48. Maria Lang: Se, döden på dig väntar

Årets Maria Lang utspelar sig samma år som den kom ut, 1955. Med lite räknande framåt och bakåt från de givna datumen och veckodagarna får jag det till att den inleds lördagen den 17 maj och slutar omkring den 25 juni. (Här finns förresten en Maria Lang-kalender för den som vill läsa böckerna vid rätt årstid och inte kronologiskt.)

Liket påträffas först på sidan 83 (av 187), även om hon då har varit försvunnen och död ett tag. Men en stor del av boken är ändå en ganska långsam inledning som inte ens i efterhand är lätt att koppla till mordet. Sedan är det en kommissarie Nord - möjligen befordrad sedan en tidigare bok, där en polis med samma namn förekom - som sköter förhör och utredning, eftersom Christer Wijk är i Spanien. Han dyker upp på sidan 153 och samlar så småningom alla de misstänkta på sedvanligt sätt, inte i biblioteket, men på Drottningholmsteatern.

Det är nämligen där det hela äger rum, även om det också äts ute i en ovanlig omfattning, nästan som vore det Trenter, faktiskt. Det är ingen tvekan om att Lang har koll på lokaliteterna, men för oss som inte har det är det tur att det finns en skiss över byggnaden:



och en över omgivningarna, där man inte minst ska lägga märke till det kafé med uteservering, där en av de medverkande påpassligt är installerad under en kritisk stund:

Lang har som sagt koll på miljön, men det går inte att komma ifrån intrycket att hon egentligen hade velat skriva en annan bok, snarast en guidebok för Drottningholmsteatern, och inte en deckare. Mordet fyller mest funktionen att få skyffla runt de misstänkta i olika mer eller mindre intressanta rum, där man kan berätta om tapeter eller dylikt.

Bland de medverkande:

finns som vanligt Puck och Einar Bure, den senare dock under viktiga delar av handlingen upptagen med en historikerkonferens i Sigtuna. Puck är på sitt håll upptagen med demondirigenten Mattias Lemming på ett sätt som får mig att bli aktivt negativ till henne, och jag hör ändå inte till dem som tycker att hennes relation med Einar är det mest intressanta i de här tidiga Lang-deckarna.

Till den historia som spänner över längre tidsrymd än en enskild bok hör också Pucks doktorsavhandling om Fredrika Bremer. Den blir hon tillfrågad om i början, och konstaterar då att den aldrig kommer att bli klar, men sedan skriver hon faktiskt lite på den. Och hon har anteckningar framme på skrivbordet, så helt undanlagd är den inte heller.

Intrigen i den här boken innehåller också en uppsättning av Mozart-operan Così fan tutte, och det inte minst intressanta med det är att teatern faktiskt satte upp den året efter att den här boken kom ut (och några gånger till). Opera var ju ett av Maria Langs (eller snarare Dagmar Langes) stora intressen, och det är tydligt att hon gärna dröjer vid de scener där det antingen repeteras eller uppträds.

Men det här är definitivt den svagaste Lang-boken hittills. Det är underligt, eftersom hon har hållit god klass fram till nu, och några av hennes allra bästa kommer under de närmast följande åren. En anledning till omdömet är att Pucks medverkan är så krystad. Hon är gammal studiekamrat med Paul Sandvall, som är tillfällig intendent på teatern. Men varför hon ska få vara med på repetitioner och gå ut och in som barn i huset, det förstår inte jag.