Det här är ingenting för lättskrämda, men dit räknar jag mig inte ‒ i varje fall inte när det handlar om övernaturligheter och väsen som normalt inte finns i vår värld. En mantikora är ett människoätande fabeldjur, normalt utrustat med lejonkropp och människohuvud, fast lejonkropp verkar inte just det här exemplaret ha. Däremot har den/hon alldeles för många tänder för att de riktigt ska rymmas i munnen, och det är ett annat av mantikorans kännetecken. Det är också det som gör att Li blir övertygad om att hennes pappas nya sambo Nina är en mantikora. Att Nina lagar god mat med mycket grädde är bara ytterligare ett tecken, nämligen på att hon vill göda upp Li och hennes bror Jonas innan hon äter upp dem.
Det är skickligt av författaren att lyckas övertyga oss läsare om att den här fantasin är verklig, för efter ett tag är vi lika säkra som Li på att det förhåller sig så. Illustrationerna av Peter Bergting gör sitt till, men texten står för allraminst halva effekten. Om man ska analysera är det nog jagperspektivet som är avgörande, för vi befinner oss hela tiden i Lis tankar och verklighet, och där är ju Nina en mantikora, det är bara det att pappa inte märker eller vill se det.
Det är inte ofta jag lyckas ligga så i framkant med utgivningen som med den här boken, som kom ut bara för en dryg månad sedan. Men den har blivit uppmärksammad i den tynande bloggosfären, inte minst hos Kulturkollo (som inte alls tynar, ska understrykas). Den förtjänar alla läsare den får.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar