Det här tredje Asterix-albumet är sådant som jag minns att de skulle vara. Titelfiguren är tillsammans med Obelix på äventyr utanför Galliens gränser, träffar på ett främmande folk, låter sig förundras och återvänder välbehållna hem. Det främmande folket är kalkerat på ett nu levande sådant, i det här fallet tyskarna, och de pratar med ett särskilt typsnitt, i det här fallet frakturstil:
I förbifarten kan författarna driva med andra moderna företeelser:
Med den här delen känns det som om serien har hittat formen, och historien är tidvis riktigt spännande - även om man förstås inte på allvar undrar hur det ska gå. På ett sätt går det precis som förväntat, nämligen att det slutar med en fest där de äter helstekta vildsvin, medan barden Troubadix har försetts med munkavle. Så trodde jag att det alltid hade slutat, men det här är faktiskt första gången det framställs så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar