Det kommer en bok om året i den här serien om det fiktiva Doggerland, önationen i Nordsjön mellan Danmark och Storbritannien. Nu har Maria Adolfsson kommit fram till den femte delen, och vi är många som fortfarande hänger med. Den som hoppar in här har nog problem att förstå vem alla är och vilka relationer de har med varandra, och det är i ärlighetens namn inte heller den bästa boken i serien, så mitt råd är att man ska börja från början.
Den här intrigen hetsar på slutet för att hinna reda ut allting - fram till dess har det varit närmast långsamt - och det är inte heller en lösning som känns alldeles tillfredsställande. Men även med de reservationerna är det här bättre än det mesta annat, och för den som lärt känna Doggerland är det som alltid ett trevligt återseende. Mindre trevligt är att det utspelar sig mitt i pandemin med alla de komplikationer det ger. Nu när vi i verkligheten har lämnat den bakom oss, i varje fall i dess mest påtagliga form, känns det inte så värst relevant att återknyta bekantskapen så här.
Tidigare i år var jag på digital deckarkväll med poddarna Deckardårarna - som finns "där poddar finns", som det brukar heta - och hörde Maria Adolfsson mer eller mindre lova att det kommer åtminstone en bok till i serien. Hon berättade också att hon provlagar en del av den mat som äts i böckerna och att hon funderar på en kokbok med doggersk mat. Kosthållet på öarna är präglat av läget och naturen; det är mycket lamm, fisk och skaldjur. Särskilt gillar hon att skriva om högtiderna, som jag också har kommenterat tidigare, men av dem är det inte så mycket i just den här boken.
Läget mellan Skandinavien och Storbritannien gör att både språk och namn delar drag med båda de kulturerna. Den här gången tog jag mig för att lyssna några minuter på ljudboken för att få reda på hur rättsläkaren Kneought Brodal egentligen ska uttalas. Det låter i uppläsningen helt enkelt som om han heter Knut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar