106. Elisabeth Östnäs: Sofia Tholls kabinett

En bokcirkelkompis hade läst den här, och det fanns två anledningar för mig att göra detsamma. Ingen har anklagat mig för att ligga i den tekniska framkanten vad gäller läsning på annat sätt än i pappersböcker, men långt om länge har jag skaffat mig en telefon som gör det möjligt att ha Storytel, där den här boken är originalpublicerad. Och så utspelar det sig på Zoologiska museet i Lund, i vars tidigare lokaler humanist- och teologcentret LUX nu finns, och där jobbar jag till vardags. Så jag tog en provperiod Storytel och har växlat mellan att lyssna och läsa, med övervikt för lyssnande, som trots allt passar bättre under promenader och bilkörning.

Det handlar om Eva och Hildur, två studenter som sommarjobbar med att packa ner det sista av museets samlingar, bland annat ett litet rum med mer eller mindre privata handlingar och föremål som tillhört Sofia Tholl, museets grundare. I övrigt förekommer en föreståndare och en anställd - ganska lite folk för att tömma och flytta ett helt museum, kan jag tycka, särskilt som styrkan decimeras efter hand av olika skäl. Det är symtomatiskt, för det är lite för mycket av de yttre förutsättningarna som för mig känns lite för orealistiska för att jag riktigt ska acceptera dem. Det gör också att de mer avsiktligt orealistiska inslagen - övernaturligheter, får man nog kalla dem - inte heller fungerar som de annars hade gjort. Men när det är som mest spöklikt är det ändå rätt spännande, konstigt nog.

De fyra mest förekommande personerna är ovanligt mångbottnade, skulle jag säga. Var och en av dem har något drag som är direkt oförutsägbart, och för det mesta fungerar det. Olle, museets anställde, har en historia av vad som numera kallas psykisk ohälsa, och beskrivningen av honom är tidvis närmast plågsam. Någon gång är det någon av de medverkande som lite för lägligt har en bakgrundskunskap om något eller tillgång till något som behövs, och då blir jag skeptisk igen.

Behållningen för mig är miljöerna, både museet med dess närmaste omgivningar och det övriga sommartomma Lund (och Malmö på en liten kant). Lite mer beskrivning och lite mindre upprepningar av gatunamn hade gjort det ännu bättre. (Och så undrar jag vad den namngivna herrekiperingen har gjort för ont för att beskrivas som vore den hämtad från en sketch.)

Det här är kanske inte stor litteratur, men klarar sig undan när det inte låtsas vara annat än en spännande spökhistoria med kopplingar till isländsk folktro. Det betyder också att det fungerar sämre när det mitt i allt blir omotiverad mjukporr. Mitt samlade intryck är som synes väldigt kluvet; de inslag jag gillar är verkligen bra, men det finns också en del som kanske helt enkelt borde ha blivit en annan bok.