På något sätt har vår bokcirkels tema den här omgången utvecklats till att vara mentalsjukhus. Senast var det tydligt, dessförinnan något mindre tydligt, men nu slår det verkligen till på allvar. Eftersom originalet kom ut redan 1961 är det inte heller en särskilt uppbygglig psykiatrisk vård som skildras.
Janet Frame var obekant för mig tidigare, men var tydligen under sin livstid ett återkommande namn i spekulationerna om nobelpristagare. Just den här står kanske inte ut i den klassen för mig, men jag tror efter diskussionen att jag har läst ganska distanserat för att komma igenom den ganska eländiga skildring det faktiskt är. Huvudpersonen - någon sorts version av Frame själv, verkar de flesta vara överens om - tillbringar år efter år på olika avdelningar med olika former av behandling, eller, oftast, brist på behandling. Hon förstår inte själv vad hon har där att göra, och det blir därför också oklart för läsaren på ett sätt som jag inte fastnade på, men som andra i cirkeln inte uppskattade.
Frågan är om jag inte kommer ända till sidan 169 innan det kommer en tydlig markör av var vi befinner oss: "En idrottsdag anordnades i februari varje år, på sensommaren när [...]" Ett par gånger till handlar det om årstider, men annars är det inte mycket som placerar den här skildringen just på Nya Zeeland.
Jag har läst hennes biografi i tre delar (http://vastmanbok.blogspot.se/2011/03/den-har-boken-fick-jag-verkligen-kampa.html), men tappade egentligen intresset efter första delen. När denna bok kom på tal för bokcirkeln hjulade jag inte precis av glädje, men tänkte ändå ge den en chans. Gav dock upp bara några kapitel in i boken och hade helt skamlöst tänkt gå på bokcirkeln ändå;
SvaraRaderaNu blev det inte så av andra anledningar, men jag sällar mig alltså inte till de som önskar henne som nobelpristagare.
Nej, jag är nog inte benägen att läsa mer av henne. En sån där som det kan vara intressant att ha läst, snarare än att den var bra medan man läste.
RaderaHmmm ... ja, det är kanske en bra sammanfattning ;)
Radera