Vi läste Erlend Loes Stilla dagar i Mixing Part i vår bokcirkel för ett par år sedan, och han var då en alldeles ny bekantskap för mig. Jag minns den som rolig på ett ganska absurt sätt, men också med en inte alldeles behaglig grundton, eftersom berättaren uppenbarligen inte är riktigt normal.
Den här är något liknande, och kanske är det därför jag inte tycker lika bra om denna, när nyhetens behag inte längre finns där (även om den här kom långt tidigare). Huvudpersonen, den namnlöse berättaren, bor i sin brors lägenhet i Oslo medan brodern är i Afrika, eller möjligen Amerika. Berättaren har i uppgift att faxa den post som kommer till brodern, men det fyller förstås inte hela hans tid, när han dessutom har hoppat av sina universitetsstudier. Han köper därför en bultbräda (jämför omslagsbilden) att sysselsätta sig med på lediga stunder, och fördriver också tiden med att göra listor över saker han har och saker han inte har, när han inte också använder faxen för korrespondens med en god vän som befinner sig ensam på en meteorologisk station någonstans.
Det är mycket lättläst, skrivet på ett bedrägligt enkelt språk, naivt om man så vill. Egentligen handlar det nog om något så stort som meningen med livet, för det är vad berättaren försöker komma fram till. Om kriteriet för en bra bok är en som skiljer sig från andra böcker och som man kommer att minnas så är den här bra, även om jag som sagt har lite svårt med tonen ibland. Och så tycker jag att översättaren kunde ha skrivit talgoxe i stället för köttmes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar