Alma Thörns första serieroman utspelar sig i två tidsplan, ett som handlar om Alma 2004 och ett om hennes mamma Johanna 1977. Nu ska man inte gå i fällan att utgå från att Alma 2004 på alla sätt är författaren, även om det är tydligt att de har en hel del gemensamt, inte minst intresset för konst och skapande. Skillnaden mellan de båda tidsplanen markeras med en grå respektive sepiabrun grundton i teckningarna.
Gemensamt för de båda huvudpersonerna är att de har skilda föräldrar som bor på varsitt håll. Det skapar friktion i de vardagliga relationerna, särskilt när det är sommarlov, och Alma respektive Johanna förväntas tillbringa tid hos den förälder de annars sällan bor hos. Det är stillsamt berättat, utan stora åthävor, men man märker dramatiken under ytan.
Stilen tycker jag påminner om Anneli Furmark, som har förekommit här i bloggen tidigare. Hon har också låtit sig citeras på baksidan, bland annat att "Alma Thörn ritar människor så att jag tror på dem". Det kan jag hålla med om, och det är nog svårare än man tror att skildra vanliga människor i vanliga situationer så att det faktiskt blir intressant för någon annan. Här lyckas det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar