I tidigare böcker jag har ibland tyckt att Jan Mårtenson inte lyckas så väl med att skapa tydliga karaktärer. Med viss förenkling har det ofta handlat om medelålders personer med ganska liknande liv, bakgrund och inte minst uttryckssätt. Men i den här historien är det annorlunda, i positiv bemärkelse. Här finns en estnisk flykting, en holländare med förflutet som fånge i Auschwitz, dennes svenska hustru, en anemisk Stagneliusforskare från Uppsala, dennes livfulla hustru, en viril bilhandlare från Stockholm och en antikhandlare. Den sistnämnde är inte ens den återkommande Johan Homan från Gamla stan, utan en ny bekantskap, alltså en branschkollega till denne, verksam i Göteborg och specialiserad på mynt och medaljer.
Dessutom förekommer en kvinnlig journalist, som bestås ett elakt men roligt nidporträtt, möjligen inte helt fiktivt, tänker jag mig. Intrigen utspelar sig nämligen den här gången på Öland, och journalisten i fråga har råkat på drottningen i en butik i Borgholm, och växlat några ord med majestätet. Med denna utgångspunkt ska hon fabricera en "intervju" att sälja, i första hand till tyska tidningar. Mårtenson själv hade när den här boken kom ut just lämnat sin tjänst som pressombudsman vid hovet, och torde därmed ha haft viss erfarenhet av typen.
Öland är alltså scenen, och den utnyttjas väl. De inblandade bor på Strandtorps gästgiveri (som motsvarar Halltorps dito i verkligheten, tror jag), det görs utflykter till Böda strand, Borgholm, öns sydspets och inte minst Ismanstorps fornborg (som i verkligheten verkar heta Ismantorp utan -s-). Där händer det saker på nätterna, som får inte bara Homan att tro att det är något övernaturligt på färde. Det blir tillfälle att citera både Linnés öländska resa och diverse verk av Stagnelius, bördig från Gärdslösa i närheten, och det sker på ett betydligt mindre krystat sätt än hos Maria Lang.
Det här betyder också att antikaffären på Köpmangatan spelar en underordnad roll i årets intrig. Den sköts i stället av en fru Gren, som tydligen brukar rycka in (och kanske har fått göra det ett tag, för semestern beror för Homans del på en konvalescens efter en ovanligt efterhängsen influensa). Siameskatten Cléo är också med lite mindre än vanligt, men fyller sin funktion som den som pekar på något som är viktigt för Homans slutledning. Allt detta är en välgörande omväxling i en svit böcker som jag var på väg att döma ut som alltför repetitiv. Därmed inte sagt att jag kommer att hålla ut hela vägen, ty i skrivande stund finns det 47 Homanromaner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar