Av oklar anledning kom jag inte vidare i den här serien om fyra deckare, var och en om en årstid, efter att jag läste den första som sommarföljetong för snart fyra år sedan. Men nu har det varit mycket uppmärksamhet i anslutning till att den sista har kommit ut, och då tog jag mig för att lyssna på den här, som alltså är nummer två. Egentligen tror jag inte det spelar någon roll vilken ordning man tar dem i, för det är nya personer och fristående intrig i var och en.
Det gemensamma är i stället trakten de utspelar sig i. Det är nordvästra Skåne, på och omkring Söderåsen, men i fiktiva samhällen. Den här gången heter de Nedanås och Mörkaby, och man känner igen dem på det generiska sätt som Anders de la Motte är imponerande skicklig att förmedla. Där finns kommunalrådet som oförtrutet arbetar för sin ort och för att fjärrtågen ska stanna igen, där finns en dominerande industri som behöver ytterligare mark för att kunna fortsätta sin verksamhet och där finns en lokalpolis som är en integrerad del av samhället.
Lokalpolisen får dessutom en ny chef, Anna Vesper från Stockholm, en erfaren mordutredare som egentligen är överkvalificerad för att hamna i en liten sömnig ort där brottsligheten mest består av misshandel och bilstölder. Men hon har sina egna anledningar att flytta tillsammans med tonårsdottern Agnes och terriern Milo. Naturligtvis går det inte alldeles smärtfritt för henne att bli chef på ett nytt ställe - det krävs ju något för att det ska bli en intressant historia att berätta.
För tjugosju år sedan dog en ung man i ett stenbrott i närheten av Nedanås, och även om fallet ansågs vara en olycka har det fortsatt att hemsöka hans familj och de vänner som var där när det hände. Nu finns det dessutom tecken på att någon vet mer än vad som har kommit fram tidigare. Och så har man en ny polis som gärna vill visa sig nyttig.
Det upplägget har man ju läst förr - något ouppklarat i dåtid som påverkar nutiden så att det börjar hända saker. Det här är varken bättre eller sämre än de flesta sådana moderna deckare i det avseendet. Det som lyfter den är miljön med de höstgula bokskogarna och de smala skogsvägarna på åsen. Till sist blir det en upplösning som jag inte såg komma, och jag kan faktiskt inte bestämma mig för om jag tycker den är usel eller lysande. Det får i alla fall en del saker att hänga ihop som jag hade avskrivit som bara miljöskapande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar