Stormare har fått den roll han själv hade bespetsat sig på.

Men det kan också vara tur att Lang håller sig till en något konservativ miljö, som hon är bekant med, för det blir inte helt lyckat när hon rör sig utanför denna komfortzon. Jan fyller tjugoett år och firar hemma i Skoga, vilket beskrivs så här:

Pappa Ove överlämnade "ett blygsamt penningbelopp", och när Janne hade summerat samtliga influtna dylika belopp insåg han med fröjd att han skulle få råd att köpa den minimala men dyrbara freestyle-apparat, som han länge hade åtrått.

Jag tror eventuellt att en tjugoettåring skulle ha råd att köpa sin egen freestyle, som vid det här laget hade funnits i ett antal år.

338. Maria Lang: Klappa inte Katten

Ja, ni ser själva att Katten tydligen ska uppfattas som ett egennamn. Det är inte mycket som är bra i övrigt heller med den här boken, 1985 års Maria Lang - konstigt nog, för de två senaste åren har hon hållit godtagbar klass, tycker jag, väl i nivå med hur hennes produktion från mitten av sextiotalet och framåt har varit i övrigt. Möjligen har hon varit för upptagen med att skriva sina memoarer; de kom ut samma år och omnämns här (fast det är förstås hennes alter ego Almi Graan som skriver dem i den här fiktionen).

Liket kommer på sidan 159 av 168, och det är extremt sent även för att vara Lang på senare år. Christer Wijk kommer med på sidan 128, och det är nog med Lang och honom som det var med Agatha Christie och Hercule Poirot, att författaren har tröttnat på sin huvudperson och hellre skriver om andra så länge det går att dra ut på det. Här är det Helena Wijk, Christers mor, dock sängliggande, och Camilla Martin, Christers hustru, förutom de för denna bok unika karaktärerna:

På ett litet hörn finns faktiskt också läkaren Daniel Severin med, fast han "börjar allt bli gammal", konstateras det. Och med tanke på att han var med redan för 32 år sedan och inte var direkt ung ens då är det inte så underligt.

Annars är det tydligt att Lang (eller Lange eller Graan eller hur det ska uppfattas) är mycket förtjust i sin unge släkting Jan. Inte ett tillfälle försitts att påminna om hur stilig han är. Det här är förresten första året som han ligger bakom omslaget, dock inte på den pocketutgåva jag har, men väl originalet.

337. Maria Lang: Använd Aldrig Arsenik

Först ska väl sägas att jag är helt kapabel att identifiera titeln som oortodoxt versaliserad. Men har man en gång bestämt sig för att följa vad som står på titelsidan får man fortsätta med det.

Maria Lang hörde till de ursprungliga tretton ledamöterna i Svenska Deckarakademin när den instiftades 1971. Redan 1973 blev hon ovän med akademimajoriteten i en prisutdelningsfråga (känns det igen från något annat sammanhang, månne?) och lämnade sammanslutningen. När jag har läst hennes egna memoarer och andra skildringar av det kan jag inte undvika intrycket att hon helt enkelt inte var en person som gjorde sig i kollektiva sammanhang. I den här boken återkommer fejden i lätt maskerad form, när det ska bildas en bergslagsk deckarsammanslutning, fast den rikstäckande också nämns. Det är nog med viss förtjusning som Lang låter sitt alter ego Almi Graan vara allmänt motsträvig till sammanhanget och de övriga tilltänkta ledamöterna, för att inte tala om den deckarakademi som hon också har lämnat i denna halvfiktiva värld.

Till persongalleriet med författare, kritiker och liknande kommer också ett par käcka gymnasister, som jag också undrar om de inte är kalkerade på sådana som kontaktade Lang i verkligheten:

Camilla Martin är som synes på andra sidan Atlanten, och jag undrar om inte det är en anledning till att jag tycker ganska bra om det här årets bok.

Miljön är förstås Skoga, och i högre grad än någon gång tidigare kommer också Almi Graans båda angränsande lägenheter - en att bo i och en att arbeta i - till användning:

Och så åker gruppen kors och tvärs i hela kommunen, men där ger jag upp försöken att följa med, trots karta:

Det är förstås lite lokalhistoria, men inte störande mycket, och en hel del andra inslag som jag uppskattar. Här ska bara nämnas den ampra danska osten Gamle Ole, som har sin betydelse för själva mordgåtan.

332. Maria Lang: Fyra fönster mot gården

Kan man sin Lang, ja, då vet man att släkten Petrén har spelat en viktig roll i Skoga sedan generationer. Systrarna Livia och Olivia var med redan i hennes tredje bok Inte flera mord, och några år senare fanns också brodern Sebastian med som mordmisstänkt. Systrarna var väl mest comic relief, men fyllde den funktionen med den äran, vill jag minnas, inte minst som gäster på studentbalen i Vår sång blir stum. Nu är det senare generationer, en relativt ung dam vid namn Josabet (sic!) och hennes faster, som medverkar:

Det är inte helt klart hur de är släkt med tidigare släktled, men att det är så framgår tydligt, inte minst genom att fastern Pella bor i "det petrénska huset vid Skogaån", fortfarande lika arkitektoniskt märkligt.

Josabet är en färgstark karaktär inte bara till namnet, utan också till klädseln. Hon uppträder i "gulröd alcantaradräkt [alcantara är, har jag läst mig till, en sorts syntetisk mocka] och gula mockastövlar", "röd overall", "orangefärgad mockadräkt" (en annan, i äkta mocka, får man förutsätta), "aprikosfärgad sammetsmorgonrock", "blodröda piratbyxor, naken midja, brokig sjörövarblus samt en solskyddande kulihatt" (låt vara att detta är på en julfest med sommarklädsel påbjuden), "en volangklänning, vars häftiga färg förde tankarna till innanmätet i en blodapelsin" samt "en fotsid hemmaklänning eller rock i orangegul sammet". Lang är med andra ord i gammal god form när det gäller damernas kläder.

Räcker det inte med kläderna som tidsmarkörer får man TV-program så det räcker. Eftersom det nu utspelar sig i slutet av 1982 och början av 1983 är det dessutom vissa program som jag själv har sett när de sändes, till exempel nyårsaftonsprogrammet Gott slut. En annan liten belöning får man genom ett omnämnande av den fiktiva tidningen Vi Kvinnor, som figurerade för några år sedan i Arvet efter Alberta.

Det allra mesta utspelar sig i kvarteret Korpen i Skoga, där Dagmar Lange själv bodde, och där hennes alter ego Almi Graan alltså också bor:

Tyvärr har någon rivit ur en sida i mitt exemplar, så jag fick hämta den mer översiktliga kartan i en e-bok:

Nära intill bor hennes unge släkting Jan, som har blivit gammal nog att börja övningsköra, förutom att han har tecknat ovanstående bilder. Och kanske är det här första gången som läkaren Göran Tegerhult medverkar, också en helt verklig person, bekant med Dagmar Lange i verkligheten, såvitt jag förstår. Han kommer att återkomma.

Allt det här - eller allt utom det här sista - gör att jag tycker detta är den bästa Lang på ganska många år. Myten om att hennes produktion beskriver en jämnt sjunkande kurva känns alltmer som just en myt - även om det förstås är sant att hennes bästa böcker finns bland de första.

313. Maria Lang: Docka vit Docka röd

Det är en begränsad krets huvudpersoner i 1982 års Lang-roman:

och när man vet att Camilla Martin, Ove Hoffner, Almi Graan och Christer Wijk står utanför de misstänktas krets - och inte heller kan vara mordoffer - blir det inte många att välja på. Ett offer och tre misstänkta är alltså årets uppsättning. Men det kompenseras med råge av de verkliga personer som Lang befolkar sina böcker med sedan några år:

Jag har inte räknat, men det rör sig säkert om några dussin namngivna medverkande, från biskopen i Västerås stift Arne Palmqvist till kassörskan på Kungliga Operan. Det myllrar alltså på ganska duktigt i de autentiska miljöerna, stadsbiblioteket och domkyrkan i Västerås, Drottningholmsteatern, Operan samt kyrkan och stadsbiblioteket i Skoga (det vill säga Nora), privata miljöer onämnda. Jag tror nog att Lang har gjort sin hemläxa; skildringarna av detaljer i byggnaderna tyder på det. Men de fyller sällan annan funktion än att de medverkande kan konversera om en predikstol (eller dylikt).

Intrigen tar sin utgångspunkt i javanesiska dockor, med vilka Ove Hoffner framför dockteater. Han är i verkligheten systerson till Dagmar Lange, Maria Langs verkliga jag, och i böckerna därför systerson till Almi Graan, Maria Langs anagrammatiska författarkollega. Hans son är Janne, som nu förekommit i ett antal böcker och har hunnit bli sjutton år. Sedan händer det värre saker än att en docka förlorar huvudet, nämligen ett mord på en levande människa, men då är vi framme på sidan 148, en slagsida i dispositionen som Lang verkar ha stannat för, men som inte är alldeles lyckad. Upplösningen innehåller en hel del nyheter, som läsaren knappast kan ha kunnat ana. Frågan är om inte det här är Langs sämsta hittills. Avståndet till hennes bästa femtiotalsdeckare är hur som helst mycket stort.