112. Selma Lagerlöf: Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige

Den 9 november var en onsdag även 1898, och det är enligt uppgift det år som Nils Holgersson reste runt i Sverige med vildgässen. Sedan den 20 mars har jag haft projektet att läsa den här tegelstenen i realtid, och idag tog Nils farväl av gässen vid Skånes sydkust, efter att igår ha kommit hem till sina föräldrar och återförvandlats till människa. Det har varit ett ganska trivsamt sätt att ta sig an den här boken, för det är sällan mer än tio sidor om dagen, och det hinner man ju oftast med. Lite snedfördelat är det dock, eftersom han först på sidan 476 (av 596) kommer fram till sommarvistet i Lappland, och därefter ska hela Norrlands och Svealands inland samt Västkusten hinnas med. (Som jämförelse lämnar de Skåne på sidan 87, även om en del av utrymmet dessförinnan går åt också till att etablera förutsättningarna för berättelsen.)

Det finns så mycket skrivet om både Selma Lagerlöf och Nils Holgersson på andra håll att jag bara ska göra två korta reflektioner här. När jag började läsningen lade jag märke till en alldeles lysande skildring av den skånska våren, som det slumpade sig att jag fick läsa en av de första soliga dagarna i slutet av mars. Den måste vara skriven av någon som själv har upplevt de porlande dikena. Och när jag i somras läste om trakten av Kiruna var det tydligt att boken är drygt hundra år gammal, för det beskrivs som ett riktigt nybyggarsamhälle i ödemarken. Nu har det ju som bekant hänt en del där, till och med så mycket att staden ska flyttas.

Nästa chans att läsa den här boken med rätt datum på rätt veckodagar blir 2022. Vi får väl se om jag är sugen på en omläsning då.