Senast jag läste Marcus Ivarsson var han ganska uteslutande självbiografisk, och det är han delvis här också. Man blir glad av att det går åt rätt håll för honom, för han verkar ha haft det rätt besvärligt med olika typer av missbruk och psykisk ohälsa.
Men här finns också en del annat, mer fiktivt, och tecknat i en alldeles speciell stil som fyller rutorna till brädden med både figurer och bakgrund:
Men han kan annat också:
och är det inte människor så kan det vara en antropomorf kanin som försöker göra en bumerang. Jag tror inte att jag riktigt förstår allt, men en hel del är fascinerande, skulle jag säga i brist på bättre ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar