Hovjuvelerarens barn i titeln är Gunnar Bolins farmor och hennes fyra syskon, eller egentligen fem, om man räknar en syster till, som dog som liten. Det är sedan två äldre bröder och två yngre systrar i familjen, som bor i Moskva, där fadern Wilhelm Bolin alltså är hovjuvelerare åt tsaren, som hans far och farfar har varit det åt tsarens far, farfar och farfars far. Familjen har svenska rötter, även om de i flera generationer har varit verksamma i Ryssland, och i början av 1900-talet låter Wilhelm Bolin bygga en magnifik sommarvilla utanför Båstad. Det visar sig vara ett lyckokast när revolutionen gör att familjen inte kan fortsätta sin verksamhet i Sovjetunionen. Dels har man någonstans att ta vägen, dels - även om det inte sägs uttryckligen i boken - representerar egendomen ett värde när nästan alla andra tillgångar blir kvar i Moskva.
Huset med tretton sovrum är sedan centralpunkten för släkten genom hela 1900-talet, och där tillbringar också Gunnar och hans generation sina somrar. Det vimlar av onklar och tanter när släktingarna från olika håll i Europa och USA samlas, och de är (nästan) alla så färgstarka som man kan tänka sig. En del av dem, förstår man, är inte helt lätta att hantera - inte minst är Gunnars far en sort för sig. Han har vuxit upp i Österrike och har oturen att vara i lämplig ålder vid andra världskrigets utbrott, då Österrike har "anslutits" till Tyskland. Hans mor, Gunnars farmor, har gift sig med en österrikisk socialdemokrat, som alltså är Gunnars farfar, och är systerdotter till en annan, som var så prominent att han var landets förste president efter första världskriget och sedan borgmästare i Wien. Det bäddar förstås inte för en okomplicerad tillvaro vid den tiden. En ingift farbror, som Gunnars far bor hos ett antal år för att kunna gå i skola i Wien, är dessutom nazist.
Mycket handlar om den lilla familjens tillvaro i Österrike - Wiener Neustadt och Sauerbrunn - under mellankrigstiden, men runt om finns de delar av den stora familjen som driver juvelerarfirman vidare i Stockholm och de familjemedlemmar som sprider sig över världen. Överhuvudtaget verkar det som om ingenting är omöjligt för någon - man kan ägna sig åt vad som helst och flytta vart som helst. Och så skriver de till varandra, mängder med brev och telegram som fortfarande finns i sommarvillan och förstås har varit ett fantastiskt material för författaren till den här boken, bortsett från att han ju har träffat många av de inblandade och har egna intryck att förmedla.
Den här blandningen av världshistoria, inte minst österrikisk, och personhistoria, inte minst relationen mellan Gunnar och hans far, gör det här till en både intressant och berörande bok. Den hamnar lite i samma genre som Yvonne Hirdmans Den röda grevinnan, där hon skriver om sin mor, som också föddes i den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin och kastades runt i Europa innan hon kom till Sverige. Mellan de mer privata avsnitten lär man sig en hel del om tiden, åtminstone om man är så relativt okunnig om Österrike som jag var.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar