Den här alldeles nya historiken om Miljöpartiet fick jag som recensionsexemplar från förlaget. Författaren är en av de skribenter som jag tycker har gett tidskriften Fokus den alldeles egna ton och kvalitet som jag uppskattar mycket, och den går igen även här.
Vi får vara med ända från partiets grundande (och egentligen redan innan dess, för det första som händer är att Per Gahrton går ur Folkpartiet) fram till Åsa Romsons tårar sent i höstas. Någonstans måste man bestämma sig för att sätta punkt och låta boken komma ut, men just nu vet jag inte om det är en naturlig gräns. Hade partiet lämnat regeringen hade det varit så, men nu tuffar det ju på, och jag har lite svårt att hålla reda på vad som har hänt sedan dess (och därför inte är med) och vad som hände innan (och därför är bortvalt).
Det är i alla fall intressant och vad jag kan bedöma mycket välresearchat. Titeln tolkar jag som syftande inte bara på att Miljöpartiet nu är ett regeringsparti utan också på den utveckling det har genomgått från ett parti som först inte skulle ha någon partiledare (inte ens de två språkrören fanns precis i början) till ett parti som visserligen (inte minst i sina egna ögon) inte är som alla andra, men ändå har kommit ganska långt från de första årens lätt anarkistiska sammanslutning. Det är förresten inget unikt - jag minns när jag läste Anders Isakssons biografi om Per Albin Hansson att jag fäste mig vid hur det unga socialdemokratiska partiet ägnade så mycket tid åt att finna sin form.
Här och var är det också väldigt roligt bara genom att referera verkligheten helt objektivt. Jag ska inte förstöra för den som vill läsa själv, men ett exempel är när det på en valvaka serveras "närodlad baljväxtbuffé".
(Omslaget är gulare än det ser ut på bilden, men det var väldigt svårfotograferat i de ljusförhållanden som stod till buds hos mig. Man kunde använt blixt men då hände andra oönskade saker.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar