Sjunde delen har vi nått fram till i den här serien, och jag gissar att den nu befinner sig i det stadium då det gäller att hålla kvar sina gamla läsare, men att chansen att dra till sig nya har minskat rejält. Den som är intresserad ska hellre börja från början, tycker jag, än hoppa in här. Visserligen får man en del hjälp att orientera sig ‒ lagom mycket om man läste förra boken när den kom för ett år sedan ‒ men här finns en historia som löper över hela seriens kronologi som man missar om man inte läser böckerna i ordning.
Doggerland, det fiktiva landet som ligger mellan Danmark och Storbritannien, består av tre distinkt olika öar (och kanske en del mindre, som vi inte får höra talas om). Den här gången utspelar sig intrigen mest på Noorö, den nordligaste av dem. Där befinner sig huvudpersonen, Karen Eiken Friis, tillsammans med make och dotter för att fira mittsummer ‒ ja, midsommar, alltså ‒ hos släkten. När chefen ringer och ber henne undersöka ett försvinnande tänker hon sig att det kan klaras av på några timmar, och hon är förresten inte ovillig att ta en paus från släktträffen, även om hon har dåligt samvete för att hon lämnar maken på egen hand med hennes egna släktingar.
Försvinnandet är bara den ena halvan av vad den här boken handlar om. Den andra berör något som Karens syster Helena har fått nys om i sitt jobb som journalist. Det har kopplingar till personer på hög nivå i Doggerlands poliskår och statsförvaltning, nog så allvarligt för ett litet land, där om inte alla, så i varje fall många känner varandra.
Det är den senare delen som gör att Karen och Helena får anledning att ta sig till Stockholm i bokens sista fjärdedel. Helena har delvis sin bakgrund där ‒ de är egentligen halvsystrar och träffades för första gången i förra boken ‒ men genom Karen får man tillfälle att se staden genom en utomståendes ögon. Det blir stundtals ganska underhållande, när deras besök sammanfaller med byggandet av nya Slussen, till exempel.
Den här tudelningen av boken är tyvärr inte helt lyckad, måste jag efter viss tvekan konstatera. Det finns för litet samband mellan de båda trådarna, och när den ena tråden knyts ihop återstår det nästan hundra sidor att ägna åt den andra. Det blir visserligen spännande så det räcker till, men fram till dess har den delen varit mer av en bisak medan Karen växlat mellan släktträff och utredningsarbete. Den starka sidan är, som alltid, skildringen av Doggerland, inte minst dess mat och traditioner. Om det hade varit ett riktigt land hade turisterna strömmat dit på grund av de här böckerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar