Projektet med kvinnliga nobelpristagare går för min del inte i någon särskild ordning. Det betyder att det inte är riktigt klart ännu, trots att det här är den senaste pristagaren, från 2015, utan att jag hoppas hinna med en till före nyår.
Svetlana Aleksijevitj skriver "dokumentärlitteratur", och kanske det är det mest intressanta att analysera. Det går att fundera mycket över vad som är sant och inte i boken (och inte minst varför den ändå står under skönlitteratur). Själva innehållet är förstås och med tanke på ämnet tungt. Zinkpojkarna är alltså de unga män som stupar i Afghanistan och kommer hem i zinkkistor. Boken består till stor del av ett antal vittnesmål från överlevande medverkande i kriget samt anhöriga, inte minst mödrar, som förlorat någon i kriget. Så småningom blir det ett ganska jämntjockt flöde av sådana skildringar som gör det svårt att skilja ut individer, och det är säkert ingen slump. För mig är det ändå lite för tungläst för att jag riktigt ska uppskatta det, även om jag förstår att det är viktigt att det skrivs. Den sista femtedelen eller så handlar om processerna som författaren hamnade i efter att den första upplagan kom ut, och där bränner det till och blir intressant igen, tycker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar