Det viktigaste i den här avslutande delen av trilogin om morfar prosten och hans barnbarn är att Carl, Anton, deras lillasyster och deras föräldrar nu har flyttat från Stockholm till Borgholm - för att komma närmare prosten och prostinnan, kan man tänka sig. Det gör att det kan bli mer vardagskontakt med barnbarnen, och att Anton kan komma förbi efter skolan och äta kakor, till exempel.
Annars är det mesta sig likt. Anton är fortfarande ett sådant barn som omedelbart skaffar sig vänner, inte minst bland vuxna. Prostens misstro är djup när Anton påstår att han dagen efter att de kom har lärt känna en tant med en pekineser som han får rasta, och man kan ju förstå det, med tanke på hur det gick när Anton "lånade" en tax i en tidigare bok. Och Anton är fortfarande ett barn som tar sig för sådant som inte alla barn tar sig för, som när han är med på auktion och själv ropar in en buffé "stor som en kyrkorgel".
De här böckerna är faktiskt fortfarande ett av de bästa exempel jag har sett på sådant som är roligt både för barn och vuxna. Man kan utmärkt väl läsa eller lyssna på dem som vuxen utan vidhängande barn, inte minst för Margaretha Krooks fantastiska inläsning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar