18. Viktoria Myrén: I det yttersta

Förlaget var snällt nog att ge mig den här inte alldeles purfärska och redan rosade boken som recensionsexemplar. Vi som inte följer utgivningskataloger utan hugger på recenserade böcker hamnar ibland lite i bakvatten i bloggvärlden, tycker jag. (Här och var klagar bloggare också över hur oerhört många oönskade recensionsexemplar förlagen vräker över dem. Det har jag aldrig haft problem med.)

Det handlar om fyra unga vuxna (20+ men 30-, skulle jag säga), som åker ut till en ö i havsbandet under en helg sent på säsongen. Hannes har ärvt ön, men av olika skäl - inte alldeles klara från början - har han inte varit där på länge. De tre som följer med har olika relationer till honom, men inte särskilt nära relationer till varandra. Just det sistnämnda blir intressant när Hannes en morgon är borta, tillsammans med den enda dugliga båten, utan att ha lämnat något besked av typen "Köper färska frallor, kommer strax".

Ingen av de tre kvarlämnade är heller vana att ta hand om sig själva i en utsatt situation där man måste hämta vatten, tömma utedass och - så småningom, när Hannes inte dyker upp - planera för att ta sig från ön. Eftersom skärgården är en naturtyp som jag inte alls är bekant med kan jag känna viss sympati med sällskapet. Jag hade förmodligen varit lika tafatt som de i flera avseenden. Det blir en intressant blandning av klaustrofobi, eftersom de är fångade på ön, och agorafobi, eftersom de är utsatta för åtminstone varandras åsyn nästan hela tiden. Lika intressant är att det händer så lite, men ändå är det oavbrutet spännande. Både de tre och läsaren famlar vidare och försöker förstå vad som har hänt.

Här var det alltså traditionella recensioner som fick mig intresserad. Återigen visar det sig att en bok av en författare som jag aldrig tidigare hört talas om är riktigt bra. Årets tema levererar igen.