Huvudpersonen i den här serieromanen har, förstår man, fött ett barn, men av något skäl är barnet inte längre närvarande. Hon besöker Astrid Lindgrens lägenhet, där man också i verkligheten kan få guidade turer, och känner en själsfrändskap med författaren, som ju också tvingades lämna bort ett barn. Så långt är det inte helgalet, men huvudpersonen kopplar så småningom loss från verkligheten på ett sätt som man verkligen hoppas är helt fiktivt. Serieformen är helt rätt sätt att förmedla den här förvridna verkligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar