17. Kristina Ohlsson: Sjuka själar

Det har hittills inte blivit av att jag har läst något av Kristina Ohlsson, men jag har förstått att hon är produktiv och uppskattad av många. Dessutom är hon, som jag, från Kristianstad, så jag har ändå haft ett något mer vaksamt öga på henne än på alla de många deckarförfattare som kommit fram på senare år. Nu har hon kommit med sin första bok som också utspelar sig i Kristianstad och det var det som behövdes för att jag skulle komma loss (och så att jag trevligt nog fick den som recensionsexemplar från förlaget).

Det handlar om Lukas, som för första gången på tio år kommer tillbaka till Kristianstad, där hans föräldrar bor. Redan på tåget är det total igenkänning för alla oss som har kommit den vägen och alltför många gånger stått stilla och väntat på ett tågmöte i Karpalund. Han har inte orkat återkomma efter en svår misshandel, omgiven av viss mystik. Han var nämligen försvunnen en tid och hittades sedan i en lekpark, och själva mysteriet är att han var den tredje som försvann, men den enda som kom tillbaka. Själv minns han ingenting, men lever med tankar om att han möjligen varit inblandad i de två tidigare försvinnandena, inte minst eftersom en av dem var hans före detta flickvän. Lekparken har jag varit i många gånger, eftersom den ligger bara något kvarter från där jag bodde 1977 till 1992:

Parallellt handlar det också om Lukas' gamla bästis David som tillsammans med sin sambo Anna flyttar in i "den gamla prästgården som låg där Prostens väg och Pastorsvägen korsades". Den finns inte på riktigt, berättar författaren i ett förord, och mycket riktigt ser det ut så här i verkligheten, en radhuslänga (där jag bodde) och vanliga villor:

Allra längst bort på gatan skymtar det hus där Lukas' föräldrar av allt att döma bor. Bakom ryggen, om man står som på bilden, har man en kyrkogård som används för visst stämningsskapande i boken, men som jag inte minns som spelande någon roll under min uppväxt. Den fiktiva prästgården, däremot, är ett riktigt spökhus - eller eventuellt hemsökt av något mer levande men lika skrämmande. Det är i skildringen av Annas tankar och upplevelser av parets nya hem som jag tycker det blir läskigt på allvar några gånger.

Annars handlar det om Lukas' försök att reda ut vad som hände då för tio år sedan, och han kommer förstås i kontakt med David, som han inte träffat sedan dess, och sin gamla flickväns föräldrar, som bor kvar i området och inte har kommit vidare i saknaden av dottern. Det är rappt och kompetent berättat av någon som uppenbarligen kan hantverket, men kanske inte så skräckinjagande. Den delen är snarare en thrilleraktig deckare, förutom att polisen för det mesta lyser med sin frånvaro.

Tyvärr tycker jag att slutet inte håller samma nivå som vägen fram dit. Det är flera saker i upplösningen som jag inte köper, ens inom genrens ramar, där kraven på realism ändå är ganska nedtonade. Men delvis vägs det upp av drivet i historien dessförinnan, och för min del förstås av all igenkänning av miljöer.