286. Sigrid Undset: På livets skuggsida

Årets sista bok innebär också målgång i projektet - som jag föredrar att kalla det i stället för utmaning - med de kvinnliga nobelpristagarna i litteratur. Sigrid Undset fick priset 1928 som tredje kvinna, bara två år efter Grazia Deledda. (Så tätt mellan två kvinnor dröjde det förresten ända in på 90-talet innan det blev igen, med Gordimer 1991 och Morrison 1993.) Prismotiveringen löd "förnämligast för hennes mäktiga skildringar ur Nordens medeltida liv", och det betyder att den här novellsamlingen inte var det som belönades i första hand. Den utspelar sig nämligen i sitt samtida (den kom i original 1912) Norge (med ett kort besök i Frankrike) och handlar om ganska vanliga människor; "på livets skuggsida" är möjligen färgat av att den som skriver anser sig själv vara på solsidan. De medverkande tycker nog inte alltid att de har det så skuggigt. Ibland verkar det som om det bara är att de måste arbeta för sitt uppehälle. Utan att vara spektakulärt är det fullt läsbart även idag, och för att vara av en nobelpristagare ovanligt tillgängligt.

Det är väl här på sin plats att summera projektet. Jag är överraskad över vilka pristagare som har tilltalat mig och inte; jag hade väntat mig positiva intryck i första hand från dem som ligger närmast i tid, men så blev det inte alls. Om jag ska våga mig på att dela in de fjorton i två lika stora grupper, en som jag kan tänka mig att läsa mer av och en motsatt, blir det så här:

Tänkbara för ytterligare bekantskap är Lagerlöf, Deledda, Undset, Buck, Szymborska, Lessing och Munro. Bäst prognos av dessa för att bli läst någon mer gång har Alice Munro, "den samtida novellkonstens mästare", som hennes pris motiverades med. Möjligen intressanta att ha bekantat sig med, men ingenting för vidare läsning av mig, är Mistral, Sachs, Gordimer, Morrison, Jelinek, Müller och Aleksijevitj. Det finns olika anledningar till att de hamnar i den gruppen, ibland inte något värre än att de skriver i en genre jag har svårt för. Kanske jag rentav har valt fel bok av någon som skulle förtjäna en andra chans, vi får se.

2018 känns just nu som om det ska bli året utan några särskilda projekt, nya ambitioner eller andra åtaganden för läsandet. Tidvis har 2017 känts lite hektiskt. Det innebär att antalet inlägg kan komma att sjunka. I år har det blivit betydligt fler än tidigare, främst av tre anledningar. Jag har läst många singelnoveller, ganska mycket tecknade serier och jag har också - i enlighet med en löst formulerad målsättning i början av året - börjat lyssna på litteratur. Jag brukar inte avsluta åren med någon statistisk genomgång, även om det har förekommit, men reflektionerna fick mig att göra den här sammanställningen för de fem bloggåren:

                   böcker     serier    lyssnat*     singelnoveller**       summa

2013             127                                                1                       128

2014             126                                                                         126

2015             122                                                5                       127

2016             124          8                                    2                       134

2017             120         40           23                  103                     286

* förutom singelnoveller, och bara sådant som jag helt eller i huvudsak har lyssnat på

** både lästa och lyssnade

Den traditionella läsningen av vad man i brist på bättre term skulle kunna kalla böcker ligger alltså på ungefär samma nivå; ökningen i antalet blogginlägg kan tillskrivas de tre faktorerna ovan. (Intressant nog verkar inte läsningen av singelnoveller ha påverkat läsningen av böcker särskilt mycket. En grov uppskattning kan kanske vara att ett hundratal noveller skulle motsvara ett tiotal böcker, och med dem inkluderade hamnar i så fall antalet böcker 2017 strax över de övriga åren i stället för strax under.)

Som en uppföljning av föregående års statistik över författare uppdelad på kön (med samma kriterier som anges där vad gäller författarpar, pseudonymer etc) har jag också räknat på årets läsning i det avseendet. Det stannar på 141 böcker (och annat) av män och 133 av kvinnor. Den kvinnliga andelen är 48,5%, vilket gör 2017 till mitt mest jämställda läsår hittills, delvis men inte bara på grund av de fjorton nobelpristagarna.

Till sist ska sägas att läsande inte är en tävling. Men för mig har bloggen inneburit att jag läser mer, och dessutom mer strukturerat. Ingetdera ser jag som en nackdel.