48. Marjane Satrapi: Persepolis. Del 1

När nyheten om Marjane Satrapis död kom i början av den här månaden reagerade jag inte särskilt, eftersom jag skam till sägandes inte hade någon relation till hennes verk. Men det framgick av rapporteringen att hennes självbiografiska serieroman Persepolis ansågs som något av det mest centrala i hennes produktion, så jag tog mig an den med viss nyfikenhet. Det här är första delen av fyra – den finns också utgiven i en samlingsvolym, men den hade någon annan velat låna på biblioteket – så jag får återkomma med samlade intryck så småningom.

Det handlar alltså om Marjane som växer upp i sjuttiotalets Iran. Det har sina sidor att skildra detta, när vi läsare har facit till vad som händer i det iranska samhället. Det är förstås högaktuellt nu, men har nästan inte varit ur nyhetsrapporteringen sedan dess, känns det som.

Historien om hennes barndom flätas samman med landet historia, där det också förekommer en del återblickar på hur shahens släkt kom till makten i det flertusenåriga landet:





Stilen är som synes kontrastrik, och det utnyttjas också i mindre realistiska sekvenser än ovan, som när Marjane är fast med sina katastroftankar:



Hennes föräldrar hör till oppositionen mot shahen, så det är inte helt gripet ur luften.

Den här delen slutar med något av en cliffhanger när kriget (mot Irak, antar jag) bryter ut. Fortsättning följer, som sagt.

47. James Tynion IV: Something Is Killing the Children. Volume One

Titeln uttrycker utmärkt vad det här handlar om. Det utspelar sig i en småstad vid namn Archer's Peak, som vi inte får se så mycket av, men som jag tänker mig kan påminna om Castle Rock, Twin Peaks eller Hawkins, Indiana. Där försvinner det barn, varav några hittas döda och lemlästade, medan andra fortsätter vara försvunna. Till staden kommer en ung och mystisk kvinna, som slår sig ihop med en tonårskille som har överlevt en av attackerna från detta "something", där flera av hans kompisar strök med. På något sätt ska de båda nu försöka reda ut vad det är som händer.

Publiceringen av den här serien pågår fortfarande, såvitt jag begriper, med avsnitt på ungefär tjugo sidor som kommer ut separat och sedan samlas fem och fem i volymer av den här typen. Jag lovar inte hur länge jag håller ut, men givetvis avslutas det här med en cliffhanger som gör att man mer eller mindre måste fortsätta.

46. Anders de la Motte och Anette de la Motte: Rivaler i Rom

Nu har det blivit dags för tredje delen i den här serien om Hugo Lind, historieläraren som också kan köra buss och guida turister, och Lara Belmonte, som driver en resebyrå där Hugos talanger tas i anspråk. Man får påminna sig att det är mindre än två månader sedan de först träffades på Capri, där Hugo var vanlig resenär, men hjälpte till att lösa en mordgåta. Sedan dess har de dessutom hunnit med en vända på Amalfikusten, där det också inträffade ett mystiskt dödsfall. Det är mycket att ta in för vem som helst, men i den gammaldags pusseldeckarens anda låter de sig inte nedslås av sådant, utan tar sig an en ny resegrupp, återigen en som Belmonte Travels har skräddarsytt en resa för.

Till Rom kommer "ett sällskap som bestod av stjärnor från fru Filmias parnass", som det står i visan. Alla är kanske inte specifikt filmstjärnor, men det finns åtminstone två sådana, som övriga kan kretsa runt. Regissören och manusförfattaren Victor Hall ska försöka få till en internationell storfilm om drottning Kristina, och man kan förena sig med honom i förundran över att ingen har gjort en sådan sedan Greta Garbos dagar (och då var det inte alls en historia av den sort han tänker sig). Det här ska spänna över det mesta av drottningens liv, och det gör att det behövs två skådespelerskor, en yngre och en inte längre så ung, som spelar Kristina. Den inte längre så unga föreställer jag mig som något i stil med Anita Ekberg, för hon har stor erfarenhet av att filma i Italien och känns igen överallt där sällskapet drar fram. De båda stjärnorna åtföljs av varsin assistent-stylist-alltiallo, och så kompletteras gruppen av ett par kultur-/resebloggare, varav en med make. Tillsammans med en italiensk filmdirektör och dennes chaufför blir det en lagom stor grupp av misstänkta när det inträffar en dödsfall – för det gör det förstås.

Liksom i tidigare delar presenteras mordet i en inledning, varefter kronologin tar ett par dagars hopp bakåt och vi får vara med på vägen fram till att det händer. Det blir den här gången lite för långsamt för min smak; vi är i mitten av boken när kristallkronan faktiskt rasar ner på någon. Och inte heller därefter är det ett tempo som jag hade önskat mig. Varje nummer i en serie kan inte vara bäst, men det här tror jag hade gått att tajta till en aning med en lite strängare redaktör.

I Rom finns det förstås massor av möjligheter för en turistgrupp att besöka olika sevärdheter, både med och utan anknytning till drottning Kristina. Både gruppen och vi läsare får rätt mycket kulturhistoria på köpet, och det känns mindre påklistrat än i en del andra deckarsammanhang (Jan Mårtenson, jag tittar på dig). Det äts och dricks en hel del, och där tycker jag eventuellt att en del produktplaceringsaktiga omnämnanden av viner kunde utgått. Men det finns säkert läsare som gillar det.

Som synes är jag mer kritiskt mot den här delen, men det beror mest på att förväntningarna efter de två första är höga. Deckargåtan och dess lösning är med beröm godkänd, och jag intresserar mig till och med hur det går för Hugo och Lara på det privata planet. Det ska förstås komma en del till i serien, enligt ett efterord i e-boken, som inte ingår i ljudboken. 2027 är det dags igen, och jag kommer med stor sannolikhet att följa med.

45. L. D. Lapinski: The Strangeworlds Travel Agency

När det gäller fantasy ska författaren helst skapa en värld som på något intressant sätt skiljer sig från vår egen. Här är grejen, som det heter, att det går att resa mellan olika världar (som i sin tur har diverse olika egenskaper) medelst resväskor. Sådana hittar man på Resebyrån Främmande Världar, och så hoppar man ner i en lämplig väska som tar en till ett trevligt (eller mindre trevligt) ställe.

Huvudperson är tolvåringen Flick (egentligen Felicity), som mer eller mindre av en slump går in på resebyrån och träffar Jonathan Mercator vars familj sedan flera generationer har haft hand om den. Och sedan blir det åka av, såväl bokstavligt som metaforiskt. På genrens vanliga sätt förekommer det onda motståndare som vill hindra Flick och Jonathan att rädda världen.

Fantasy är inte min favoritgenre, och troligen hade jag tyckt bättre om den här boken om jag hade varit närmare Flick i ålder. Det är också tydligt att det är första boken i en serie, för det går åt mycket utrymme att introducera hur det fungerar med resandet, inklusive vad som inte fungerar och varför. I mitten sackar tempot avsevärt, men det tar sig på slutet. (Själv hade jag svårt att bli klar i tid inför det bokcirkeltillfälle för ett par veckor sedan när vi skulle diskutera den.)

Det här kan vara ett tillfälle att säga något allmänt om vår bokcirkel, för den som önskar sig tips på hur man lägger upp en sådan. Vi är sju personer och väljer bok varsin gång under en så kallad omgång, som alltså består av sju böcker. Vi har hunnit med 135 böcker, inklusive denna. Vi försöker ha ett tema för varje omgång, men är mycket öppna för fria tolkningar. Den här omgången, som inleddes med den här boken, är temat just "främmande världar", så vi får se var vi hamnar framöver.

44. Malte Persson: Den fördrivna tiden

Nonsenslitteratur är ingen stor genre på svenska, är mitt intryck. Malte Persson befinner sig i den här samlingen mer i den anglosaxiska traditionen från Edward Lear och Lewis Carroll. Det är inte alltid nonsens i den bemärkelsen att det inte handlar om något, utan ofta handlar det om något man aldrig har läst förr, och inte heller på direkt fråga hade trott att någon skulle skriva om. Det kan till exempel under en rubrik "Fyra korta fabler om olämplig kärlek" rymmas historier om relationen mellan vintergäck och vinterdäck eller mellan en violpastill och en violpistill. När man har hämtat sig hamnar man i en berättelse om en ål och en tvål som tvistar om vem som är halast (ja, det handlar som sagt ofta om något med både intrig och upplösning). Ett tag är det väldigt mycket getter, möjligen för de är bra rimord både i singularis och pluralis. Och så kommer ett avsnitt om träd, som förstås kallas skogsparti.

Ibland kan man tro att det bara är ordvitsande, men det är inte ett rättvist omdöme. När vi möter Skönheten och Odjuret, som till sist gifter sig, är berättaren odjurets "best man", och det är förstås en ordvits, samtidigt som det i sitt sammanhang är en alldeles logisk del av historien.

Språklekandet sätter också fingret på sådant som vi kanske inte tänker på i språket till vardags, som att det finns ord som nästan alltid förekommer med negation. När vi i en dikttitel möter "Dyftet, dugget och skvattet" blir det tydligt, även om man förstås sitter kvar med frågan varför det har blivit så.

Det rimmar hela tiden, och det tror jag att författaren har haft stort nöje med att få ihop. Ibland är intrycket att en dikt kan ha ett rim som utgångspunkt, och det kan finnas läsare som har svårt för det. Själv är jag rätt förtjust för det mesta. Men det kräver sin man att naturligt få in dubbelrim som läsplatta och gräsmatta, bröstkorg och höstsorg eller rimvärdig och svimfärdig. Kanske tror man att man har nått höjdpunkten i en dikt när den konstaterar att "häxor dräpes bäst med häxsax", men då har man kvar rimmen mjölk-och-kex-dags samt "en säck snacks".

Den här samlingen tror jag att jag vill återkomma till och läsa långsammare än jag har gjort nu.

43. Maria Maunsbach: Kastanjesoarén

Nu får jag erkänna att redaktionen för Novellen i P1 – och i förlängningen Maria Maunsbach – har lyckats pres(en)tera det jag har efterlyst, nämligen en historia som är både rolig och intressant, två egenskaper som jag alltså har haft svårt att lokalisera i många av de andra nyskrivna berättelser vi förses med. Det ska inte uppfattas som att den här novellen saknar djup, men den bjuder på en galen bergochdalbana mellan komik och obehag som man nästan måste vila sig ifrån efteråt.

Det vore ju inte Maria Maunsbach om inte maten stode i centrum på ett eller annat sätt. Här handlar det om en yngre, om än inte alldeles ung, kvinna som blir bjuden av sin väninnas man på en "kastanjesoaré", och bara ordet är ju komiskt. (Det visar också svenskans fantastiska möjligheter att bilda nya sammansatta ord.) Hon har aldrig ätit kastanjer förr, han är närmast besatt av dem, men hans fru, det vill säga huvudpersonens väninna, har en mera ljum inställning. Nu ska hon vara borta över helgen och är helt positiv till den något underliga situationen att hennes man och hennes väninna ska ses utan henne. Det ska ändå komma ett par till på soarén, förstår man.

Här och var är det en absurd historia som trotsar alla förväntningar, samtidigt som den också utspelar sig i en alldeles vanlig värld med förhållanden som går på tomgång eller är icke-existerande men ack så efterlängtade. Krocken mellan det som händer och det som vore rimligt är det som skapar humorn, men novellen hinner också på bara tjugofem minuter vara ytterst obehaglig. Det här borde alla lyssna på, tycker jag.

42. Fabian Göranson: Klara – Teknokraternas plan

Andra delen i den här trilogin botar inte den tveksamhet som jag uttryckte när jag hade läst den första (fast den sedermera har fått Augustpriset). Det handlar fortfarande om Klara, som är på rymmen hemifrån och har anslutit sig till ett gäng barn och ungdomar som lever utanför samhällets vanliga organisation. Här är det mycket fokus på hur staden de bor i ska omdanas genom rivningar av gamla hus och uppförandet av nya i glas och betong. Det sägs, vad jag minns, inte uttryckligen att det handlar om Stockholm, och det syns nog inte på några bilder, men det har mycket gemensamt med vad som hände där under femtio- och sextiotalen. Men jag förstår aldrig varför gänget Tvättbjörnarna är i opposition mot detta, eller ens varför de lever det liv de gör. Nu ska det ju komma en avslutande del, gissningsvis nästa år, om författaren håller samma fart som hittills, och det får väl ge sig då om det hela får rimliga förklaringar.

41. Carina Burman: Bittert, amore

Förra året kom Carina Burmans första bok om deckarrecensenten och slumpmässiga detektiven Florence Granat, där hon var på bussresa genom Europa till Italien. Det var knappast en överraskning att det skulle komma en uppföljare – dels är ju genren numera sådan att det förväntas, dels fanns det uppenbarligen mer att berätta om Florrie, som hon kallas, och hennes Watson, adjunkten Georg Brandt. Nu har det gått några månader och är sensommar 1956. Florrie är kvar i Rom, där hon har hittat ett hyresrum, fast posten får hon via Birgittasystrarnas gästhem. Det kräver en hel del logistik att distansarbeta när kontakterna med Stockholm går via ytpost (när det skickas böcker), telegram (när Florries redaktör assisterar med research av sådant slag som måste göras i Sverige) och beställda telefonsamtal (normalt mottagarbetalda när Florrie ringer redaktionen från en bar eller dylikt).

Så hampar det sig – som Florrie hade kunnat uttrycka det – att hon träffar en gammal bekant från sin Uppsalatid, docenten Bertil Lans. Han har fortsatt sin karriär inom det ämne som då hette klassisk fornkunskap, och vikarierar nu som föreståndare på Svenska institutet, och även om Bertil är fiktiv är institutet högst autentiskt. De flesta som är verksamma där ägnar sig åt en etruskisk utgrävning ett stycke utanför Rom, men de dyker upp i lagom omfattning för att det ska finnas tillräckligt många misstänkta när det inträffar ett mystiskt dödsfall. Kung Gustaf VI Adolf, som också ägnar sig åt utgrävningen (vilket han gjorde även i verkligheten), vistas däremot vid institutet bara sporadiskt och på dagtid, så det blir inga förvecklingar där han behöver misstänkas för inblandning.

Det märks att Carina Burman kan kriminalgenren, för hon ligger precis så nära den autentiska femtiotalsdeckaren att vi som har läst en del sådana känner igen oss, utan att hon upprepar de mindre charmiga drag som den tidens populärlitteratur också hade. Det närmaste rasism vi kommer är väl när Florries redaktör kallar italienarna för gipskatter, och den sexism som förekommer fyller sin funktion som karaktärsdrag hos medverkande personer. Florries jämställda relation med Georg, vilken kommer loss mer i den här delen, är möjligen inte tidstypisk, men så handlar det också om två rätt livserfarna drygtfyrtioåringar som inte måste krusa för varandra.

Kanske kommer gåtan en smula i skymundan för de övriga delar som tar sin plats – skildringen av Rom, inklusive mat och dryck, Florries reflektioner över tidens kriminallitteratur och fallets paralleller i tidigare dito, samt hennes besvär med kläder för att se rimligt presentabel ut i den romerska hettan. Men det är oupphörligt trivsamt, och lösningen är, när den väl kommer, av den sort som man väntar sig i en deckare av den här sorten, helt trovärdig inom genrens ramar av otrovärdighet. Här finns också så många blinkningar till tiden – kläder, böcker, formuleringar – att en citatlista skulle bli mycket lång. Man kan ändå konstatera att Florrie vederbörligen noterar att de här platta bröden med ost och tomat tydligen kallas "pizza".

Låt mig gissa att det här konceptet håller för ytterligare minst en bok, men att vi då får följa med Florrie till Stockholm. Kanske gör då den verkliga deckarrecensenten Barbro "Bang" Alving en cameo. I den här delen är det en katt i Florries hyreshus som hon kallar så.

40. Jonas Karlsson: Ditt nya stjärntecken

Det kan gå ett bra tag mellan gångerna, men just därför är Jonas Karlssons novellsamlingar så efterlängtade. Man känner igen sig den här gången också i hans lätt absurda historier som omisskännligt utspelar sig i vår värld, kanske rentav 2026, men ändå tar sig vändningar som vi sällan möter i verkliga livet.

Det kan till exempel handla om en tågpassagerare som efter en tupplur blir övertygad om att damen mittemot har snott vederbörandes medhavda leverpastejmacka. När hon sedan är borta men hennes hatt ligger kvar utbryter en febril aktivitet för att befordra hatten till Härnösand, där hon tros ha gått av, och det blir en uppvisning i vad en samling välvilliga människor kan anstränga sig med, trots att de inte har minst anledning. I alla fall i den här fiktionen har tågbolaget en fungerande hittegodshantering, så det hade gått att förlita sig på den.

Interiören från en bokcirkel som får för sig att läsa Brott och straff hade jag själv extra roligt åt, för vår cirkel började ambitiöst med Herta Müller. (Sedan har vi läst lite av varje.) Fördelen med en klassiker är ju att man inte behöver läsa den, man kan ofta hitta bra synpunkter på nätet eller liknande.

Och så min favorit om en man som hittar bilder från sitt bröllop och inte kan identifiera ett närvarande par. Inte heller hans fru vet vem de är, men de bör väl ha varit inbjudna – eller? Det förekommer ju att folk våldgästar bröllop. Men så hittar de en placeringslista och ansträngningar vidtar för att hitta dessa Dieter och Maria, som de tydligen för ett par decennier sedan stod så nära att de bjöd dem till sitt bröllop, men nu inte har en aning om vilka de är.

Det är en något spretig samling, inte minst storleksmässigt, för de kortaste inslagen är bara ett par minuter långa, medan den längsta är ungefär en och en halv timme. Men det är oerhört jonaskarlssonskt genom att nästan alltid börja i något vardagligt och sedan kunna sluta var som helst.

39. Peter Cohen och Olof Landström: Olssons Pastejer

Av oklara skäl har jag aldrig läst den här förr, och inte heller sett den kortfilm som tydligen också finns. Upphovsmännen ligger bakom sådana TV-klassiker som Kalles klätterträd, Magister Flykt och Farbrorn som inte vill va' stor, och Landströms tecknarstil känns förstås igen även här.

Det handlar om Olsson, som har en pastejfabrik i en liten stad, där alla köper och äter hans pastejer med stor glädje. Han är själv också en fryntlig man:



tills en dag hans kamrer rymmer med hela företagskassan. Olsson måste då nöja sig med sämre råvaror, och så småningom går det förstås inte lika bra att sälja pastejer, trots hans uppfinningsrikedom. Både text och bild är högklassiga, och det ryms både humor och tragik, innan slutet förstås blir lyckligt, som man ändå förväntar sig i en barnbok.

38. Adam Hargreaves: Little Miss Marple. Bump in the Library

Det här är alltså en travesti på Agatha Christies Liket i biblioteket (The Body in the Library), där en död kvinna hittas i biblioteket på Gossington Hall, den herrgård som bebos av överste och mrs Bantry, goda vänner till miss Marple. Här har den döpts om till Gossipton Hall (höhö) och de som bor där är Sir Jelly (som är den rosa oformliga huvudfotingen här):

och Lady Splendid. Major Bump, som är den man hittar livlös i biblioteket, är gäst där tillsammans med miss Marple. Han visar sig dock bara ha fått något hårt i huvudet och kvicknar till, innan hela sällskapet beger sig till ett fashionabelt hotell med möjligheter till dans och kortspel.

Den som kan originalet får som synes många små belöningar, även om själva gåtan och dess lösning ligger ett stycke från Christies egen intrig. Den här gången lyckades jag faktiskt inse på ett tidigt stadium hur det hängde ihop, och varför den stackars majoren råkar ut för missöden natt efter natt.

I skrivande stund finns det inte fler böcker i den här crossover-serien mellan Agatha Christie och Mr Men (inklusive Little Miss). Alla Christies böcker är inte tillräckligt kända för att göra sig som förlagor, men några till hoppas jag att det kan bli.

37. Adam Hargreaves: Little Miss Marple. Muddle at the Vicarage

Vid sidan av Hercule Poirot, som har fått sig tillägnade hittills två nummer i den här serien, är Agatha Christies mest berömda problemlösare miss Marple. Här heter hon "Little Miss Marple" i parallellitet med Roger och Adam Hargreaves tidigare böcker med kvinnliga huvudpersoner. Hon har mycket gemensamt med sin förlaga i vuxendeckarna i det att hon stickar:



och dricker te:

Den ceriserosa damen i den gröna fåtöljen är Little Miss Chatterbox, och hon finns också i en egen bok i Hargreaves' serie, liksom för övrigt många andra medverkande (eventuellt alla – jag har inte kollat systematiskt).

Christies original handlar om mordet på den otrevlige kyrkvärden överste Protheroe, i denna version ersatt med "Colonel Mean". Han blir förstås inte mördad, eftersom detta är en barnbok, utan det brott som utreds gäller en försvunnen anglosaxisk kungakrona, nyligen funnen vid en utgrävning av professor Fib, och möjligen eftertraktad av andra gäster i prästgården. Polisen i form av "Inspector Nonsense" och "Constable Silly" är självgoda poliser av samma sort som vi är vana vid att läsa om ända sedan Sherlock Holmes' dagar, och de drar förstås inte rätt slutsatser av de iakttagelser som leder miss Marple rätt. På samma sätt som Christies karaktär inser hon vad helt oförklarliga underligheter (en påse gröna ärtor på en klädkrok, exempelvis) betyder. Det här är faktiskt lysande barnlitteratur, som jag tror att många vuxna har minst lika roligt åt.

36. Adam Hargreaves: Mr. Poirot. Mischief on the Nile

Egentligen är detta första delen om Poirot som karaktär i Mr Men-serien, och ska alltså utspela sig före Orientexpressen. Men det gör knappast något om man inte börjar här.

Originalhistorien är, som bekant, att Poirot reser med ett kryssningsfartyg längs Nilen och att det i sedvanlig Christie-anda dör folk på mer eller mindre mystiska sätt. Här är det mer barnvänligt, signalerat inte minst av titelns "mischief", som består i sådant som att några i ressällskapet blir blöta vid en utflykt till ett egyptisk tempel:

Den blåa huvudfotingen är Contessa Star, och hennes pärlhalsband försvinner strax efter denna utflykt. Den bruna som står bakom henne är hennes lady's maid, Little Miss Dotty, känd från en egen bok i den vanliga Mr Men-serien, när den utvidgades med även kvinnliga huvudpersoner. I trilbyhatt till vänster syns överste Rush, en travesti på överste Race, Poirots gode vän som assisterar honom i undersökningen i några andra böcker utöver Döden på Nilen.

Hur det hänger ihop lyckas jag inte räkna ut, fast jag är både vuxen och van deckarläsare. Ändå finns alla ledtrådar där, om man bara tar del av såväl text som bild. Det gör att det bör gå att läsa om boken med behållning, och det är knappast en nackdel för en barnbok, har jag förstått.

35. Adam Hargreaves: Mr. Poirot. Mystery on the Opulent Express

Det här är så genialt så jag vet inte vad jag ska jämföra det med, men jag kan försöka förklara. Med början redan 1971 har det kommit ett stort antal barnböcker i en serie som på engelska går under namnet "Mr Men", och typiskt sett handlar om en karaktär med en framträdande egenskap, som också återspeglas i hans namn. Några av dem har också kommit på svenska, men genomslaget här verkar begränsat. Först var det Roger Hargreaves som skrev och tecknade, och efter hans död 1988 tog sonen Adam över. Nu har han slagit sig ihop med Agatha Christies efterlevande och gjort några barnversioner av kända Christie-deckare. Det blir väldigt roligt för den vuxne läsaren; hur underhållande det är för barn i den ålder som de andra Mr Men-böckerna riktar sig till kan jag inte riktigt bedöma. Men eftersom konceptet förefaller förvaltas väl gissar jag att de kan gå hem även där.

Det går förstås inte att låta det handla om mord när det är barn som ska läsa eller läsas för. Men med det undantaget är det mycket av Christies original som är tillvarataget i den här historien. Mr Rude – liksom, tror jag, de allra flesta medverkande – är återanvänd från en bok där han är sin egen huvudperson, men här motsvarar han Ratchett, som i originalet blir knivhuggen i sin kupé. Han bossar med sin stackars betjänt och alla andra som finns i närheten, och inte minst är han oerhört mån om den guldtacka han alltid har med sig när han reser.

Den blir förstås stulen:

och den uppmärksamme läsaren kan nere till höger notera den näsduk med ett broderat H som i både denna version och i mordversionen visar sig vara ett viktigt spår.

Poirot har sina gamla vanliga personlighetsdrag – han är ju faktiskt så stereotyp att han hade kunnat vara huvudperson i en av de vanliga Mr Men-böckerna. Något underligt är det att han behåller hatt och handskar på när han äter räkcocktail i restaurangvagnen:

men det verkar alla andra också göra.

Det dräller av små detaljer att fästa sig vid, men allra roligast har jag åt Poirots kvällslektyr:

Som sagt, detta är genialt.

34. Daniel Boyacioglu: Bärfisen

Den här historien berättas på ett underligt metafiktivt sätt, där en berättare (författaren?) låter historien bli en karaktär närmast på lika villkor med de människor som befolkar berättelsen. Jag blir inte klar över vad det avser att fylla för funktion; mig förvirrar det mest. Den intrig som gömmer sig bakom dessa lager av fiktion är det inget fel på, om man bara lyckas identifiera och följa den.

33. Saga Stigsdotter: Polardöd

Kan man sin Andréehistoria känner man igen sig i den här kortromanen. Den är kontrafaktisk på ett kul sätt genom att utspela sig 1897, när Andrée i verkligheten lättade med sin ballong och sina två expeditionskolleger. Men i den här fiktionen är det en annan expedition, under ledning av en Alexander Oscar Olssén, som ger sig av. Med sig har han sin kavata syster Corinne samt en ung man vid namn Herman Strömskiöld. Till fiktionen hör också att de har fått ta över Andrées ballong Örnen efter föregående års fiasko. I verkligheten var ju Andrée på Spetsbergen även 1896 och väntade på rätt vindar, men fick ge upp och åka hem. Här berättas det att han ger upp och står för sitt misslyckande på ett sätt som förvandlar honom till en helt annan karaktär än han numera beskrivs som.

Det är mycket annat som Olssén-expeditionen råkar ut för som har paralleller i den verklighet som Andrée fick hantera. Faktiskt tror jag att de yttre omständigheterna, ner till dagen för någons födelsedagsfirande, stämmer så väl att man imponeras av författarens research. Ovanpå detta har applicerats ett lager i berättelsen där det händer oförklarliga och obehagliga saker. Det är för det mesta helt godtagbar spänning, efter en inledning som är en transportsträcka av ovanligt slag för att vara i dagens litteratur. Sedan får man inte banga för lite skräckel.

Jag blev positivt överraskad av den här historien, kanske för att jag inte alls kände till författaren och troligen för att jag hade svårt att tänka mig att det gick att mjölka ut mer ur Andrée. Förutsättningen är nog att man gör skönlitteratur av det, men då får den gärna se ut så här.

32. Tommy Sundvall: Mina drömmars mack

Här tar Tommy Sundvall steget in i den självbiografiska serien genom att berätta om sitt arbetsliv på en bensinmack. Det är ofta rätt roligt, ibland helgalet och någon gång oerhört sorgligt. Han skriver i efterordet att han har behövt tona ner en del absurditeter, men här finns ändå kunder som inte vet om de har bensin- eller dieselbil, för att bara nämna något. Samtidigt är det en uppgörelse med dagens arbetsliv och därmed en uppföljare till hans tidigare mindre självbiografiska serier. På något sätt får man förutsätta att han trivs, trots förutsättningarna, men kanske är ett villkor just att han kan se på det med den distans man får genom att låta det bli ett konstnärligt verk.

31. Matthew Costello och Neil Richards: The Body in the Lake

Cherringham är på en gång den arketypiska engelska byn där folk mördar varandra på löpande band och ett högst modernt samhälle där allt vi är vana vid ska finnas på 2020-talet också finns. Den här gången gäller det att orten ska upprätta ett vänortsavtal med en fransk by/stad, och till den ändan har en fransk delegation kommit tillstädes. Det blir både conga, alkohol och nakenbad som på den bästa kommunala konferens man kan tänka sig, innan stämningen dämpas av ett mord.

Jack, den amerikanske före detta polisen, och Sarah, den brittiska webbdesignern och tvåbarnsmamman, anlitas för att åtminstone försöka hålla konferenscentret (en före detta herrgård med kvarboende äldre lady, förstås) utanför. De skrider till verket med sedvanlig kompetens, som man har börjat vänja sig vid nu. Eftersom det är sjunde boken finns det också utrymme för en del återseenden när Cherringhams honoratiores givetvis finns på plats för ett så viktigt internationellt evenemang.

På ungefär tre timmar ryms förstås inte mycket fördjupning av karaktärer eller mängder av sidospår. Men det är tydligt att författarna är ena hejare på att berätta en historia inom givna ramar. Deras andra, historiska serie om Mydworth, som jag följer mer aktivt, är uppe i nitton nummer, och den här hittar jag fyrtionio(!) stycken av i skrivande stund. Så långt kommer man inte om man inte har läsarna med sig, och även jag smiter ju emellan med en då och då.

30. Tommy Sundvall: Folkbokförd i rännstenen

De två unga männen John och Morris och deras sidekick Hunter försöker dra sig fram på ströjobb, men lyckas inget vidare, kanske främst för att de helt enkelt inte vill jobba. Det tar sig olika uttryck, men ofta att de försöker smita från arbetsuppgifter när de väl har lyckats ordna något tillfälligt, såsom att leverera djurmat till folk som inte vill eller kan köra och köpa det själva. När de försöker driva pizzeria genom att sälja hjälpligt tinad färdigköpt fryspizza är det svårt att tycka synd om dem, även om jag tror att meningen är att de också ska väcka viss sympati. Under ytan är det här förstås ett inlägg i debatten om gigekonomi och bristande samhälleliga skyddsnät. Jag tror det hade fungerat bättre med några mindre arbetsskygga huvudpersoner.

29. Neil Lancaster: Död mans grav

Utgångspunkten i den här polisdeckaren är mycket lovande. Det är en död man som ligger i en grav, och den är alltså inte hans egen. Gammal grav och (relativt) nytt lik, alltså. Det hela kompliceras först av att en ensam mördare knappast har kunnat lyfta på hällen som täcker graven och samtidigt få liket på plats. Sedan visar det sig att mordet har anknytning till en maffiaaktig blodshämndshistoria med anor ett par hundra år bakåt, för att inte tala om förgreningar inom den skotska polisen.

Huvudpersonen som ska reda upp det här är Max Craigie, ganska nyligen återflyttad till Skottland efter ett antal år vid Londonpolisen. Han har ett förflutet, som det brukas i genren, genom en separation och en arbetsrelaterad historia som gör honom något instabil. Annars är han en rättskaffens polis som inte ägnar sig åt sådant som en del kolleger visar sig göra, och välgörande fri från mag- och alkoholproblem (han dricker numera bara tranbärsjuice, verkar det som).

Det är inget större fel på den här boken, även om jag själv inte tycker att den har något som lyfter den över genrens standard. Intrigen är godtagbar, de medverkande är rimliga och man läser vidare för att få reda på hur det går. Vi i bokcirkeln diskuterade lite om hur språket kan tänkas vara i original, för översättningen är inte helt lysande överallt. Framför allt tycker jag att dialogen är styltig.

Det har kommit två delar till i serien på svenska, och en fjärde verkar vara på väg. Jag är tveksam till om jag kommer att fortsätta med dem, för det kommer ju sådana mängder med deckare att man får koncentrera sig på dem man tycker har något extra.

28. Aino Trosell: Kärlekens schema

Aino Trosell är vid det här laget lite av stamgäst i den här bloggen, så det var en glad överraskning att det fanns en gammal radionovell av henne som nu plockades fram ur arkivet. Det är en historia som till att börja med inte verkar särskilt spännande, utan förhållandevis vardaglig. Huvudpersonen har skilt sig, bor kvar i sin gamla lägenhet, har delad vårdnad om sin son, och så träffar hon en ny man. Det börjar bränna till när den nye efter ett tag försvinner utomlands och inte verkar vilja ha kontakt längre. Därifrån är det mer rysare än romance, och inte mig emot. Det är så här radionovellerna borde vara alltid.

27. Thomas Engström: Satmarken

Satmarken är ett skogsområde utanför Nybro i sydöstra Småland, såvitt jag förstår fiktivt. Det står i centrum för den här historien som befinner sig på gränsen mellan att vara en deckare och att vara något helt annat. Det börjar med att en bro sprängs av tre ungdomar med starka miljöintressen. Ägaren till Satmarken drabbas därmed av att inte kunna forsla iväg timmer från den skog han tänker sig att avverka och som ungdomarna ser som skyddsvärd. Ungdomstrion försvinner, och in på scenen kommer istället en brännvinsadvokat i ordets konkreta betydelse, för hans alkoholvanor är långt ifrån sunda. Erik Häll, som han heter, anlitas av föräldrarna till en av de försvunna ungdomarna för att försöka ta reda på vad som har hänt. Han tillbringar annars tiden med att försvara rattfyllerister i tingsrätten och annat som han kan sköta med vänster hand, samtidigt som han bor gratis i det hus han har ärvt tillsammans med sina syskon, och som de gör vissa ansträngningar att få honom att betala hyra för.

Det är lite för mycket kring Erik som är lite för ansträngande att ta del av. Man vill mest säga till honom att ta sig samman eller i alla fall försöka hålla sig själv på rätt sida om lagen. Efter hand får jag känslan av att författaren slänger in nya komplikationer när han inte riktigt klarar av att lösa det som redan är tilltrasslat. Att ingen av de inblandade är intresserad av att koppla in polisen mer än nödvändigt bidrar förstås till att det inte går bra för Eriks utredning eller något annat. Om meningen är att man ska känna med eller för Erik lyckas det inte med mig. Om meningen är att det ska vara roligt begriper jag inte humorn. Och om meningen är att det ska vara spännande är det för långa transportsträckor, både bildligt och bokstavligt, för det åks bil något enormt. Det finns en bok till i serien och ska tydligen komma fler, men jag är obenägen att ta mig an dem.

26. Karl Kofi Ahlqvist: Inneboende verkan

Senaste radionovellen handlar om en ung svensk författare (in spe?) som bor inneboende i Köpenhamn, men inte trivs något vidare med det. Hans hyresvärdinna är något oförutsägbar, ömsom bjuder hon på middag, ömsom letar hon efter anledningar att kasta ut honom. Jag blir inte helt klar över vad historien handlar om egentligen, mer än det här, och det är lite för lite innehåll för att motivera en novell, tycker jag.

25. Artur Strid: Dödens termin

Ibland är det en krokig väg som leder fram till läsandet av en viss bok. Här började den med en dödsruna i lokalpressen, eftersom författaren till den här deckaren gick ur tiden förra månaden. Hans författarskap verkar ha varit ganska omfattande och uppskattat i hembygden, men har helt gått under min radar. En enda deckare blev det, och den uppmärksammades här, här och här när den kom ut 2021. (Författaren hade då hunnit fylla 84.) Utkommen på eget förlag är den inte alldeles lätt att få tag i, men det här exemplaret är inlånat från Osby bibliotek. Möjligen är det inte bara jag som har velat läsa just nu, för medan den väntade på min upphämtning hann ytterligare två personer ställa sig i kö.

Det framgår i artiklarna i anslutning till att boken kom ut att den bygger på författarens egna erfarenheter som ung lärarvikarie i början av sextiotalet. Mordet som så småningom inträffar – betydligt senare än i de flesta moderna deckare – är däremot fiktivt. Fram till dess är det snarast en roman om en ung man, för tillfället på avvägar från sina universitetsstudier i Lund, på jakt efter livserfarenheter av olika slag.

Det är inte särskilt svårt att hitta de verkliga förebilderna till lärarna i det rökiga kollegierummet på läroverket i Äsphult. När man har kommit fram till att det ska vara Älmhult, om inte av de ovan länkade artiklarna så kanske av omslagsbilden, kan man ta fram en lämplig årgång av Statskalendern på nätet och jämföra namn. Man ser då att rektorns efternamn avviker från verkligheten med en vokal (och ett h) och många av de förekommande lärarna är inte heller mycket mer maskerade än så. Som den verklige skurken utmålas en lektor i biologi och geografi vid namn Egon Persson, och han, eller rättare sagt hans förebild i verkligheten, skrev en egen bok som kom ut något decennium efter de händelser som Artur Strid skildrar:

Vissa episoder ur den förekommer även här, men med författarens poetiska frihet har de flyttats om en del i tid.

Som deckare är det här inte av högsta klass; någon utredning som vi får följa förekommer knappast. Men det är ändå en välskriven historia, och med tanke på att den är tillkommen utan insatser från något förlag är den klart över förväntan.

24. Samanta Schweblin: Det goda onda

Sex mestadels rätt långa noveller ryms i den här färska samlingen (originalet från 2025, översättningen från 2026) med motiv och miljöer mestadels från författarens ursprungsland Argentina. Det är möjligen lite lättare att säga något gemensamt om hela novellsamlingen än det brukar vara (och som jag brukar prata om). De utspelar sig i något slags nutid, i något fall så nära nutid att kriget i Ukraina pågår. De är vad man kunde kalla förtätade, om det inte vore en så överanvänd formulering, men låt oss säga att var och en av dem hade gått att bygga ut till en längre historia, om än inte alltid en roman. Och de är lite vagt obehagliga, utan att för den skull vara skräck eller fantasy, utan snarare beskrivningar av en verklighet som inte alltid är sådan man önskar att den skulle vara.

Det är därmed svårt att veta om man ska rekommendera den för läsning. Om man väljer att läsa den är det hur som helst en bok som lämpar sig utmärkt för diskussion med andra, exempelvis i bokcirkel.

23. Ida Jessen: En ny tid

Det här är en dagboksroman, och det är ingen lätt form att skriva i, om man vill bevara realismen i att texten faktiskt ska vara en persons autentiska dagbok. Mitt intryck efter lyssningen är att Ida Jessen har löst det genom att i början vara realistisk och dra in oss i föreställningen att vi läser fru Bagges dagbok från 1920-talet, för att därefter låta henne berätta sådant som hon knappast skulle skriva ner i den formen. Då förekommer replikskiften, återblickar och andra dramatiska grepp som snarare förvandlar det hela till en roman i jag-form.

Fru Bagge bor i Thyregod på Jylland och är gift med doktor Vigand Bagge, men han dör tidigt i handlingen, och titeln syftar alltså på att hon måste orientera sig i en ny tid och en ny tillvaro. Det gäller inte minst sådana praktiska saker som att hon inte kan bo kvar i tjänstebostaden, för där ska en ny läkare flytta in. Det handlar också om vad hon ska göra av sitt liv när hon inte längre har en make att sköta marktjänst åt. Hon har ändå inte varit den typiska hemmafrun, för det framgår att hon var lärarinna innan hon gifte sig, och även om hon nu är änka är hon inte lastgammal.

Det finns en fortsättning, som jag ska försöka ta mig an så snart som möjligt för att inte tappa sammanhanget. De verkar samfällt hyllade, men jag inser inte fullt ut storheten, måste jag erkänna. Möjligen är det den enkla formen som bedrar, för det är förstås ingen enkel sak att skriva så.

22. Rose Lagercrantz: Två systrar på Kuba

När det grävs tillräckligt långt bak i arkivet för att hitta en novell att sända mellan de nyskrivna, då kan det tänkas att det blir en som inte jag har hört tidigare. Den här handlar om två systrar som åker till Kuba. Den av de båda som från början inte var så intresserad av att åka (och är den som berättar) verkar vara den som får ut mest av resan. I varje fall händer det saker med henne som hon knappast förutsåg. Jag blir ändå inte särskilt intresserad av vare sig henne eller hennes syster eller Kuba, tyvärr.

21. Matthew Costello och Neil Richards: The Art of Murder

Produktionstakten verkar ha avtagit något i den här serien av kortromaner, men författarna har ju också en annan serie i samma format att tänka på. Det är ändå en imponerande prestation att ha fått ur sig nitton historier på sex år, även om de är två om det, och även om det som sagt är berättelser i det kortare formatet. Och kvaliteten är densamma, det vill säga fullt godtagbar med vissa variationer både uppåt och neråt. Det här är inte seriens starkaste nummer, men inte heller det svagaste.

Det slutna sällskap som innehåller såväl mordoffer som mördare och misstänkta består den här gången av ett konstnärskollektiv eller möjligen -koloni. De är lite för lika varandra för att fungera bra i ljudboksformat, även om inläsaren Nathaniel Parker gör vad han kan med sina röstresurser. Anknytningen till sir Harry och lady Mortimer i Mydworth består i att hans faster Lavinia har upplåtit slottet åt en utställning med påföljande auktion på konstnärernas verk. Evenemanget kommer dock av sig en aning när en av dem hittas drunknad i ån.

Sir Harry och hans amerikanskfödda lady, känd som Kat, är ett bra par både som utredare och gifta. Man ska förstås inte psykologisera för mycket, men en framgångsfaktor är att hon tilllåts glänsa både på egen hand och när han är närvarande, och att han är medveten om att hon har talanger som kompletterar hans kompetens. Påfallande ofta är de relaterade till hennes bakgrund som dotter till en pubägare i Bronx. Ändå känns det aldrig otidsenligt – det utspelar sig ungefär mittemellan de båda världskrigen – eller påklistrat.

Som tidigare lovar jag inte hur länge jag följer med i serien, men med tanke på att deras Cherringham-deckare nu har nått nummer 49 är det ingen djärv gissning att den här också kommer att fortsätta ett tag.

20. Ella-Maria Nutti: Rotnu

Miljön för den här novellen ligger långt från min egen, både geografiskt och innehållsligt, för renskiljning ägnar man sig inte åt i sydligaste Sverige. Temat är däremot mer universellt, om en mor som får syn på sin vuxne son som sedan ett tag inte vill ha någon kontakt med henne. Eftersom det berättas ur hennes perspektiv får vi inte hela bilden, men det är ju så verkligheten är. I sitt anspråklösa format var det här väl värt lyssning.

19. Olle Lönnaeus: Förrädarens hjärta

Spionthrillern är inte den subgenre inom kriminallitteraturen som jag gouterar mest. Nu tog jag mig ändå an den här av två sammanflätade anledningar – jag hade fått den rekommenderad, och den utspelar sig i Lund. (Jag bor inte längre där, utan på annat håll i kommunen, men har ändå skäl att ganska ofta röra mig i kvarteren där huvudpersonen bor.)

Det handlar om Johan Bonde, som är journalist men numera skriver deckare, även om det går trögt med det just när handlingen börjar. Han blir dessutom avbruten av att polisen kommer på besök, eftersom en rysk kvinna har hittats död i ett badkar på ett hotellrum på Grand i Lund, och hans namn finns i hennes adressbok. Deras gemensamma förflutna berättas i separata kapitel, så vi läsare vet en del om deras relation utan att Johan behöver tala om det för polisen eller någon annan som råkar vilja lyssna. Han träffade Vera första gången på ett ungdomsläger i DDR på sjuttiotalet. Då var han son till kommunistiska svenska föräldrar, och hon var föräldralös och bodde på ett barnhem i Kaliningrad. Sedan har de också en tid tillsammans i Berlin hösten 1989, när Johan har en journalistkarriär i vardande och Vera arbetar på sovjetiska ambassaden.

Polisen antar – med ganska goda skäl, tycker jag – att Vera har begått självmord i Lund, men Johan vill inte tro det. Hans teori är att hon har blivit mördad och att det har något att göra med den ryska invasionen av Ukraina, som inleds samma dag. Tillsammans med en kvinnlig polisinspektör, Amina Jankovic, börjar han gräva i de delar av Veras förflutna som han inte har kunnat följa, och Amina delar med sig så mycket av utredningen till Johan att hon blir avstängd från sin tjänst. Sedan trasslar det sig vidare med både storpolitik och smågangstrar, och utan att de riktigt förstår varför blir det ändå klart för Johan och Amina att de har fått korn på något som är större än en privatspanande författare och en relativt underordnad ensam polis egentligen klarar av.

Till genren hör ju precis det här, att vanliga människor blir inblandade i stora händelser, och gärna också att de instanser vi är vana att lita på inte längre är att lita på. Det kan gälla den vanliga polisen eller säkerhetstjänster av olika slag eller andra officiella instanser. Sådana inslag finns här också, och man måste ställa upp på dem för att ha något nöje av att läsa en bok av det här slaget. Det är väl inte underligare än att man måste ställa upp på att en ogift gammal fröken i en engelsk by hittar mördaren fortare än polisen om man ska ha nöje av Agatha Christies böcker om miss Marple. Gör man det är det här en läsvärd representant för genren med god fart i handlingen hela vägen och minst en oväntad vändning som ändå framstår som trovärdig.

18. Magnus von Platen: Svenska skägg. Våra manshakor genom tiderna

Här pågår projektet utläsning av påbörjade böcker (i syfte att något reducera högarna med låneböcker), men det går väl sådär. Kanske är ett realistiskt mål att vid årets slut ha färre påbörjade böcker än vid årets början.

Det här är ändå en till omfånget beskedlig bok, runt 130 sidor exklusive fotnoter och litteraturförteckning. Det är nämligen också en vad jag kan bedöma välresearchad bok med förhållandevis höga anspråk, om än inte vetenskaplig i den meningen att den utger sig för att tillföra världen ny kunskap. Det handlar om det man förväntar sig – skäggets (och mustaschernas och polisongernas) historia i Sverige, även i det som föregick Sverige, i den mån man kan säga något om det. Det har varit en historia av ständigt pendlande mellan dominans av skägg och dominans av slätrakat. Eftersom boken nu har trettio år på nacken får man på egen hand konstatera att nittiotalets situation, där skägg visserligen började bli vanligt, men där politiker och företagsledare knappast var annat än slätrakade, har förvandlats till något som påminner om det sena 1800-talet, där skägg var förväntat på de flesta vuxna män oavsett samhällsställning.

17. Åsa Asptjärn: Februari 86

Alla svenskar vet vad som hände den 28 februari 1986, och är man tillräckligt gammal vet man också var man var när man fick reda på att Olof Palme hade mördats. (Som de flesta av mina jämnåriga var jag hemma och fick reda på det på lördagsmorgonen när jag väcktes av mina föräldrar.) Det råder ingen brist på böcker om mordet och utredningen, men mitt intryck är att det inte är lika gott om fiktion som berättar om personer vid den tiden som inte alls hade med det hela att göra, men råkade befinna sig i närheten.

Det här är alltså en sådan bok. Den handlar om Isa, fjorton år, som kommer till Stockholm för att tillbringa sportlovet hos sin farmor. Farmor har fullt upp med att träffa väninnor och göra ärenden på stan, så Isa är rätt mycket lämnad åt sig själv, innan hon träffar jämnårige Hinke på McDonalds. Farmor bor i en lägenhet på Malmskillnadsgatan, i det gula hörnhus med torn som syns ovanför trapporna i förlängningen av Tunnelgatan:

Det betyder att Isa har utsikt över mordplatsen från det rum hon sover i. Eftersom Hinke också bor i kvarteren har de anledning att röra sig där under dagarna före mordet, och de stöter på personer som vi vuxna läsare känner igen som exempelvis Christer Pettersson, Sigge Cedergren och Stig Engström. För de unga läsarna finns det en inledning och ett persongalleri, där bakgrunden ges.

Det här blir bättre än man kunde tro av min redogörelse ovan, riktigt bra faktiskt. Vi vet ju vad som ska hända, men författaren lyckas ändå göra det spännande i brytningen mellan verklighet och fiktion. Det är också stark tidsfärg med freestylebandspelare och annat som var centralt för fjortonåringar då. Jag hoppas och tror att den kan tilltala även den som är runt fjorton idag.

16. Ola Klingberg: Gråzon

Det här visade sig vara en riktigt bra novell – förtätad och koncentrerad vad gäller både handling, personer och tema. Samtidigt spänner den över en hel livslängd och behandlar en av livets stora frågor, nämligen hur minnet fungerar. När huvudpersonen dessutom är pensionerad vittnespsykolog blir det förstås extra intressant. Han lutar sig mot en gammal dagbok vad gäller en katastrofal händelse, medan barndomskamraten, som var mer direkt berörd, minns den annorlunda. Jag tror att många kan känna igen sig i det här, om än i mindre dramatiska sammanhang.

15. Cecilia Johansson: Tjänsteresan

Själva historien i den här skräcknovellen är förhållandevis bra. Det börjar mycket vardagligt med att Tim är på tjänsteresa med egen bil och råkar köra av vägen. Något mindre vardagligt är att han gör det för att väja för en man som står på vägen, men sedan är försvunnen. Och när han får lift och tvingas övernatta i det avfolkade Gladfors är det tydligt att något inte är som det ska.

Med tanke på den klass intrigen ändå håller (i en genre som jag är inherent skeptisk mot) är det synd att språket är så dåligt. Jag tror att en redaktör hade kunnat göra något åt de flesta stolpiga formuleringar och underliga sammansättningar som jag nu fastnar på.

14. Ernest Bramah: The Last Exploit of Harry the Actor

Mer eller mindre av en slump kommer amatördetektiven Max Carrados i kontakt med det här fallet, som berör en firma som hyr ut säkerhetsskåp, -fack eller liknande. (Jag tänker mig som bankfacken, saliga i åminnelse, fast utan tillhörande bankverksamhet.) Det är mer än lovligt rörigt, och jag får erkänna att jag inte lyckas hålla intresset uppe under andra halvan av novellen.

Eftersom det nu verkar vara slut på Ernest Bramahs Carrados-noveller i min ljudbokstjänst är det på sin plats med en sammanfattande reflektion. Det är tydligt att Max Carrados är en detektiv i Sherlock Holmes anda, och Bramah var ju inte ensam om att kapitalisera på den idén. Till och med Hercule Poirot var i början en detektiv av den sorten (och dessutom ett tag sammanboende med sin "Watson", kapten Hastings). Nivån på novellerna är ojämn. Den här och någon annan är inget vidare, samtidigt som det finns ett par stycken riktigt bra. Dit hör "Who Killed Charlie Winpole?" som verkar vara den enda som handlar om ett mord (eller i alla fall ett dödsfall). Jag utnämnde en annan till den bästa häromdagen, men jag tror jag ångrar mig, och råder den som bara ska läsa en Carrados-berättelse att välja den om Charlie Winpole.

13. Ernest Bramah: The Ghost at Massingham Mansions

Om man är bekant med detektiven Max Carrados sedan tidigare kan man dra slutsatsen att spöket i titeln inte existerar, utan att det måste finnas naturliga förklaringar till de underligheter som händer. (En annan författare och ett annat sammanhang hade förstås kunnat ha med ett spöke på ett fullt trovärdigt sätt, om förutsättningarna vore de rätta.) Här handlar det om en lägenhet där både gas- och vattenledningarna är avstängda i väntan på ny hyresgäst, men ändå syns det gasdrivna tända lampor och spår av att någon har använt badrummet. (Jag tänker mig att ett riktigt spöke inte är upptaget av sådana trivialiteter som personlig hygien.) Att Carrados lyckas dra de slutsatser han drar är mest förvånande med tanke på att han är blind, för ett och annat tycker jag borde vara beroende av att detektiven ser vissa saker. Eller också är det där övernaturligheterna finns.